Överreagerar jag?

Tack för era svar.

Jag har säkert några gamla brev eller foton i nån dammig låda så jag är väl egentligen inte bättre själv. Jag tror att jag slogs av att dels så kändes det konstigt att bli ställd inför så påtagliga bevis på hans relation till någon annan i kombination med att han verkligen aktivt valt att han ville spara på detta. För mig kändes det som om det varit skillnad om de bara fått ligga kvar i botten på nån "spara"-låda med andra minnesgrejer som jag aldrig skulle behöva titta på. Men jag inser ju att hon inte är något hot och att det ligger så långt bak i tiden att det knappast spelar någon större roll för honom längre. 

Kanske har det att göra med att jag inte är sentimental alls gällande mina ex utan gärna hade gjort mig av med allt som hade med dem att göra? Det kanske beror på hur relationerna var med exen också? Min man har mestadels fina minne från den tiden han dejtade exet. Mina minnen om hur jag mått i en del av mina relationer gör att jag nästan kunde önska att jag kunde sudda ut vissa bitar. 

Vi har pratat om det och han erbjöd sig att göra sig av med breven men jag sa att det inte är mitt beslut. Han får göra som han vill men att jag blir gladare om de bor i en låda i förrädet än i hans sängbordslåda.

1700tal, nej det låter inte särskilt taktfullt att visa upp bilder på hans ex första gången. Hur pratade familjen om exet? Var det  mer som en tillfällighet att exet råkade finnas på bild i det album som man visade upp eller var det typ "nu ska du få se hur mysigt Kalle hade det på sin romatiska semester förra året"?

Jag kan ibland störa mig lite på när min svärmor pratar om min mans ex, och jag tror det nog var det som gjorde mig extra känslig när jag hittade korten. Svärmor är kompis med exets mamma, så ibland vill hon (svärmor) berätta för min man om vad som händer i den familjen. Morgonen efter att vi varit ute och käkat middag med svärisarna, och jag suttit tyst och lyssnat på en lång uppdatering om familjen Ex, så hittade jag breven och det blev nog en sorts overload. Klart att svärmor ska vara kompis med exets mamma och inte alls konstigt om svärmor tror att min man vill höra lite skvaller, men måste detta meddelas över huvudet på mig när vi är på restaurang tillsammans? Visst, det är ett ilandsproblem men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite taktlöst det också.

Jag har aldrig skrivit att man inte har rätt till ett förflutet. Klart att alla har sina erfarenheter med sig in i ett nytt förhållande. Jag har försökt att definiera för mig själv vad jag tycker känns rimligt i detta och jag tror att det för mig handlar om vilken plats det förflutna får i nuet, rent konkret.

Kärleksbrev i låda på vinden/i förrådet = helt ok

Bunt med kärleksbrev utan kuvert som ligger i den väska jag ska packa om åt oss båda = inte ok.

Foton på exet i album = helt ok

Foton på exet i ram i sovrummet eller som bakgrundsbild på datorn = inte ok

Svärmor som är kompis med exets familj = helt ok

Timmeslånga uppdateringar om exets liv när jag träffar svärmor = inte ok

1700tal: du har rätt, jag ska ta upp det med svärmor när nästa tillfälle dyker upp.