Som sagt, gårdagen var verkligen ingen dans på rosor! Det gjorde NÄSTAN lika ont som att föda barn! 
Å Blommis; jag har också hört en massa otrevliga historier om vändningsförsök så hur jag kunde behålla lugnet är en gåta.
Och för er som undrar hur ett vändningsförsök går till ska jag berätta det nu.
Förutsättningarna för att det skulle lyckas var inte de bästa eftersom Puerto låg som en fällkniv i magen så att säga och med tanke på att endast 50% av alla försök lyckas. Fötterna var vid huvudet vilket försvårade det för läkaren eftersom hon skulle fått bättre grepp om hon kunde hålla i både rumpan och benen. De skulle iaf försöka lite "försiktigt". Mängden fostervatten var också mindre (men tillräckligt mycket för att Puerto skulle må bra i magen), det är lättare att vända om man får hjälp av mycket vatten.
Läkaren hoppade upp på bristsen där jag låg och tog ett fast tag om både rumpa och huvud och skulle vrida henne ett halvt varv motsols. Huvudet låg ju precis vid mellangärdet så när hon började gjorde det så jävla ont så jag trodde mellangärdet skulle brisera! Läkaren tar helt sonika tag i bebisen och trycker allt hon har och vrider motsols. Jag ligger och tittar upp i taket och flåsar som bara den samtidigt som jag mellan varven skriker "stopp, stopp". Naturligtvis ville inte Puerto hjälpa till ett dugg så läkaren fick ju ta i desto mer.
En riktigt bisarr känsla var det eftersom jag kände hela tiden var Puerto var. Ni vet när man får håll? Så där riktigt jävla håll, multiplicera det med en miljon så kanske ni kan förnimma känslan.
Till slut låg Puerto rättvänd och de tittade med ultraljud hela tiden för att hålla koll på hjärtat och hennes position. Det som därefter följde, vad som kändes som en evighet, var fruktansvärt. De hittade inte hennes hjärtslag med hjälp av ultraljudet!! De letade och letade och försökte även hitta med CTG. Det var de längsta sekunderna i mitt liv! Jag började gråta och min man som är lugnet själv började också gråta. Läkaren tittade på mig och sa "att hittar vi inte hjärtslagen så har jag bebisen ute om 6 minuter". Det kom in en läkare till och till slut såg de på skärmen hur hjärtat tickade!! Det går inte att beskriva den rädsla och panik jag kände under de där långa sekunderna samt den glädje när de väl hittat hjärtslagen!
Jag blev uppkopplad till CTG igen och fick ligga med det i ca 40 minuter och Puerto mådde hur bra som helst hela tiden!
Men, det visade sig att även om hon låg med huvudet neråt hade hon armarna ovanför huvudet och då kan man inte föda vaginalt. Jag kände hur hon buffade runt lite och när de sen tittade med UL igen så hade hon tagit ner armarna och huvudet ligger fortfarande ruckbart i bäckenet.
Snacka om att vi har en liten dramaqueen i magen! 
Idag är jag lite öm över magen och Puerto verkar må bra eftersom hon hade danstävling i magen igår kväll
Själv mår jag inte så bra idag av andra orsaker som har att göra med min syster. För att göra en historia väldigt kort så har hon och jag alltid haft en komplicerad relation men den har varit än mer komplicerad de senaste 5½ åren sedan hon blev sjuk. Det går inte en gång när vi träffas utan att det ska bli en massa tjafs, bråk och anklagelser och där jag konsekvent vareviga gång är syndabocken i det hela! Mina föräldrar och syrran kom ju hit för att passa Moa igår. Det hade varit otroligt enklare om syrran inte hade varit med men av anledningar jag inte vill lämna ut här så går det inte att hon inte är med.
Allt är hursomhelst en jävla soppa och det tär psykiskt på mig! Det slutade med att jag blev helt hysterisk (skitbra i mitt tillstånd), och slängde ut henne ur huset! Jag har ont i själ och hjärta av detta och behöver inte detta i mitt liv, hon snor energin av mig totalt!!
Hoppas ni orkade läsa mitt mastodontinlägg!
Enda sättet för mig att komma upp från golvet igen skulle vara en lyftkran 
