Har ett par i bekantskapskretsen som tänkte börja försöka få barn nästa sommar där hon vill vara gift innan och han inte är särskilt intresserad av att gifta sig alls (verkar det som iaf).
Jag är nu lite nyfiken på hur ni tänker kring detta. Varför vill man inte gifta sig men vill skaffa barn tillsammans (indikerar ju ändå livslångt ansvar tillsammans)? Det är ju en sak att det inte kommer i den ordningen men att inte alls vilja gifta sig alls.
Jag förstår inte riktigt (för egen del) varför det hänger ihop. Känns lite gammaldags att man "måste" vara gift om man vill skaffa barn. För mig är att skaffa barn att på livstid förbinda sig gentemot barnet genom ansvar, kärlek och stöd. Inte till den som man skaffar bernet med - med denne delar man ansvaret för barnet, alltid, men man måste inte dela livet tillsammans med varandra. Att skaffa barn ihop är för mig inte ett löfte till den andre att "jag vill dela hela livet med dig", det är ett gemensamt beslut som medför ett gemensamt ansvar, men det måste inte ha något med de vuxnas kärlek för varandra att göra. Ett äktenskap däremot är ett löfte mellan de vuxna om ett delat liv. Ibland vill människor ha det ena (barnet), ibland det andra (äktenskapet), och ofta båda delarna - men de fungerar ju även var för sig? Och alla tror inte på det här med äktenskap. Man kan leva ihop hela livet utan ring på fingret. Det finns stendöda äktenskap och ytterst levande samboförhållnden; i vilket fall ev. barn mår bäst kan vi nog räkna ut ;) Så det spelar väl inte så stor roll egentligen så länge alla parter är nöjda? =)
Jag och mitt ex skaffade barn tillsammans, planerat. Men ingen av oss ville gifta sig med varann, även fast jag är en romantiker. Så här i efterhand så tror jag att det nog var för att ingen av oss riktigt visste säkert att man ville leva med den andra resten av livet, så vi var lite rädda för att binda oss. Så klart tänkte vi inte så då, men i efterhand kan jag tänka mig att det var skälet. Vi var tillsammans i 6 år, och separerade när barnet var knappt 2 år.
Jag resonerade så här, att ett barn kan man aldrig ångra, jag är fortfarande jätteglad för att vi fick h*n tillsammans. Men ett giftermål kan man ju ändå ångra - om man skiljer sig.
Lite komiskt är trots allt att jag och min blivande make förlovade oss efter sex månader och kommer att gifta oss ganska exakt på vår tvåårsdag. och nu är det ingen tvekan om att jag verkligen vill gifta mig med honom, men så är han ju den rätta också 
Inte behöver man väl gifta sig fast man kan älska varandra lika mycket för det. Giftemål är ju inget tvång och alla har ju inte drömt om det sen de var 5 år.
Vi skaffade två barn hund och volvo innan vi ens tänkte tanken att gifta oss, hehe.
Jag menar inte att man måste gifta sig "bara" för att man skaffar barn eller för att bevisa sin kärlek för omgivningen. Min mormor och hennes sambo träffades "på äldre dar" och har nu varit förlovade i 28 år och de tänker verkligen inte gifta sig.
Det jag inte alla gånger förstår är oviljan. Att man tydligt säger att man INTE vill. Om man vill skaffa barn med någon så hoppas jag i alla fall att man har intentionen att leva resten av livet ihop, även om det ju inte alltid blir så.
Min förra make ville inte gifta sig.. eller först ville han (vid vår förlovning) men sedan hade vi inte råd och sedan fick vi barn.. skaffade hus.. och någonstanns på vägen så började han bli envis med detta med gifteriet. Vi skrev inte ens testamente. Vi fick ett barn till och när det nästan hade gått 10år och när hans bror friade till sin sambo så bara kände jag att nej minsan jag VILL vara gift. Då gick han med på ett hemligt och borgerligt bröllop för bara oss två. 6 år senare skiljde vi oss..
Jag vet faktiskt inte än idag varför han inte ville gifta sig, han hade ett ganska starkt gud-hat men man kan faktiskt gifta sig fint borgerligt också. Idag är han gift enl Thailänsk lag (gäller ej i sverige) och när jag tog upp om testamente för att skydda henne från mig om han dör så sa han bara att då flyttar hon hem till Thailand igen.Alltså våra gemensamma barn ärver honom helt om han går bort och är de fortfarande under 18år så är det jag som är förvaltare, hans sambo får inget och detta verkar han vara helt medveten om.
Med min nuvarande sambo gick det fort fort 
Vi började få känslor för varandra vid valborg-09, förlovade oss okt -09 och gifter oss nu 4/9-10. Vi ska inte ha barn så det är inte därför det går så fort, vi bara helt enkelt älskar varandra.
