I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans

Morning!

Maken hade ett litet utbrott igår. Men något som jag redan tycker mig märka, inbillar mig att det är en konsekvens av samtalen vi/han börjat gå på, är att direkt efter de där utbrotten över batateller, så lugnar han ner sig snabbare. Han går ut, tar en cig. Kommer in. Går undan en stund och funderar, kommer tillbaka och gör det som vi bråkade om, om det t ex var att jag bad honom om något. Efter ett tag så visar han att han ångrar sig, genom att krama eller pussa mig. Förut kunde han sura en hel dag eller fler. Gå omkring och vara ett åskmoln.
Så någonstans har en medvetenhet vaknat hos honom. Hoppas jag. Lik förbannat är det jävligt tröttsamt att man måste bli så ARG och SKRIKA för bagateller. Det är just det jag vill kapa bort, de där häftiga humörsvängningarna. Det är väl okej om han är glad och uppåt, men jag orkar inte längre med skrik och gorm och fula ord.
Ja, ja, nu tänker jag som så att visst har vi en skitjobbig tid framför oss, med många bakslag helt säkert. Men största och jobbigaste jobbet är nog redan gjort. Det är det som jag gjort i 10 år, utan hjälp utifrån. Och att få honom att gå med på att söka hjälp. Nu har jag ändå ett litet hopp, och så har vi någon utifrån som backar upp (så länge maken fortsätter gå på samtalen). Det känns skönt.

Tack!

Härligt att höra Ingis att du och maken också har kommit en bra bit på väg i erat "prat" ch att ni nu snabbare löser konflikterna innan de blir alltför infekterade. Jättestrongt!!

Hur har ni det idag i tråden? Alla verkar sova...

...förutom Ingis Och Flamman

God morgon!
Men visst ÄR det märkligt att karlarna tror att när de är borta så avstannar all verksamhet där hemma och man bara latar sig
Min kan komma hem efter en vecka i hemlandet och säga: "Men gud så här ser ut, har du inte gjort nånting när jag varit borta??" Ungefär som att man varken klär och tvättar ungarna inte ger dom mat eller nånting öht.

Ja, det var klanderfri service. Hade lovat henne att skicka bilder på mitt hårsmycke och hur det blev... men kom ihåg det först nu. Pinsamt.

Ninnis, HEEEEEJ! .-p Hur mår du?

Finaste Ninnis: Kram på dig. Vad skönt att begravningen blev fin och värdig mitt i all sorg.

Kjell: Du verkar dock vara ett undantag

Fru Sy; jag vet inte vad jag ska ge för råd. Ta ett djupt andetag, gå åt sidan och räkna långsamt till tio... Det gör jag när jag känner att jag vill misshandla både man och barn (skämtar förstås, men jag brukar räkna till tio faktiskt).
Jag blev mer av en lipsill när jag var gravid. Grät för ingenting. Och värre var det under andra grav. MInns mig själv som ett gråtande vrak.

Solde; så trist med kompisen. Fy vad hemskt, finns det något att göra

Lanovia; Trist med folk som inte frågar först. Jag är dock en sån som lätt skulle kunna glömma att något kan vara allergiframkallande, men just jordgubbar och nötter vet man ju såklart om att de är väldigt allergiframkallande. Och så brukar jag fråga mamman först... Men jag skulle, i all välmening kunna glömma fråga om jag får ge ett kex t ex, om det är nåt jag själv brukar ge till mina barn.Bra att du sa till i alla fall!
Jag brukar få påminna våra bekanta att de inte ska ge våra barn godis. De får bara lördagsgodis. Nu vet de själv om det, så de brukar lägga undan i såfall till lördag.

DAa:  *hjärtar Axel o Fälga som gör bicikletas i mammas mage*

Lunchtajm!

Heloise Jag gråter från djupet av mitt hjärta för all ångest och smärta er familj går igenom. Jag ber till Gud att ge er kraft och styrka och att lilla Elise ska få vara en frisk och kry bebis, och få ett liv fyllt av värme och kärlek. Ni finns ju där du och Panzer, så det är klart att hon får det. Mina tankar går till er. Största kramen som finns kommer här genom cyberrymden.