fler som väntar och väntar?

Jag väntar också. Har väntat i strax över ett år nu! Samma sak för mig som för dig. Först trodde jag det skulle ske på våran 2-årsdag men icke (den var i dec förra året) Sedan tänkte jag men när jag fyller år då? (i mars) icke det heller. Sedan har jag nog tänkt på det varje helg: kommer det nu? Men nej.. Sedan tänkte jag på semestern då??? Men där hände det inte heller. Så jag väntar ännu. Jag kollar dock på ringar helt öppet och visar honom men han säger inte så mycket. Han har dock sagt att han också vill göra det. Men sker det inte på våran 3-årsdag eller innan så kommer jag göra det själv. För jag vill gifta mig snart! Vi får vänta tillsammans du och jag. =)

Hej på dig,

jag vet inte, jag kan sätta mig in i tankarna du beskriver, men för mig har det varit precis tvärtom, det var jag som inte ville gifta mig, det tog en väldans tid innan jag blev tillräckligt uppmjukad i den riktningen och jag förstod att det fanns miljarder sätt och varianter att göra det på. Det tog mig över tio år att komma hit där jag är nu och precis har börjat planera.

Jag vet inte om det är min plats att ge dig råd, men jag skulle försöka att slappna av inuti, låta den där längtan finnas där, men inte låta dig ätas upp av den. Ge honom den tid han behöver, eller visa honom den här tråden! För min del hade jag en massa, massa gammalt motstånd och issues om bröllop och att vara gift.

Jag antar att jag bara ville ge en annan vinkel på det hela. Var säker på hans motiv till väntan (håller med om att nästa sommar är en bra bit bort) så att du inte friar själv och skrämmer bort honom. Ta det lugnt, men utforska honom och prata med honom.

Jag vet precis hur du känner TS! jag ville också att m2b skulle fria! Och fy vad jobbigt det var att vänta och hoppas...som du skriver...varje semester,Alla Hjärtans dag osv...Jag hade sagt att jag ville att han skulle fria.

Men så fick jag nog och frågade förra sommaren om vi skulle förlova oss...och då sa han: "Men jag trodde du ville att jag skulle fria?" "Jo men du gör det ju aldrig" sa jag. Han berättade då att han visst ville fria men att han "inte vet hur man gör" ??? Och att det blev sån press på honom att det skulle vara romantiskt och "bra", men att han visst ville båda förlova sig och gifta sig och tänkte att vi skulle förlova oss som nu i somras och sedan gifta oss efter 1-2 år. Och jag frågade "Men NÄR?" Vi hade tidigare pratat om förlovning och bröllop, att efter 3-4 år skulle vi vi förlova oss och sedan gifta oss efter 1-2 år och vi har varit ihop i 4 år i år så jag ville ju veta att han fortfarande ville det.

Han ville först ha fast jobb för att känna sig mer säker ekonomiskt innan vi planerar bröllop. Jag kan förstå resonemanget även om vi faktiskt redan då hade pengar både till förlovning och bröllop. Men jag vet också att m2b mår extremt dåligt när han är arbetslös. Förra sommaren var han arbetslös 2 månader så jag tänkte att det kanske inte skulle kännas så jobbigt för honom, men även en ganska kort tid av arbetslöshet tar väldigt hårt på honom. Då bestämde jag mig för att försöka vänta utan förhoppningar inför varje semester,födelsedag etc och att försöka att inte fråga och undra och tänka på det.

Men så i vintras kände jag "Men va tusan...nu har han fast jobb...jag vill inte vänta mer nu" det var bestämt att vi ska förlova oss i sommar och gifta oss nästa sommar?" så jag frågade om han fortfarande ville förlova sig i sommar och gifta sig efter 1 år eller 2 och att giftermål är viktigt för mig, att för mig är det en juridisk, social och känslomässig bekräftelse på att det är vi och jag tryckte lite extra på det juridiska. Jag var tydlig med att det inte är "en prinsessdag" jag vill ha utan en man, att det är det juridiska och den känslomässiga och sociala bekräftelsen  jag vill ha. Och han sa:"Ja, jag trodde att det bestämt att vi ska förlova oss i sommar och gifta oss nästa sommar."

