I vått & torrt, genom allt & inget -tillsammans

Men vad fan! Allt jag skrev försvann!

*börjar om*

Tack för att ni finns och stöttar alla fina!
Jag vet att det finns ett litet hopp även med så få ägg som vi fick.
Men allt det här tar så jäkla mkt på krafterna och efter en nästan helt sömnlös natt och med en värkande mage så orkade jag inte skrapa fram en massa hopp och tro i eftermiddags. Ändå hoppas man så det värker av det.
Om det bara vore ett led kvar-befruktning, så kanske det skulle kännas lättare, men förutom  det så ska det ju dela sig till dugligt embryo också. Jag vet inte hur jag ska stå ut med att inte få något tillbaka.

Jag har iallafall fått sova bort några timmar här på eftermiddagen, det är ju alltid något.  Jag ser allt ni andra har omkring er också, men jag återkommer till de kommentarerna när jag är lite mindre mosig i skallen.

Tror du din make är synsk även på äggstadiet, eller sträcker sig förmågan liksom efter plus?

Hahahaha! Herregud! Det var första ggn jag skrattade idag!

Nu orkar jag inte vara vaken mer. Godnatt. imorgon är den ena domedagen.

09.18 ringde Maria från CvL, "för hon ville ringa så fort som möjligt"

Jag sov, men flög såklart upp tvärvaken.

Ett av de två äggen är befruktat och imorgon får vi veta ifall det klarat sig vidare till delning.

Det är givetvis helt outhärdligt att bara ha detta enda att hoppas på, så jag slår inte volter direkt, som jag tror ni fattar. Däremot är det ju inte idag som är dagen då det blev tvärkört. Alltså har vi nu under ett dygn hälften av det vi hade går att hoppas på, och massor av tid att vänta.

Man blir glad och ledsen, livrädd, förhoppningsfull och allt annat på känsloskalan samtidigt. Slängs mellan rationella och cyniska tankar, snuddar vid drömcenariotankar och fylls utöver det av alla sorts tankar som ryms mellan hopp och förtvivlan.

Men nu vet vi det vi vet nu.
Imorgon vet vi resten.

*klamrar mig fast*

Villemoa, vilken vedervärdig upplevelse du hade häromdagen! Fy tusan! Vad skönt att det gick bra och att Puerto fattade galoppen till slut. Sådant där får mig alltid att reflektera över hur det varit för kvinnor att föda barn uder årtusendena. På liv och död.
Precis som för Hvidis, HeliPanzer, Nenne och Tinga i andra tråden osv osv. Det är många av oss osm inte skulle haft våra barn eller barn som inte skulle haft sin mamma ifall vi inte hade den vård vi har.

Flamman, där du hamnat nu, är ju -som du själv mycket väl vet, bara ett resultat och en konsekvens av din makes oförmåga att hjälpa sig själv i sin svåra situation.
Dina symtom är ringar på vattnet av hans diagnos. Det tror jag han anar därinombords. Och det måste göra ont bortom fattningsförmåga att ta in att man skadar sin familj på ett sådant sätt. Jag hoppas hanslutar slå ifrån sig på det här sättet utan att det kommer ett avslut på den fasen snart. (fast sannolikt kommer det mer att  vara "ett steg fram och två tillbaks" för att så kringelikrokigt tenderar livet att vara enligt min erfarenhet.

EA, hur är statusen hos dig? Inga fler "spår"?
Ang testdag så håller jag faktiskt inte alls med dem som tycker att din make har något say i det hela. Jag tycker ärligt talat det är helt upp till dig att kissa på stickan när du känner att du bara måste eller bara vill. Så är det alltid annars, varför skulle det vara annorlunda nu?

Av alla inblandade i den här karusellen så var nog Lasse Berghagen ett rätt oväntat inslag. Även från en av tanterna...

När har du BF nuigendå Villemoa?

Okej, vadslagning alltså Villemoa. Då gissar jag på den 14:e. vad är det för veckodag?