Samboliv

Aj aj aj... :) Då måste du hata mig Kattpoet :), jag tycker att det är super viktigt att "jobba" på sitt förhållande, om inte vi hade gjort det från början trots fjärilar i magen och allt är puttignuttigt så kommer en dag den bryska vardagen komma emellan.

Jag har inte en passion och plocka upp min bm:s skitiga strumpor och dammsuga efter han har gått in med leriga skor. Jag har inte lust att diska alla hans glas varje dag för han tar ett nytt glas till varje mältid utan att diska. :)

Som mattiasfästmö sa häruppe.. jag har alltid tagit det som en naturlig grej att spotta ut tandkrämen i vasken och jag har även en del "saxregler" som han himlar med ögonen åt.. likväl som jag irriterar mig på saker som min älskling gör.

Jag och min sambo känner varandra utan och innan.. vi vet alla rutiner och alla dåliga och goda sidor. Vi bråkar och tjafsar ibland så taket lyfter och verkligen öser ut skit om varandra.. vi har båda väldigt hett temperament men vi vet att vi inte är arga på varandra på "riktigt".. stort tack för att vi har "arbetat" med vår relation och om vi då inte fortsätter arbeta på våran relation så hade glöden i den dött. 

Oki,  vi bråkar inte, vi plockar inte upp den andres saker och vi skriker inte på varandra.

Vad vi gör är något vi båda är uppvuxna med, vi sätter oss ner och pratar i lugn ton med varandra och löser problemen och eftersom vi båda strävar efter att vara lyckliga, leva tillsammans  så finner lösningar när vi är lugna.

Och eftersom detta funkar för oss, eftersom vi anser att de viktigt att lyssna och förstå den andres synpukter, vi kanske inte alltid håller med men vi kan säga, oki, då gör vi  på dit sätt.

Så då har det blivit att vi båda vill ha ett rent hem, så vi båda lägger saker i tvättkorgen som står i sovrummet och  vi båda ställer in disken i  köket.  Min karl brukar diska  går dagens på morgonen när han inte kan sova. 

Vi ser det dock inte som ett arbete som vi kan klocka av ifrån,vi kan aldrig ta ledigt från vårat jobb.

Detta är en hobby, något som vi inte ger upp, något som berikar vårat liv och gör oss lycklig.

Vi flyttade ihop med vetskapen att det inte kommer vara lätt men vi tänkte att det är bättre än ensamma.

Vi har dock inte starka egon, vi är tämligen säkra på vem vi är och vad vi ville ha från varandra och från detta förhållande innan vi flyttade ihop...

Skall sägas vi gifte oss innan vi flyttade ihop

Jag och min sambo bodde båda hos våra respektive föräldrar när vi tidigt i förhållandet började diskutera att flytta ihop. Vi var över 20 då och det kändes som vi gick på övertid i våra föräldrahem, även om hans mamma bröt ihop och tjöt i en vecka när han nämnde som hastigast att vi hade kikat på lägenheter på nätet, bara för att kolla läget. Jag och Rikard bodde över 1 tim bilväg ifrån varann och det blev dyra bensinräkningar, studenter som vi var, att pendla till varann hela tiden. Dessutom skulle vi börja på universitetet samtidigt så vi började titta på lägenheter i den staden. Till slut tog vi steget (efter lång tids bearbetning av hans mor ) och flyttade ihop när vi varit tillsammans 1 år. Nu, 4 år senare, har vi hunnit flytta ytterligare en gång till radhus på landet, skaffat 2 hunden, tapetserat, målat, klätt om möbler i omgångar. Så nu är vårt boende VI! Det tog några år faktiskt...

Den enda downsiden med det hela var att min sambo aldrig fått prova på att bo själv innan med allt ansvar det innebär - tvättar man inte har man inget att ha på sig, lagar man inte mat går man hungrig, dammar man i hörnen rynkar tillslut folk på näsan, skurar man aldrig toan slutar besökare snart komma... Hans mamma har (som så många mammor) gjort allt detta i alla år utan att involvera sina söner i ansvaret så till den grad att min sambo trodde att hushållssysslor utfördes genom ett trollslag av den goda fen!

