Överreagerar jag?
Jag har kvar mina gamla kärleksbrev, varför vet jag inte riktigt. Kanske därför att de på olika sätt var viktiga "när det begav sig" och därför har ett värde pga av det idag, ett "det var så stort och viktigt då", även om jag inte har några av känslorna från då kvar nu. Knepigt att förklara. Om man var lite starkare skulle man säkert må bra av att rensa i gerderoberna.
Jag visste att min man hade kvar gamla kärleksbrev i garderoben från sitt barns mamma och en ful dag när vi hade grälat (om vårdnad, hus, relation osv) gick jag in i klädkammeren och läste dem. För att på något sätt försöka se och få kontroll över hur deras relation varit då kände osäkerhet över vissa saker i vår. Sedan SKÄMDES jag, jag hade inte fått syn på dem av en slump som TS, utan aktivt letat upp dem och läst dem. (Jag öppnar aldrig ens reklam adresserad till någon annan annars). På kvällen bertättade jag för honom vad jag gjort. Han blev inte arg, men slängde dem allihop och sa att de betyder inget längre; de har bara blivit liggande. Vad jag såg i breven mellan raderna var en relation mellan två mycket unga människor (hon stavade som en kratta och det gladde mig elakt nog). De gjorde mig inte svartsjuk, men jag har ju mina egna brev kvar och förklaringen till varför jag valt att spara dem, så kanske är det därför jag inte reagerade med svartsjuka över hans. Och så slängde han dem ju (utan att jag bett om det), vilket naturligtvis minskade risken för svartsjuka.
Däremot har han sin gamla förlovningsring kvar i en ask, vilket irriterar mig. Han vill spara den så att han kan ge den till deras gemensamma barn när han blir lite äldre. Jag förstår hans (min mans) resonemang, men det stör mig (jag tänker sälj skiten! ;) ) Hon lever, de är bara separerade och det hela gör mig lite illa till mods. Men jag piggar upp mig med det var en förlovningsring. Nu bär han en vigselring ;)