Daa skrev 2010-11-11 11:42:55 följande:
Sällar mig till skaran som blir bestörta och arga över män och kvinnor som börjar försumma sina barn när de träffar någon ny. Det känns ofattbart. Borde det inte göra så ont i hjärtat att inte ha barnen nära sig hela tiden att det är en fysisk omöjlighet att inte vilja vara med dem så mycket som den nya situationen tillåter? Och att man därmed säger till sin nya: följande gäller, med mig följer mina barn. Accepterar du inte det har vi ingen framtid. Men vad vet jag...
Fjällbruttan skrev 2010-11-11 12:52:52 följande:
Och de kvinnor och män som träffar nån med barn, när de inte accepterar barnen som finns, ja då anser då jag att de inte accepterar att den de träffat, och varför ska man vara ihop med nån som inte accepterar en till fullo?
Håller med till 100% !!!
Vill du leva med mig ingår mina barn, och vill jag leva med dig ingår dina barn. Oavsett om jag älskar dina barn vanvettiget eller inte. Men de är en del av dig, och eftersom jag älskar dig så accepterar jag dina barn för att de är EN DEL AV DIG.
Så borde det vara. Men jag kanske är naiv.
Eftersom paret ifråga har ett "nytt" gemensamt barn så är de ju systrar, men det verkar inte spela nån roll för mamman i familjen. Tänk när barnen växer upp, när "lillan" börjar fatta att mamman är orsaken till att hon inte har nån kontakt med sin storasyrra, som ÄLSKAR henne.
Medan åttaåriga tjejen fortfarande fick komma till pappan, så hade lillan och hon en jättefin relation, lillan avgudar storasyster och vice versa. När åttaåringen är på affären med sin mamma och så kommer nya frun med lillan så springer lillan mot sin storasyster och skriker av glädje. Mamman tar henne därifrån och går vidare utan ett hej. Lillan gråter hysteriskt... Denna scen har utspelat mer än en gång på vår ICA-affär.
HEMSKT!!!!
hur ska jag klara av en middag med dem på lördag? Måste jag supa mig full kanske?