Hon är en klippa för allt och alla MEN hon gjorde knappast min sambon en tjänst under uppväxten (när de förmodligen skulle koncentrera sig på studier osv, hon är själv lärare) - hon gav snarare mig en j*a massa extrajobb, både i form av städning och lektionstimmar när jag nu fick lära honom allt man själv tycker är självklart. Att man måste diska utsidan av glasen/undersidan av tallriken också... Hur man syr i en knapp som lossnat... Att svarta och vita kläder ihop gör vittvätten grå... Att göra rent köket även innefattar fettstänken på kaklet... Att damma även det som inte syns då och då... Att gardiner inte kan hänga 10 år utan att tvättas... Att tandkrämsfläckar i handfatet inte upplöses av sig själva... Att avloppet i duschen inte är igenproppat för att det hade en dålig dag och om man då väntar några dar blir avloppet snart blir på bättre humör... Listan kan göras lååååång.

Min sambo har extrem hög intelligensnivå, pluggar juridik och är allmänt logiskt lagd. Men DETTA övergick totalt hans förstånd i början. Han var inte ens medveten om dessa sysslors existens, vilket var den absolut största chocken för mig när vi just flyttat ihop!

Idag går det bättre. Men häromdagen, när vi skulle sätta på värmen för säsongen och jag kände den brända lukten som påminde mig om att elementen måste dammsugas inuti (vi har konstiga "öppna" element), frågade jag honom i förbigående "hur många ggr har du dammsugit elementen sen vi flyttade hit?". Han ryckte nästan till av förvåning som det var en fråga från yttre rymden! Dammsuga element kan man väl inte?? Hihi...

Att sexlivet skulle bli sämre låter mycket märkligt dessutom. Som sambo har man ju fritt spelrum hela tiden!

Brist på kunskap finns hos båda men jo jag har möt några killar där mamma gör allt och vet även om en 40 åring som bor i eget hem men mamma sköter om allt endå...

Vet man inte om hur saker och ting funkar så är det ju inte riktigt ens fel att det blir fel.

Här hemma så håller karln på att lära sig svenska och förstå hur Sverige funkar, han lär sig ny saker varje dag, som vad den vita platta plastsaken  brevid  diskhon är till för,  han hade inte sett en salskrensarmojäng innan och nu finner dem ytterst praktiska.

Men sen är vi ju båda över 30 sträcket och har bott själva och med andra förut och vi vet att man måste  kompromissa och vad som ska göras i ett hem.

Alltså ursäkta nu om jag är lite negativ men antingen så är ni helgon eller så är någon väldigt dominant och den andra är underlägsen, för bråka gör man. Det tycker jag snarare är hälsosamt. Sen menar jag ju inte med det att man ska bråka på sånt sätt att man ber varandra dra åt helvete eller slänger saker på varandra. Men nog måste ni också komma hem efter en dålig dag på jobbet och se att han lagat mat utan att diska först, så nu är det jättemycket disk, och bara känna att FAAAN. ni måste ju vara oense om något någongång och då någongång i samband med att ni är på dåligt humör få lite kort stubin och snäsa till?

Haha oj! Det klart att man måste få vardagsbråka lite om småsaker? Eller? Vi har i alla fall inte tid att sätta oss ned och prata ut varje gång någon blir irriterad. Det går ju oftast över lika snabbt som det kom. Och det klart att man måste jobba på sitt förhållande, även om vi älskar varandra så har vi ju inte exakt samma syn på hur saker skall skötas eller vad som är en ultimat hemmakväll. Vi är olika och därför tycker jag att vårt liv blir bra och att han tillför något till vårt förhållande.

