fler som väntar och väntar?

Jag gjorde. Vi hade bestämt att min sambo skulle fria, just för att vi är gammaldags och ville göra det på det sättet. Men jag tyckte det var jättesvårt att inte få vara med och bestämma.

Vi ville samtidigt hålla på den gamla gränsen att man bara ska vara förlovad ett år och sedan gifta sig. Så jag gick omkring länge och funderade på om vi skulle kunna gifta oss på sommaren, eller våren, eller hösten, eller... Sådär. För jag hade ingen kontroll och hade inget att säga till om.

Jag tyckte det var jobbigt, men samtidigt var det värt det när han friade en dag då jag inte alls väntade mig det.

...Och så kan man strunta helt i att vänta...
JAG friade till min älskling, som blev jätteglad.
Har verkligen ingen aning om hur länge jag fått vänta annars.
Jag tyckte allt kändes så på riktigt, så då ville jag ju veta att det alldeles säker var det för honom med.
Kanske tog jag ifrån honom frieriet, men då hade jag också fått gå och undra i flera år.
Jo, för det tror jag. Han är lite stillsam, och snäll av sig. Svårt att tro att det INTE skulle tagit flera år till av väntan.

Och jag skulle gärna vilja vara gammeldags och tycka att man bara får vara förlovad ett år, men...då måste ju allt planeras mycket mer. Förstår inte hur ni andra står ut med att disskutera er fram till när frieriet skall ske?

Jag är i alla fall jättenöjd med mitt val, och nu är vi äntligen efter 3 års förlovning på väg att gifta oss. Fast det blir efter fyra år då.
Vi hade inte kunnat göra det tidigare, då vi har studerat, och flyttat på oss en del.
Är jätteglad över att ha hunnit lärt känna så mycket nya vänner först, och att släkten utökats så mycket, att vårt bröllop kommer att bli jättestort. Men vi ser fram emot det jättemycket!
Lycka till, till alla er som går och väntar på killens frieri! Hoppas ni får många lyckliga år tillsammans!

Han måste väl kunna fria snart? Friar han nästa sommar så tar det kanske ett år till innan det blir  bröllop?

Förlovade oss -98 det var inte ett rent frieri utan mer en symbol på att vi är ämnade för varandra. Nu senaste åren har vi börjat prata på att gifta oss så jag har väntat å väntat att det skulle komma ett frieri, för det hade jag talat om för honom att jag tänker inte fria och tillslut kom det när jag minst anade det. Satt och åt mat på en restaurang på semestern när han sticker fram en ring till mej  <3  Jag blev helt stum, tappade matlusten men åh så lycklig. Detta hade han planerat göra redan när vi bokade semestern i mars.

Jag kan förstå känslan. Men samtidigt så är ju det viktigaste att ni har varandra och älskar varandra! Visst är det underbart att vara gift, men det viktigaste är ändå för mig att jag får vara tillsammans med den jag älskar, gift eller ej.
Kanske känner han att han vill göra det här till det bästa som har hänt dig (vilket säkert bidrar till en hel del press för hans del)
Det kan vara värt att vänta och när dagen väl är inne kommer det säkert bli alldeles underbart!

Självklart är det viktigaste som finns att vi är tillsammans.
Däremot har jag förklarat för honom hur viktigt det är för mig med förlovning och senare (behöver inte vara inom ett år precis men kanske två) giftemål, framförallt innan vi skaffar barn.

För mig är det den finaste symboliska handligen som visar att vi har något underbart tillsammans. Och jag vill absolut inte lägga någon press på honom, han vet att jag skulle bli lyckligast om han gjorde det under en kvällspromenad!

Det är så otroligt svårt att hantera längtan bara... Sen bubbler det såklart upp dumma tankar som "vill han verkligen detta, eller drar han bara ut på det för att han är osäker" osv..

Gah, vet inte om han verkligen förstår..

Vet exakt hur det känns. Jag har aldrig önskat mig ett frieri men har vetat att min pojkvän som har en annan syn på romantik och absolut vill fria. Jag tycker det verkar vettigare att ha en dialog eller fråga på typ kvällspromenaden. Ville inte heller tjata fram något så jag hade bestämt mig att ge honom t.o.m denna sommar. Och han har missat några enligt mig perfekta tillfällen. Till slut när inget hände blev jag tokig på honom och sa att jag inte ville vänta längre, han blev jättearg på mig och tyckte att att jag förstört allt. Han hade planerat att fria i vinter på en semester och nu förstörde jag allt! Jag hade iof gissat att det nog skulle komma då men tyckte det var både för sent och för uppstyrt. Vill nämligen ha barn snart men absolut vara gift innan vi börjar jobba på det. Skulle jag väntat till vintern hade det inte kunna bli bröllop förrän 2012 och barn tidigast 2013 (om man har sån tur).

Hur som helst, nu har vi bestämt att det blir förlovning på semestern och bröllop nästa sommar, (2011) även om det får vara henligt till efter förlovningen kan vi börja planera det nu.

Tror det kommer bli en underbar förlovning även om min kille är lite besviken. Jag ångrar inte att jag tog upp det, nu vet jag att vår resa kommer bli toppen.  

Fast om du "tvingar" honom kan det kännas ännu mer osäkert om han verkligen vill. Vänta istället. Det är värt det :)

(och nej, jag tror inte han förstår...)

Jag skulle inte ha väntat.. jag hade friat själv om han inte hade fått tummen ur. :) Varför gå och vänta liksom? Om du vill fria så kan du väl göra det? Istället för att gå som katten runt het gröt.. ta saken i egna händer och säg till honom att han var för seeeg! :)

Jag vet exakt hur du känner. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i flera år och vi var vänner i flera år innan vi blev tillsammans. Jag har hela tiden kännt att han är rätt och att det inte finns någon annan än han. Jag tror jag har kännt mig redo för förlovning sen åtminstone tre-fyra år tillbaka och varit ganska olycklig över att det har dröjt så. Har liksom inte förstått varför han inte kännt likadant som mig. För honom har det varit viktigt att få fria och jag visste om på förhand att om jag skulle fria skulle han säga nej.

I somras firade vi att vi hade varit tillsammans i ganska många år. Jag hoppades på att han skulle fria och visste att jag skulle bli sjukt ledsen om han inte gjorde det och jag visste också att det var orättvist mot honom att bli det. Jag fick inget frieri däremot fick jag en otroligt romantisk kväll och bestämde mig för att chilla. Det tog så mycket energi från mig att gå omkring och vilja något annat hela tiden. Jag satt också och kollade ringar, klänningar och lokaler i smyg. Sluta med det genast. Det är ett otroligt självplågeri och slöseri med er tid. Plus att du bygger upp och fastnar i en känsla av att göra så. Jag gjorde upp med mina känslor en gång för alla och slutade kolla och slutade fundera på varför. Det var skitsvårt, men man måste. Sen när jag minst anade det så gick han ner på ett knä och friade.

Nu efteråt så kan jag se och förstå vad det handlade om. Det handlade inte om mig utan om min pojkvän och hans issues och jag kan se hur jag försvårade saker för honom genom att agera som jag gjorde ibland. Att förklara för någon att man vill förlova sig och gifta sig och sätta ett tidsultimatum är inte direkt ett bra sätt att bygga upp en annan människa och en bra grund att bygga en relation på. Mitt enda råd till dig är egentligen att chilla. Det blir så mycket bättre när det väl händer då.