Så min slutsats är att barn och äktenskap hör inte riktigt ihop. Men vill man skydda varandra ekonomiskt när man har barn så borde man vara gift (eller skriva testamente)
Jag tror att många inte vill ha hela den där stora bröllopsgrejen, många "tror" att ett bröllop "måste vara stort och dyrt", typ som det ofta är på film....Sen tror jag att en del har väldigt många omedvetna föreställningar och/eller förväntningar eller kanske omedvetna värderingar och/eller åsikter om bröllop....att det "ska" vara si eller så, att man "måste" bjuda hela släkten för så har "alla i släkten alltid gjort"...Eller så har dom konstiga "förväntningar" på äktenskap tex att "när man gifter sig så slutar man ha sex", "passionen förvinner", "man blir vuxen och 'tråkig' och präktig", "man blir som sina föräldrar när man gifter sig", "frun blir som din chef-tjatig och tråkig", "livet tar slut"...."om man gifter sig så förstörs relationen", "om man gifter sig så skiljer man sig ett halvår senare".....Jag tror också att många killar tror att tjejen ska förvandlas till bridezilla...på ett omedvetet plan tror nog många killar det.
Jag ville inte gifta mig innan jag träffade min blivande man, av den anledningen att jag kände att ett sådant löfte var för stort, oavsett om kärleken var oerhört stor eller inte. Ansåg att man inte kan lova att älska varandra tills döden skiljer en åt (tänker på kyrkliga vigslar nu) eftersom man inte själv styr över kärleken och inte alltid över det som sker i livet. För mig var det dåraktigt att lova något som man ändå inte visste till 100% att man kunde hålla.
Nu känns det rätt och naturligt att gifta sig, men löftet är fortfarande hissnande stort.
Vissa männsikor har också en motvilja mot att vara "bundna". Jag kan vara sådan. Vi hade en katt som ficka panik av stängda dörrar - var dörren stängd måste hon absolut in i det rum dit dörren var stängd. Var den öppen gick hon alls inte dit. En del behöver känna känslan av frihet/valfrihet för att stanna lugnt, annars vill man "fly". Jag tror att ett äktenskaplöfte kan kännas kvävande för vissa, även om man älskar (därmed inte sagt att man behöver vara otrogen e. dyl för den sakens skull, det är inte den sortens "frihet" jag menar).
Jag skulle utan problem kunna skaffa barn med någon som jag inte hade intentionen att leva med för resten av livet, så länge jag trodde att det var en bra pappa och att vi skulle kunna hantera det på ett för barnet bra sätt. Men nu tror jag inte detta var fallet i den situation som du tog upp från början!
För mig personligen känns det förvisso lite konstigt att vilja skaffa barn med någon man inte vill binda sig vid. Om min m2b velat ha barn men absolut inte gifta sig med mig skulle jag verkligen ifrågasätta varför.
Samtidigt håller jag med om att äktenskap nog inte tilltalar alla. Dock tycker jag att det verkar lite undervärderande att tro att det bara skulle bero på "jippot" runt bröllop, att förväntningarna är för stora från andra osv. De jag känner som inte vill gifta sig tänker så av ideologiska orsaker, både de som har barn och inte.
Ibland får dock ideologin trista följder. Min kusin har barn med sin sambo. Jag vet att hon vill gifta sig men det vill inte han. Och hon vill inte nödvändigtvis ha ett kyrkligt bröllop eller en stor fest.
Skaffar man barn och väljer att vara sambo bör man i alla fall tänka på barnen i första hand oc hse till att nödvändiga papper skrivs.
Kom dessutom att tänka på Eva Gabrielsson. Man bör tänka på att skriva testamente om man inte är gift (och vill att sambon ska ärva förstås).
Vissa människor vill bara inte gifta sig. Min sambos föräldrar har inte gift sig, och det är det enda paret jag vet som hållit ihop så länge. Och dom tror det är bara för att dom inte gifte sig. För alla som gifte sig samtidigt som dom hade varit i giftasålder är nu skiljda.
Sen generationen som är nu, mig inräknad, är kanske inte lika noga med att man måste vara gift innan man får barn (nu menar jag inte att INGEN ser det som viktigt, för det finns säkert många som gör det)
Min "önskelista" som jag hade var: barn innan 25, gift innan 30. Som det ser ut nu kommer båda uppfyllas. Barn fick jag när jag var 20, kommer vara 22 när vi gifter oss.
Nu har jag inte läst hela tråden!
Men det beror lite på hur man ser på äktenskap. När vi gifte oss kom det ganska många och sa "OJ VA STOOORT ATT GIFTA SIG, VAD NI ÄR SERIÖSA!" typ... men flera av dessa som kom och sa så hade flera barn tillsammans. ÄR INTE DET STORT!?
Så som sagt, bara inte argumentet är "nä jag vill inte binda mig", för då ska man nog inte skaffa barn heller, då är du bunden resten av livet. Om man inte vill gifta sig för att man är osäker på att man kommer dela resten av sitt liv tillsammans - sure, så kan man känna. Jag personligen skulle ha svårt att skaffa barn med en kille som inte tror att han vill leva med mig resten av sitt liv. Men alla är ju olika.
Däremot finns det förstås andra anledningar, som säkert är vettiga. Alla känner olika. Jag tror alltså inte att det är just grejen att han inte vill gifta sig som är det viktiga, utan varför han känner så.
