Jobbiga nyblivna morsor...
Kanske inte riktigt rätt forum, men de flesta här borde ju känna igen fenomenet... behöver nog mest prata av mig, jag har stört mig på detta ett tag nu :P
Min sambo har två kvinnliga släktingar, ca 20 och 24 år gamla (vilket nog inte är så relevant i sammanhanget, men ändå...). som har varsitt barn i 6-8-månadersåldern, och den ena har även en 2-årig dotter. Min sambo har även en syster som fått barn för bara några veckor sedan.
De två första mödrarna är rökare, och har båda rökt under sina graviditeter, och röker fortfarande promenerandes med barnvagnen. Vi har aldrig kommenterat det hela direkt mot dem, men de är väl medvetna om att vi inte anser att det är okej och försvarar sig hela tiden utan att vi någonsin tagit upp ämnet. Men fine, vill man förgifta sina egna barn så kan vi inte stoppa dem.
Det jag stör mig oerhört över är hur de hela tiden pepprar min svägerska och hennes kille med "välmenta tips". Man får inte göra ditten eller datten, utan si och så är det enda rätta. Allt som BVC är fel, för de har ingen koll alls och "anklagar" den 2-åriga flickan för att vara överviktig (vilket hon definitivt är på gränsen att bli, och kommer med all sannolikhet att vara riktigt överviktig om några år om utvecklingen fortsätter).
De är helt immuna mot tips som inte kommer från deras egna böcker av omdiskuterade författare, och trots att den ena bara varit mamma i 6 månader så är hon expert på det här att vara mamma. Handen på hjärtat, vem är en så bra förälder att man har rätt att pracka på sin omgivning kängor i barnhantering?
Min personliga åsikt är att deras omdöme vad det gäller rökningen gjort att alla råd som kommer från dem känns rätt bottenlösa... nu röker förvisso min svägerskas kille också. Men aldrig i närheten av barnet... när han rökt går han ut, byter sedan kläder, tvättar händer och ansikte samt borstar tänderna. Inget blossande med barnvagnen direkt...
Det är alltid massor med pekpinnar om hur folk gör och inte gör, vad folk säger och inte säger och vad man får och inte får göra med sina barn.
Är jag överkänslig som tycker lite synd om min svägerska? Hon är världens snällaste människa och en person vars råd jag alltid skulle ta emot och värdera högt (efter eget sunt förnuft naturligtvis). Tyvärr vågar hon inte riktigt ryta ifrån även när hon anser att de andra mammornas råd är helt uppåt väggarna, och definitivt inte stämmer in på deras syn på barnuppfostran.
Själv har jag inga barn (ännu) men jag vet att jag hade kokat av ilska och sedan fått ett litet utbrott om dessa människor, som har tvivelaktiga åsikter om ganska mycket här i livet, prackade på mig en massa mammatips oombedda, även om det säkert är välment (men det ligger garanterat ett uns av "eftersom-jag-är-så-duktig-så-kan-jag-säga-vad-jag-vill-till-folk" i det hela också...)
Jag tror definitivt inte att äldre mammor måste vara bättre än unga på något sätt, men särskilt den ena mamman (den med ett barn) har säkert råkat ut för fördomar pga sin ålder och överkompenserar för detta, men vart går gränsen för vad man behöver höra på? Även jag som inte har några barn blir påtvingad en massa uppfostringstips och annat "bra att veta", och även om jag tycker det kan vara intressant att diskutera så märker man att mina åsikter är helt oviktiga (för jag har ju inga egna barn) och de är enbart ute efter att höja sig själva.
Att nyblivna mammor är stolta över sina barn har jag all förståelse för, och det är en helt annan sak. Det snacket står jag ut med (även om jag kanske inte lyssnar på varenda ord :P) men det är den självgoda biten jag har lite svårt för...
Gah, ville som sagt mest häva ur mig lite om detta... jag gissar dock att det inte är enbart jag som råkat ut för detta fenomen?