Samboliv

Aj aj aj... :) Då måste du hata mig Kattpoet :), jag tycker att det är super viktigt att "jobba" på sitt förhållande, om inte vi hade gjort det från början trots fjärilar i magen och allt är puttignuttigt så kommer en dag den bryska vardagen komma emellan.

Jag har inte en passion och plocka upp min bm:s skitiga strumpor och dammsuga efter han har gått in med leriga skor. Jag har inte lust att diska alla hans glas varje dag för han tar ett nytt glas till varje mältid utan att diska. :)

Som mattiasfästmö sa häruppe.. jag har alltid tagit det som en naturlig grej att spotta ut tandkrämen i vasken och jag har även en del "saxregler" som han himlar med ögonen åt.. likväl som jag irriterar mig på saker som min älskling gör.

Jag och min sambo känner varandra utan och innan.. vi vet alla rutiner och alla dåliga och goda sidor. Vi bråkar och tjafsar ibland så taket lyfter och verkligen öser ut skit om varandra.. vi har båda väldigt hett temperament men vi vet att vi inte är arga på varandra på "riktigt".. stort tack för att vi har "arbetat" med vår relation och om vi då inte fortsätter arbeta på våran relation så hade glöden i den dött. 

Glömde poängtera i mitt förra inlägg att vi inte bråkar ofta alltså, men när vi väl gör det så gnisslar det mellan tänderna. Och jag måste också säga att oftast när vi bråkar så är det oftast inte varandra vi är arga på utan det är all stress och djävulskap utanför hemmet som spelar in.

Tex som att min mamma är oerhört sjuk (psykiskt) och nu är min artonåriga bror och hans hund tvungen att bo hemma hos oss, har bott här i mer än en månad nu och kommer säkert att bo här i 1-2 månader till. Jag älskar min bror och min sambo tycker också om honom väldigt mycket.. men det blir slitningar när vi har andra regler, han inte lyssnar och går sin egen väg och vi inte har bett om att få ett "barn" ännu. :) Vi är väldigt måna om i vanliga fall att vi ska få egen tid och att om vi ber om det bli lämnade i fred. Men nu när min bror är här så går vi varandra på nerverna och går på varandra. Sen så har vi bra humör alla tre så ibland smäller det. :)

Personligen så tycker jag att det är skönt att få bråka, skrika och vara allmänt odräglig ibland. Men jag kallar aldrig någon för något ord (om h*n inte förtjänar det).

Sen så tror jag personligen att det inte spelar någon roll om man bråkar eller pratar igenom saker tillsammans, man kan skilja sig ändå. Mina farföräldrar firar snart 60 årig bröllopsdag och de grälar och gormar så det står härliga till.. men inte tänker dom på att skilja sig och har aldrig gjort heller. De är lika kära i varandra som för 60 år sedan.

Jag ser det som om man kan ösa skit över världen och varandra och ha ett riktigt stormbråk och sen på 5 minuter bli vänner igen, ja då har man ett riktigt bra och stabilt förhållande. Då klarar man allt. Jag vill inte tassa runt och tänka på vad jag säger och inte säger. Bättre att få ut det man vill säga och sen gå vidare.