Min reaktion var ju såklart : "WHAT? När bestämde vi det???" Och han svarade:"Men vi har ju ALLTID sagt att vi ska förlova oss efter 4 år och sen gifta oss, att vi ska börja planera bröllop direkt efter förlovingen"... Jag vet än i dag inte hur han kan ha tyckt att det var BESTÄMT och liksom BESTÄMT PÅ RIKTIGT...men i HANS värld så var det så.

Jag kan tänka nu i efterhand att det inte spelar någon roll att det var JAG som tog upp frågan för i hans värld var det på nåt märkligt,kanske typiskt manligt?, sätt "bestämt" att vi ska förlova oss och gifta oss eftersom, som han själv sa:"Men vi lever ju ihop, vi bor ju iho, vi har lägenhet och bil ihop och har katter ihop och renoverar sommarstugan och är lyckliga ihop...då är det klart att vi ska leva ihop och gifta oss...om jag inte ville leva med dig resten av livet och gifta mig med dig...då skulle jag inte vara ihop med dig överhuvudtaget..."

Typiskt manlig logik...I hans huvud är det mer viktigt vad han GÖR..dvs vi är ihop, vi bor ihop, vi planerar en framtid ihop och då är det "bestämt" att vi ska leva ihop resten av livet...Förlovning och bröllop är "bara" bevisen för nåt som egentligen inte behöver bevisas. Han sa någon gång: "ALLA vet ju att det är vi,att vi ska vara ihop för livet, ingen kan ju tro nåt annat eftersom vi är ju ihop...och vi bor ihop och har "saker" ihop..." I hans huvud är förlovning och bröllop viktigt men VEM som tar initiativet till det spelar ingen roll för det är redan "bestämt" så det handlar mer om vem som "hinner först"...

Så i våras tog HAN initiativet till att beställa ringar. Det visade sig att han inte visste NÅT om förlovning. Han visste inte att man graverar in datum i ringarna, inte att det kan ta lång tid att få ringarna.... Då insåg jag också att allt runt omkring var OKÄND mark för honom. Jag trodde att ALLA visste såna saker, men icke! Och han visste inte nåt om bröllop heller, inte hur man bokar kyrka eller att man inte måste ha en viss bordplacering....Han är NYBÖRJARE ha ha ha ha!

Kort sagt, TS, forska lite i hur han ser er framtid.Var tydlig med den juridiska skillnaden mellan gift och sambo- det manliga släktet kanske inte förstår symboliken och den känslomässiga sidan men den juridiska delen...Jag tror att det tog skruv på min karl att jag sa att: "Om jag dör innan dig så har jag inga problem med att du får mina saker. Jag tror inte att mina föräldrar skulle ta saker ifrån dig om jag dog eller att dina föräldrar skulle bli knäppa om du dog...Men sorg kan göra folk tokiga och arga och göra att dom slåss om sånt som inte betyder nånting egentligen, men saker och pengar är det enda man har kvar då....jag vill inte att du ska behöva bråka med mina föräldrar om det skulle hända nåt...Om vi är gifta så ärver du mig och har laglkig rätt till mina saker, annars har du inte rätt att få nånting."

TS, det spelar ingen roll VEM som tar initiativet. På film verkar det så romantiskt...att KILLEN köper en maffig ring och faller på knä...Jag ville också ha det! Men egentligen..varför ska killen välja tid och plats? Varför ska killen vara den som bestämmer när, hur och varför? Jag vet att man som tjej vill känna sig SPECIELL och UTVALD och uppvaktad....men det är du ju redan! Han ju redan valt dig! Han valde dig för länge sen! Annars skulle han ju inte vara ihop med dig ( min m2b's logik ) Och glöm den där idén om att ringen "ska" vara värd ett visst antal kronor...Det sitter inte i värdet på ringen. Det sitter inte det VEM som tar initiativet heller. Ur ett jämställdhetsperspektiv kan jag tycka att det är MER romantisk att tillsammans bestämma att förlova sig, välja ringar, tid och plats och datum. Jag tycker inte (inte längre ) att det typiskt amerikanska film-sättet är mer romantiskt eller bättre än vårt "svenska" sätt...Här är kvinnorna inte satta på piedstal och sitter och väntar passivt på att bli valda att bli någons fru....Vi har en längre tradition av jämställdhet och tar vad vi vill ha och här bestämmer man tillsammans och kompromissar sig fram.