Stora viktiga grejer måste man ju såklart diskutera, men ibland stör man ju sig bara. Som tandkrämen i vasken...

Jo visst är vi oense MEN vi har valt att inte börja skrika,  säga hård ord åt varandra  utan   ta en pause, gå åt sidan och sen  pratar vi om det hela.

Orsaken är vi båda har haft  skrikande , bråkande sambos och ingen av oss mådde gott av det så vi vill inte ha det nu. Och vi båda  vet att vi har ett liknade temperament så vi vet hur man triggar den andre till bråk om man nu prompt skulle vilja ha  det.

Vi diskuterar, samtalar men vi tar inte till med svordommar eller kalla varandra olika saker och ting, det behövs inte.   Kalla någon för Fucking Numpty eller Jävla skitstövel löser inga problem.

Jag och han vill inte ha ett liv där vardagsbråk och gräl är vanlig del,  istället löser vi det och försöker finna sätt som gör båda glada.

Vi försöker  se saker och ting ur varandra synvinkel.  

Både han och jag är uppvuxna i ett hem där gräl var ovanliga, även vardagsbråk eftersom våra föräldrar  föredrog att sitta ner och lösa problemen i lugn ton och där ifrån är var vi har fått våran syn på hur man löser problem och sköter ett förhållande.

Vi båda lärde oss att från våra föräldrar  ömesidig respekt, kramar, komunikation och ärlighet  är det viktigaste i ett förhållande.  

Och eftersom båda mina föräldrar och hans har varit  gifta i 40 år, tror jag det är ett vinnande koncept.

Så nu gör vi som de gjorde och det  verkar funka väldigt bra för oss.

okej, då är jag med. Så gör vi också, att man då går isär och sen pratar man om det senare, eller om det bara var en 'störgrej' så släpper man det bara. Att skrika och kalla varann fula saker löser inget. Jag uppfattade det som om du menade på att ni aldrig snäste åt varandra eller var irriterade eller småtjafsade, utan att ni alltid satte er och pratade om allt och aldrig ens tjafsade. Och det var det jag tyckte var lite konstigt.

Vi kommer nog upptäcka mer sidor hos varandra när vi flytta ihop. Men vi har redan upptäckt en hel del av varandras vanor och ovanor. Min fästman hjälper till att diska och laga mat när han är hos mig. Han flyttade hemifrån när han var 17 så han lärde sig tidigt att ta ansvar. Eftersom jag gillar att laga mat och baka så är jag rätt bestämd med hur jag vill ha det i köket, var saker ska vara. Ibland lägger min fästman saker på fel ställe men då bara flytta jag sakerna till rätt ställe. Vi bråkar inte om småsaker utan istället så pratar vi med varandra om hur vi tänker och känner. Det har varit stunder då vi inte varit överens men vi brukar inte bråka, har alldrig skrikit åt varandra och sagt hårda ord. Min fästman fick nog av bråk under sin uppväxt, han bråkade mycket med sina föräldrar och bror. Dom stod alldrig på hans sida, svek han när han var mobbad. Han bröt kontakten med dom för över 10 år sen. Jag acceptera och respektera att jag alldrig kommer träffa hans föräldrar och bror . Vill inte träffa dom för dom fick bara min älskling att må dåligt.

Ja alltså, kalla varandra grejer har vi aldrig gjort.. Inte ens då vi haft "riktiga" gräl. Nu menade jag mer som mattiasFästmö skrev, vardagstjafset. Att det blir en otrevlig ton ibland, att man suckar, himlar med ögonen "Ahmen åååååh! Kunde du inte bara ställt den i diskmaskinen?? Hur svårt ska det vaaaa?". Såna grejer är det ju liksom ingen idé att sitta och diskutera och 9 ggr av 10 släpper man ju det bara som någon skrev. Men den där 10 gången så går det bara inte ;) Då måste jag få bli lite sur, haha, sen blir jag så lugn och fin så...