Har ett par i bekantskapskretsen som tänkte börja försöka få barn nästa sommar där hon vill vara gift innan och han inte är särskilt intresserad av att gifta sig alls (verkar det som iaf).
Jag är nu lite nyfiken på hur ni tänker kring detta. Varför vill man inte gifta sig men vill skaffa barn tillsammans (indikerar ju ändå livslångt ansvar tillsammans)? Det är ju en sak att det inte kommer i den ordningen men att inte alls vilja gifta sig alls.
Vet inte, för mig är det självklart att man gifter sig först... Jag hade varit orolig om min kille var ihop med mig utan att vilja gifta sig med mig. Varför vill man vara ihop med någon som bara kommer såra en? inte för att han kanske kommer göra det men du fattar :)
En kollega till mig har samma problem. Hon och hennes sambo har förlovat sig, skaffat barn och köpt hus tillsammans. Men när hon tar upp frågan om giftemål så säger han bestämt nej. Hans förklaring är att han skulle känna sig så gammal om han var gift. 
Helskumt tycker jag. Hon är 35 år år och han ett antal år äldre men vet inte exakt. Då borde man väl vara gott och väl i giftasålder kan jag tycka.
Själv ser jag så många fördelar med att just vara gift när man skaffar barn så i den ordningen vill jag helst ha det och kommer troligtvis få det också om inget oväntat händer på barnfronten innan 1 oktober. 
Detta par har hängt ihop i 10 år, de är 27 och 28 år och har köpt hus som de snart renoverat färdigt. Kan det vara så att han vill ha något litet och hon något stort och det är därför han värjer sig?
fialotta82: I din kollegas fall så förstår jag ännu mindre. Att han skulle känna sig gammal?!?! Men herregud han närmar sig 40, då är man ju knappast purung eller lastgammal...
Har en vän som är förlovad och kan bra tänka sig barn, men gifta sig vill hon inte. Tror det kanske är så att giftemål är inte nånting som passar alla, vissa vill/behöver det och andra inte. Precis som så mycket annat :)
Däremot är det synd om inte båda i förhållandet är överens :/
Mina föräldrar gifte sig aldrig, men levde ihop i över 25 år och fick 2 barn. Nånstans tror jag delvis det var en generationsgrej, för dem var det viktigt att visa att det gick att ta beslutet att leva ihop utan juridik och formaliteter och gammaldags etikett och regler om hur man skulle leva. Hus och hund och gemensam ekonomi hade de också. 
Jag har gjort tvärtom och tycker det är självklart, gift mig först och väntat med resten, men jag kan ändå förstå dem, i den tid de fattade beslutet, och vara litee stolt över att det går att göra i sverige utan att uppfattas som helt socialt missanpassat/stigmatiserande. Däremot ska man ju veta vilka konsekvenserna av det beslutet (eller icke-beslutet) blir, för barnen, om man separerar (vilket de så småningom gjorde), om nån dör, etc. Man är ju liksom inte singel och bara ansvarig för sig själv för det.
Och jag har svårare att förstå det under omständigheter där det blir som att den ena parten lever som om den vore singel och vägrar den andre nåt den vill ha (åtagande mot relationen). I det fallet med mina föräldrar uppfattade jag ändå att det var ett gemensamt beslut de tog om sitt liv tillsammans.
Vi gifter oss i september efter 23 år, 2 barn, hus och hund tillsammans.
Juridiskt sett är det naturligtvis vansinne - man är oerhört oskyddad om det händer nåt när man är sambo.
För vår det har det funnits både rutiga och randiga orsaker till att vi inte gifter oss förren nu, men det betyder på inget vis att någon av oss har varit mindre hängiven relationen!
Bortsett från de juridiska bitarna så har det enda "besvärliga" med att vara ogift varit att jag alltid fått presentera mig med namn och vilket barn jag är mamma till eftersom jag inte har samma efternamn som barnen (ännu) 
jag vill vara gift innan jag får barn, mest av den enkla saken att man då heter samma namn 
men också för att man då verkligen är säker på att man vill vara tillsammans i resten av livet. Men kan det inte vara så att han har svårt att tänka sig hela bröllopsgrejen? Bröllop är ju lite av ett 'jippo' nuförtiden, och hela den saken kanske inte tilltalar honom? Fast lite konstigt tycker jag nog att det är, men jag antar precis som någon skrev att bröllop inte är för alla
Generationsfråga, ovilja inför "jippot" och så vidare men jag tror tyvärr det också finns situationer där den ene inte vill binda sig på det sätt som ett giftemål innebär. Barn skaffar många för att de vill vara föräldrar (inte nödvändigtvis med just dig), hus kan man köpa för att man vill bo i det huset (inte nödvändigtvis med just dig) men att gifta sig är ju att säga att dig vill jag leva med forever and ever. Jag menar att de där gemensamma investeringarna i en familj och i egendom behöver inte kännas lika bindande för vissa som att säga ja inför Gud och staten. (Konstigt kan man tycka för det går säkert snabbare att få en skilsmässa än att sälja ett hus och hitta en fungerande samvaro som föräldrar till samma barn).
Jag tycker inte att man ska ta lätt på äktenskapet men det är så konstigt för mig när man inte vill skydda barnen och familjens situation bättre genom att gifta sig (om man har barn och lever i en kärleksrelation som känns stabil).
Min svåger var väldigt ovillig till att gifta sig, men efter 2 barn så ändrade han sig och friade till min syster. När jag frågade varför han ändrat sig så förklarade han att det så här, efter barnen så blev det viktigare för honom att han, syrran och barnen var en familj, han ville ge min syster och barnen det skydd som ett äktenskap innebär. Han tyckte även att det var en annan sak att gifta sig när de hade barn, han uttryckte det som att "hela" familjen gifte sig, de blev en "riktig" familj. Naturligtvis är man en familj utan att gifta sig också men det var så han kände. Så bara för att man inte vill gifta sig när man är 27 och 28, betyder inte att man inte kommer ätt ändra inställning när man är typ 37 och 38 .