Tack så hemskt mycket för era tips och berättelser, det värmer att ni väljer att dela med er! Plus att det är skönt att få reflektioner av utomstående ibland=)
Jag inser att jag kommer att välja att vänta tills min sambo bestämmer sig för att fria då jag dels ser fram emot överaskningen och dels inte vill förstöra hans eventuella planer.
Däremot kommer jag absolut inte vänta längre än till nästa sommar- då han sa att han hade nåt planerat- för isf kommer jag att börja trycka på med att det är minst lika fint att bestämma tillsammans!

För några dagar sedan så förklarade jag att jag kommer sluta försöka få honom intresserad av att prata om förlovning då jag känner att jag inte får någon respons. jag tog inte up det efter det heller. Detta ledde till att han själv plockade fram datorn sent en kväll efter jobbet och ville att jag skulle visa honom några sidor där man kan kolla på ringar!
Så nu har vi väl mer eller mindre kommit överens om vilken typ av ringar vi vill ha osv. och ska försöka hitta en guldsmed som är vilig att tillverka dessa till ett bra pris!

Jag blev såklart jätteglad att han sen tog initiativet till detta och föreslog att vi skulle ta en dag på stan och gå och kika lite, men tror inte att han har ändrat sin tidsplan för när han kommer fria. så jag får helt  enkelt vara glad för det som är nu och inse att det kommer bli en plågsam längtan att stå ut med, men att tiden går framåt och att jag snart får uppleva det härliga jag med!

så åter tack till er som svarat!

Men har ni kollat ut ringar å provat lite på stan är det ju nära iaf :)

Jag tjatar mest å hoppas på att han ska fria snart..

Han har varit gift två ggr förut men första ggn beslutade de det ihop å andra gången friade hon.. Så nu jäklar är det hans tur att fria! Å jag säger till han att jag ska bara gifta mig en gång å då ska inte jag fria.. ;)

Men vi kikar på lite ringar å sånt ihop å jag visar alla mina idéer om hur bröllopet ska va.. Han tycker allt är fint å säger det men sen är det mest tyst.. Haha!

Jag friade också till min älskling i våras och vi gifte oss den 28 aug :))

Du är inte ensam!

Dock känns det som att vi alla har lite egna historier om hur det inte har gått till:P

Jag och min pojkvän tittade på ringar redan förra sommaren men jag ville gärna fylla 20 innan för att inte misstolkas för att vara en fjortis som förlovar mig bara för att alla andra gör det. Så nu i somras fyllde jag 20, kan också tillägga att jag hade spenderat halva våren på att titta på ringar som skulle passa "oss". Utan större engagemang ifrån min andra sida som väll inte riktigt hade förstått hur många ringar det fanns att välja mellan...

Tillslut så bestämde vi i somras vilka ringar vi vill ha och vem som ska göra dem. Så nu ligger en beskrivning hos en guldsmed som bara väntar på att jag ska säga: sätt igång

Sen tyckte han att vi inte borde göra det på min födelsedag... då får ju inte vi någon egen dag.  Så då sa vi att vi gör det på vår 2årsdag istället. Två veckor innan så undrade han om vi inte skulle försöka få min relation till hans mamma och pappa att bli bättre innan vi förlovade oss så att vi inte skulle starta ett tredje världskrig när de skulle få redan på det.
Jag accepterade det för att jag förstår varför och känner att det skulle vara skönt om allt bara ville fungera hela familjen emellan... och det har ju iaf blivit bättre på senare tid så då är det ju dumt att behöva ta några steg tillbaka igen.

Dock har jag då sagt till honom att nu är det han som styr över projektet förlovning och att han nu får ta hand om det HELT själv (vilket är skitsvårt för mig då jag också är kontrollfreak).

Sen har vi sagt att har han inte friat till mig innan nästa skottårsdag så tar jag hand om det för då får han inte säga nej ;P

Så, så ser det ut för mig!

En sak är säker, det blir sällan exakt så som man tänkt sig!

