fler som väntar och väntar?

Självklart är det viktigaste som finns att vi är tillsammans.
Däremot har jag förklarat för honom hur viktigt det är för mig med förlovning och senare (behöver inte vara inom ett år precis men kanske två) giftemål, framförallt innan vi skaffar barn.

För mig är det den finaste symboliska handligen som visar att vi har något underbart tillsammans. Och jag vill absolut inte lägga någon press på honom, han vet att jag skulle bli lyckligast om han gjorde det under en kvällspromenad!

Det är så otroligt svårt att hantera längtan bara... Sen bubbler det såklart upp dumma tankar som "vill han verkligen detta, eller drar han bara ut på det för att han är osäker" osv..

Gah, vet inte om han verkligen förstår..

Tack så hemskt mycket för era tips och berättelser, det värmer att ni väljer att dela med er! Plus att det är skönt att få reflektioner av utomstående ibland=)
Jag inser att jag kommer att välja att vänta tills min sambo bestämmer sig för att fria då jag dels ser fram emot överaskningen och dels inte vill förstöra hans eventuella planer.
Däremot kommer jag absolut inte vänta längre än till nästa sommar- då han sa att han hade nåt planerat- för isf kommer jag att börja trycka på med att det är minst lika fint att bestämma tillsammans!

För några dagar sedan så förklarade jag att jag kommer sluta försöka få honom intresserad av att prata om förlovning då jag känner att jag inte får någon respons. jag tog inte up det efter det heller. Detta ledde till att han själv plockade fram datorn sent en kväll efter jobbet och ville att jag skulle visa honom några sidor där man kan kolla på ringar!
Så nu har vi väl mer eller mindre kommit överens om vilken typ av ringar vi vill ha osv. och ska försöka hitta en guldsmed som är vilig att tillverka dessa till ett bra pris!

Jag blev såklart jätteglad att han sen tog initiativet till detta och föreslog att vi skulle ta en dag på stan och gå och kika lite, men tror inte att han har ändrat sin tidsplan för när han kommer fria. så jag får helt  enkelt vara glad för det som är nu och inse att det kommer bli en plågsam längtan att stå ut med, men att tiden går framåt och att jag snart får uppleva det härliga jag med!

så åter tack till er som svarat!

Jag är åter tacksam för att ni delar med er av era berättelser och erfarenheter.

Som jag skrev tidigare bestämde jag mig för att vänta tills han kommer till skott och får genomföra det som han planerat men har insett att det är nästan omöjligt! Jag vet inte om jag verkligen klarar av att vänta så länge faktiskt- 9 månader till!! detta är ju det enda som tar upp min tankeverksamhet så fort jag blir ensam!

Den där dagen/ helgen han lovade att vi skulle ägna för att kolla på ringar har ännu inte blivit av vilket sårat mig djupt. Känns då som att han inte engagerar sig fast han vet hur jag känner för detta. Det suger rent ut sagt att behöva vara den som hela tiden tar initiativet till att kolla på ringar eller ens prata om det.

Nu är han utomlands och jag ligger hemma sjuk, vilket gör att man känner sig extra ynklig och i behov av lite uppmuntran från hans håll. Han ringde från andra sidan atlanten och hörde såklart att det var något som inte stämde, så jag förklarade att det just nu bara känns skitjobbigt med allt som rör förlovningen.

För just nu känns det som att det är en evighet kvar och istället för att se fram emot det och bli glad mår jag bara sämre för att det tar sån jävla tid för honom! Jag försöker få fram vad det är som är så viktigt för honom att det just ska vara nästa sommar och han säger att det är för att det är ett speciellt tillfälle, men jag kan då inte se vad det skulle vara. vi har för det första ingen speciell dag eller något annat att fira i slutet av sommaren, då vår årsdag är i början av maj. Jag vill att det ska ske inom en kortare tid men vet då att jag sabbar hans planer, vilket får mig att må ännu sämre!

jag som är så van att planera allt själv eller iaf vara med och planera saker vi ska göra tycker att detta är skitjobbigt! själva planeringen är nämligen en stor del av det roliga tycker jag! samtidigt som jag verkligen inte vill förstöra hans planer och tycker att det ska bli ganska spännande att bli överaskad för en gångs skull!

jag är som ni märker väldigt kluven i hur jag vill att detta ska genomföras- jag vill inte behöva gå och vänta och blir förbannad över att han sitter på alla kort samtidigt som jag vill bli överaskad och vill att han ska få fria på det sätt han alltid drömt om. det enda jag är säker på just nu är att jag inte orkar gå och må dåligt över något som faktiskt borde göra mig glad och lycklig!

jag insåg precis att jag väntat, hintat och pratat om det med honom i snart ett år redan, vilket innebär att jag funderat på det ännu längre innan jag ens vågade ta upp det!

hur har ni kommit över väntan och längtan?