Samboliv

Vi himlar inte med ögonen eller suckar åt den andre, eftersom det skapar dålig stämming, istället är vi raka med saken och säger  Du glömde göra .....  och så går den som glömde att göra något och fixar det.

Kanske är det för att vi pratar två språk, var av jag förstår hans och han börjar förstå mitt som gör att vi är rakare med varandra för att det inte ska bli missförstånd.

Glömde poängtera i mitt förra inlägg att vi inte bråkar ofta alltså, men när vi väl gör det så gnisslar det mellan tänderna. Och jag måste också säga att oftast när vi bråkar så är det oftast inte varandra vi är arga på utan det är all stress och djävulskap utanför hemmet som spelar in.

Tex som att min mamma är oerhört sjuk (psykiskt) och nu är min artonåriga bror och hans hund tvungen att bo hemma hos oss, har bott här i mer än en månad nu och kommer säkert att bo här i 1-2 månader till. Jag älskar min bror och min sambo tycker också om honom väldigt mycket.. men det blir slitningar när vi har andra regler, han inte lyssnar och går sin egen väg och vi inte har bett om att få ett "barn" ännu. :) Vi är väldigt måna om i vanliga fall att vi ska få egen tid och att om vi ber om det bli lämnade i fred. Men nu när min bror är här så går vi varandra på nerverna och går på varandra. Sen så har vi bra humör alla tre så ibland smäller det. :)

Personligen så tycker jag att det är skönt att få bråka, skrika och vara allmänt odräglig ibland. Men jag kallar aldrig någon för något ord (om h*n inte förtjänar det).

Sen så tror jag personligen att det inte spelar någon roll om man bråkar eller pratar igenom saker tillsammans, man kan skilja sig ändå. Mina farföräldrar firar snart 60 årig bröllopsdag och de grälar och gormar så det står härliga till.. men inte tänker dom på att skilja sig och har aldrig gjort heller. De är lika kära i varandra som för 60 år sedan.

Jag ser det som om man kan ösa skit över världen och varandra och ha ett riktigt stormbråk och sen på 5 minuter bli vänner igen, ja då har man ett riktigt bra och stabilt förhållande. Då klarar man allt. Jag vill inte tassa runt och tänka på vad jag säger och inte säger. Bättre att få ut det man vill säga och sen gå vidare.

Vi tassar inte, vi är raka, det är en stor skillnad.

För mig är det också viktigt att veta att vi kan snäsa åt varandra och ändå veta att den andre kommer finnas där. (Till viss gräns förstås)

Visst kan vi snäsa på varandra  det har vi gjort  innan vi blev ihop när vi var vänner men vi kom fram till att det löser inga problem och självklart stannar personen.

Jag tror jag är i en annorlunda situation eftersom vi var särbors med ett hav i mellan så hur vi lärde känna varandra och  förälska oss i varandra var med ord mer än handling.

Många timmar på Skype blev det och vi har lärt oss att lösa allt med  lunga samtal, eftersom om man gör någon förbannad  och det är ett hav iemellan kan man inte kramas och kyssas för att göra det bra, man måste prata ut.

Och detta har vi tagit med oss i hemmet.

Om man går in med  tanken , det blir problem får man problem  men går med in med tanken  Jo men visst kan bli lite ansträngt med vi fixar det, så klara  man det.

Man måste rucka på sina egna principer och våga hitta lösningar.

Tex  Min fula vardagsrumslampa får hänga kvar så länge hans lilla bil samling får stanna kvar på bokhyllan.  Jag gillar inte bilar och han inte lampan men vi har kompromissat och insett vad sakerna betyder för varandra och låtit de stå kvar.

Man funkar väl olika. Jag är väl helt enkelt en sådan person med känslorna ut och in. Älskar jag, så märks det, är jag ledsen, så märks det och är jag arg och tvär så märks det också. :) För mig ingår det i livet och jag tycker att det är viktigt att min omgivning också får bejaka sina känslor utan att för den skull gå över gränser och vara omöjliga att umgås med. Att vara rak är givetvis alltid eftersträvansvärt, men det är inte alla gånger jag själv vet varför jag är på dåligt humör. Vet jag det kan jag ofta säga "Ursäkta, jag är så j** irriterad på min chef just nu så jag tänker slamra lite här i köket". Men när jag inte vet så är det ju först efteråt som jag kanske inser vad jag sa eller hur det lät.

Kompromisser gör vi dagligen, det måste man ju för att kunna leva tillsammans.

Hehum.. jag har känslor, jag visar känslor men jag ser ingen anledning att min frustration över  migrationkontoret ska gå ut över min sambo, lika lite som han anser hans frustration ska gå ut över mig..  Jag går och bakar istället och han går och gör något annat.

jag håller med. Precis så är det för mig också. Sen kan jag däremot komma efteråt när jag kommer på vad det var och be om ursäkt. Typ ursäkta att jag slamrade så mycket i köket förut idag, jag var så j*la irriterad på min chef bara. För att min m2b inte ska gå och tro att det var han som gjort något fel eller att det blir dålig stämning. Men det är ju inte försen efteråt, och det tycker jag faktiskt är hälsosamt. ibland suger livet och allt går emot en och man har mens och det regnar och man snubblade och smutsade ner byxorna och chefen var otrevlig osv. Och då tycker jag faktiskt att det är okej och komma hem och vara lite på dåligt humör och slamra i köket och snäsa lite. sålänge man kan komma efteråt och säga att hoppsan, jag betedde mig nog inte så bra idag, förlåt, men jag hade sån kass dag bara. Och sen är det inget mer med det. Jag vill hellre att min m2b ska kunna leva ut sina känslor och att det är okej att vara på dåligt humör om man är det, så länge det inte går överstyr såklart, än att han känner att det är olämpligt att komma hem och vara grinig om han är grinig.

Vi blir alltid elaka mot varandra när vi är stressade, särskilt min BM och dessvärre är han ofta stressad såhär på hösten eftersom de är fruktansvärt underbemannade på jobbet. Jag vet att han egentligen inte menar att vara taskig så jag förlåter det mesta, men det finns en gräns. Jag tycker inte att det är OK att stresset på hans jobb ska gå ut över mig och hans söner.

Jag skulle också säga att vi alltid pratar med varandra när det lugnat ner sig och vi har hittills aldrig somnat som ovänner.

Skall sägas jag har varit sjuk i 10 år och om man stressar upp sig blir sjukdommen värre och det är också en anledning att jag är så förbenat lugn.

Om man känner sig själv väl och är villig att tänkte efter före man skriker så brukar det funka.

Försökte bara förklara hur jag funkar... :)