Jag och min sambo gjorde klart för varandra ganska tidigt i vårt förhållande att vi båda hade en önskan att leva ihop för resten av livet. I somras fick vi dessutom en underbar son och nu känns det ännu viktigare att känna att vi blir en familj även juridiskt (och symboliskt, genom att ha samma efternamn) så jag började hinta lite. Han har verkat vara med på noterna men diskussionen har ändå stannat vid små antydningar. Fram tills förra veckan, när vi en vanlig vardag satt och fikade på ett café. Vi hade varit och hämtat resemagasin för att se om vi skulle åka utomlands i vår, vilket vi pratat om ganska länga. Vi insåg att det skulle bli rätt dyrt och jag sa då att vi kanske skulle ta de pengarna och gifta oss för istället. Ett påstående, inte en fråga. Då tittade min sambo på mig, log och frågade "ska vi gifta oss nästa sommar?" Haha, inte så romantiskt, men jag blev såklart jätteglad ändå :). Vi bestämde att vi ska överraska med att gifta oss, så än så länge är det vår hemlighet och det känns ändå lite romantiskt. Så nu har vi varit och kollat på ringar ihop och börjat fundera på hur vi vill ha det.  :)

Åh vad skönt det är att se allas historier! Att man inte är ensam i den frustration som har kommit och gått genom de senaste åren.

Min älskling och jag har båda två ända sedan början av vårat förhållande varit klara på punkten av at vi inte vill bo tillsammans innan vi gift oss, detta pga vår tro. Så längtan efter att få gifta sig har kommit naturligt då jag längtar starkt efter att på riktigt börja livet med honom och med allt vad de innebär.

Och såklart precis som nästan alla här så har ens inre krypit ihop till en hård boll av längtan, misstro och frustration över att "det" inte hände denna dag heller. Att leva i ovisshet över hur ens nästa sommar kommer se ut, tär något så fruktansvärt på en och den fulingen som jag älskar :P han vet såklart redan vad jag kommer svara. XD 

Att vi ska gifta oss är inget vi hyssat om, vi pratar både han och jag ivrigt om hur vi vill ha de, prövat ringar (mer nu än någonsin innan, vilket gör mig lycklig och förhoppningsfull :) )och våra familjer har vetat om att vi vill gifta oss ända sen början. Så de har varit år med "vi är inte förlovade.....men nästan" :P

Så jag är en till som längtar och väntar efter tillfället. Att jag skulle fria vore bortkastat, han är gammaldags så de skriker om de då han promt insisterar på att fria, även om vi i pricip redan bestämt oss på "svenskt" vis. :)

Jag förstår exakt den frustration och irritation som du känner! Att vänta, vänta och vänta .. men absolut inget händer. Att du ger honom vinkar och vill prata om det men han nästan avfärdar dig.

Jag hade exakt samma situation med m2b. Till saken hör att han varit förlovads en gång förut och vi träffades bara ett par månader efter hans brutna förlovning. Dock klargjorde jag för honom innan vi blev ett par att jag inte vill dra ut på det hela många år, utan när jag bestämt mig för att gå in i ett förhållande med honom betyder det att jag kan tänka mig honom som min blivande make. Ingen vits att slösa tid på killen annars, eller hur?! Hursomhelst hade vi kommit till en punt i vårt förhållande när vi kände att vi ville avancera. Trodde jag! han drog sig tillbaka och nästan tog tillbaka det han sagt om att han var redo. Vilket sårade fruktansvärt mkt. Det ledde till en övertalningskampanj oc jag poängterade hur mycket bättre allt skulle vara om vi var gifta osv. Tack vare min kampanj blev det ett gräl om det hela och vi vågade prata ut ordentligt och både kunde säga hur dom kände. Vilken lättnad att få tala ut om saken ist för att både funderade på eget håll. Efter att vi pratat var vi överens om att någon gång så smångom skulle det ske och en helt vanlig kväll kläckte han ur sig att "Nu ska han börja ta tag i saken, för han vill verkligen göra mig till sin". ♥ Första steget var att panta hans förra förlovnigsring, prata ut om hans förra förlovning och jag ville att allt skulle vara tvärtemot hur förra förlovningen varit. Vi kollade ut ringar tillsammans, vi har nu beställning hos guldsmeden och tanken är att han ska hämta ut ringarna när han känner sig redo och gå ner på knä! :)

Jag är ett kontrollfreak så jag kunde inte vänta på att han skulle ta första steget och skulle aldrig ha kunnat låta honom välja ringar eftersom jag vet exakt vad jag vill ha! Därför skulle jag uppmuntra dig att verkligen sätta dig ner med din sambo och låta honom veta hur du känner för då lättade det för mig en massa. jag trodde att det skulle vara mera romantiskt om han fick sköta allt men om du som jag villveta vad som händer och är van vid att hålla i trådarna är det enklare att ta tagi saken än att bara vänta. Väntan gör att man blir galen när inget händer!

