Samboliv

Det klart att det är skillnad, men vi flyttade ihop när jag var 20 (träffades när vi var 19) så det klart att vi har nästan bott ihop i hela vårt vuxna liv nu. Svårt att tänka sig hur det var när vi inte bodde ihop.

Att sexlivet dör ut vet jag inte direkt? Men annars så är det klart att det tillkommer bråk som inte fanns innan. Disken är ett lysande exempel då vi båda hatar att diska. När diskmaskinen flyttade in hos oss halverade vi våra vardagsbråk. Haha!

Annars kan jag tänka mig att det är själva känslan av att inte ha något "eget" som förändras när man bott själv en längre tid innan. Behöver man den där ensamtiden kan det ju vara bra att skapa lite tid för det också.

Men i det stora hela måste jag säga att förhållandet kändes mer seriöst efter att vi flyttat ihop (vi var ju fortfarande så unga), efter flytten var vi ju tvungna att ta hänsyn till varandra på ett helt annat vis än tidigare.

Haha oj! Det klart att man måste få vardagsbråka lite om småsaker? Eller? Vi har i alla fall inte tid att sätta oss ned och prata ut varje gång någon blir irriterad. Det går ju oftast över lika snabbt som det kom. Och det klart att man måste jobba på sitt förhållande, även om vi älskar varandra så har vi ju inte exakt samma syn på hur saker skall skötas eller vad som är en ultimat hemmakväll. Vi är olika och därför tycker jag att vårt liv blir bra och att han tillför något till vårt förhållande.

Stora viktiga grejer måste man ju såklart diskutera, men ibland stör man ju sig bara. Som tandkrämen i vasken...

Ja alltså, kalla varandra grejer har vi aldrig gjort.. Inte ens då vi haft "riktiga" gräl. Nu menade jag mer som mattiasFästmö skrev, vardagstjafset. Att det blir en otrevlig ton ibland, att man suckar, himlar med ögonen "Ahmen åååååh! Kunde du inte bara ställt den i diskmaskinen?? Hur svårt ska det vaaaa?". Såna grejer är det ju liksom ingen idé att sitta och diskutera och 9 ggr av 10 släpper man ju det bara som någon skrev. Men den där 10 gången så går det bara inte ;) Då måste jag få bli lite sur, haha, sen blir jag så lugn och fin så...

Ja för det mesta kan man ju vara rak. Men ibland är det ju som Amor in.. säger att det inte alls råkar vara just mjölkglaset på diskbänken som gör en så in i norden arg. Då hjälper det ju liksom inte mitt humör att säga rakt "Kan du vara bussig och ställa glaset i diskmaskinen tack?". :) Tyvärr kan jag inte alltid styra över mitt humör, saker jag säger låter då onödigt hårda (dock utan namnkalleleser och svärord). Jag har försökt förklara detta för min sambo många gånger som snarare blir tyst och inåtbunden när han grubblar på något eller är stressad.

För mig är det också viktigt att veta att vi kan snäsa åt varandra och ändå veta att den andre kommer finnas där. (Till viss gräns förstås)

 

Man funkar väl olika. Jag är väl helt enkelt en sådan person med känslorna ut och in. Älskar jag, så märks det, är jag ledsen, så märks det och är jag arg och tvär så märks det också. :) För mig ingår det i livet och jag tycker att det är viktigt att min omgivning också får bejaka sina känslor utan att för den skull gå över gränser och vara omöjliga att umgås med. Att vara rak är givetvis alltid eftersträvansvärt, men det är inte alla gånger jag själv vet varför jag är på dåligt humör. Vet jag det kan jag ofta säga "Ursäkta, jag är så j** irriterad på min chef just nu så jag tänker slamra lite här i köket". Men när jag inte vet så är det ju först efteråt som jag kanske inser vad jag sa eller hur det lät.

Kompromisser gör vi dagligen, det måste man ju för att kunna leva tillsammans.

Självklart menade jag inte att du inte har några känslor!

Försökte bara förklara hur jag funkar... :)