Håller tummarna för dej !!

Jag är åter tacksam för att ni delar med er av era berättelser och erfarenheter.

Som jag skrev tidigare bestämde jag mig för att vänta tills han kommer till skott och får genomföra det som han planerat men har insett att det är nästan omöjligt! Jag vet inte om jag verkligen klarar av att vänta så länge faktiskt- 9 månader till!! detta är ju det enda som tar upp min tankeverksamhet så fort jag blir ensam!

Den där dagen/ helgen han lovade att vi skulle ägna för att kolla på ringar har ännu inte blivit av vilket sårat mig djupt. Känns då som att han inte engagerar sig fast han vet hur jag känner för detta. Det suger rent ut sagt att behöva vara den som hela tiden tar initiativet till att kolla på ringar eller ens prata om det.

Nu är han utomlands och jag ligger hemma sjuk, vilket gör att man känner sig extra ynklig och i behov av lite uppmuntran från hans håll. Han ringde från andra sidan atlanten och hörde såklart att det var något som inte stämde, så jag förklarade att det just nu bara känns skitjobbigt med allt som rör förlovningen.

För just nu känns det som att det är en evighet kvar och istället för att se fram emot det och bli glad mår jag bara sämre för att det tar sån jävla tid för honom! Jag försöker få fram vad det är som är så viktigt för honom att det just ska vara nästa sommar och han säger att det är för att det är ett speciellt tillfälle, men jag kan då inte se vad det skulle vara. vi har för det första ingen speciell dag eller något annat att fira i slutet av sommaren, då vår årsdag är i början av maj. Jag vill att det ska ske inom en kortare tid men vet då att jag sabbar hans planer, vilket får mig att må ännu sämre!

jag som är så van att planera allt själv eller iaf vara med och planera saker vi ska göra tycker att detta är skitjobbigt! själva planeringen är nämligen en stor del av det roliga tycker jag! samtidigt som jag verkligen inte vill förstöra hans planer och tycker att det ska bli ganska spännande att bli överaskad för en gångs skull!

jag är som ni märker väldigt kluven i hur jag vill att detta ska genomföras- jag vill inte behöva gå och vänta och blir förbannad över att han sitter på alla kort samtidigt som jag vill bli överaskad och vill att han ska få fria på det sätt han alltid drömt om. det enda jag är säker på just nu är att jag inte orkar gå och må dåligt över något som faktiskt borde göra mig glad och lycklig!

jag insåg precis att jag väntat, hintat och pratat om det med honom i snart ett år redan, vilket innebär att jag funderat på det ännu längre innan jag ens vågade ta upp det!

hur har ni kommit över väntan och längtan?

Jag har aldrig känt det behovet att bli förlovad eller gift, men har varit klar med att några barn blir det innan jag är gift. Dels av juridiska skäl, men lite egoistiska också - jag vill kuna dricka champange vid brudskålen och för att jag inte vill vara orolig för mina barn.

Min m2b är av den planerande typen och utbrast för ett tag sen att OJ- vi kommer ju bli gamla föräldrar!!! när han kom på att barnen inte kunde produceras förrens på tidigast bröllopsnatten. Veckan efter var datum bestämt och kyrka bokad

Något formellt frieri har jag inte fått - men känner inget behov av det heller. Gifta blir vi ändå...

Oki,  jag är svensk och min man skotte,  jag sa till honom om vi ska göra något så  gör vi på det svenska sättet eftersom det är mer  jämnställt.

Jag vill inte bli behandlad som en bortskämd prinessa, jag vill vara hans livskamrat så vi planerade förlovningen tillsammans och bröllopet med.

Visst faan fick jag vänta,  tills jag var i Skottland med honom  vilket var några månader och sen  fick jag vänta igen på att träffa honom tills en vecka innan vi gifte oss, eftersom vi var i olika länder.

Så länge man inte fastnar i  tankegången av vad man inte kan få så funkar det.

Du fokuserar mer just nu på att bli förlovad än att hålla kärleken vid liv och det är inte hälsosamt.

Du har själv valt att köra en mer Amerikansk stil på frieriet än det Svenska gemensamma beslut sättet, du har valt att våndas så du måste nu välja att stå ut med det.

Inte för att låta elak, men du har bäddat din egen säng, så ligg i den  och glöm inte bort din sambo i det hela.