Förlovningstrubbel...

Hej!

Har länge smygsurfat runt här men känner nu att det är dags att börja delta i diskussionerna. =)

Jag har två punkter som jag skulle behöva synpunkter/råd kring:

1. Jag och min sambo har bott ihop i över ett halvår, och jag börjar nu fundera på förlovning. Han har varit förlovad förut, och det känns som att den förra förlovningen (och den tjejen han var tillsammans med) har förstört lite för mig... Hon var extremt svartsjuk och tjatade till sig en förlovning, och han gick med på det eftersom han inte såg så seriöst på förlovning då. Efter det gick det utför med deras förhållande och de gjorde slut ungefär ett år efter de förlovat sig.

Det positiva är att min sambo efter den upplevelsen nu börjat se mer seriöst på förlovning, men det negativa är att det kommer dröja LÅNG tid innan han frågar själv, vilket betyder att jag får ta tag i det och fråga själv... Vill inte låta gammaldags men jag har liksom alltid drömt om att bli frågad, istället för att fråga...

Att min sambo har varit förlovad är verkligen något som gnager på mig och jag tar det ganska hårt att han inte kan förlova sig lika lätt med mig som med sin förra sambo. Samtidigt vill jag inte göra som hon, tjata sig till något som han egentligen inte vill... Hur ska jag göra?

2. Jag vill så gärna förlova mig, och om han inte tar steget snart får jag antagligen göra det själv, men det är något annat som gnager på mitt samvete. Mina föräldrar har det sista blivit väldigt negativt inställda till vårt förhållande. Jag flyttade direkt hemifrån ihop med min sambo, och de tog det väldigt hårt då de hade sett framför sig att de skulle vara mer "delaktiga" när jag flyttade hemifrån, och att jag framförallt skulle flytta till något eget innan jag ens började tänka på att flytta ihop med någon annan.

Mina föräldrar tycker att jag har ändrats så mycket i samband med att jag blev ihop med min nuvarande sambo, men enligt mig är det väl inte så konstigt? Du börjar umgås med en ny människa flera timmar om dagen och i samma veva började jag även plugga på universitetet och flyttade hemifrån... Är det verkligen så konstigt att man ändras då?

Det är så tråkigt att mina föräldrar inte kan se att jag är lycklig, och vara glada för min skull, det enda de säger är att de inte kan vara glada för min skull när de tycker att mitt och min sambos förhållande påverkar dem så negativt... Det är ju mitt liv! Borde inte min lycka göra dem lyckliga?

De säger att de tog min flytt hårdast eftersom det kändes som att jag gled ännu mer ifrån dem, och det är däri problemet ligger; om de tog en flytt så hårt hur kommer de då ta en förlovning?

Någon som har/har haft liknande problem? Vad gjorde ni? Några råd i min situation?

NeutronStar

Äldre 13 Oct 12:01

#4

BrideBecks skrev 2010-10-13 11:20:36 följande:

Vad det gäller förlovningen så tycker jag att du ska avvakta lite. Som du skriver, han tar inte lika lätt på förlovning och det ser jag bara som positivt. Jag kan tänka mig att han inte vill göra samma misstag igen och därför tar det lite lungare denna gång så allt blir 100% rätt.

S2011 skrev 2010-10-13 11:30:21 följande:

har du och din sambo pratat något om hur ni ser på förlovning, giftermål, barn, hus etc etc - alltså de saker som man kan kalla "stora" i livet?

Jo vi har pratat om allt det där, och med barn och giftermål har vi bestämt att det är diskussioner för framtiden, men förlovning känns aktuellt för oss både, bara inom olika tidsramar. Jag har sagt till honom att jag inte tänker tjata mig till något, utan att jag vill göra det när han är redo, men han har liksom hintat det sista om att jag fortfarande kan fråga och div. liknande saker. Det gör mig lite smått frustrerad när det känns som att jag inte vet var jag har honom... =P

S2011 skrev 2010-10-13 11:30:21 följande:

vad gäller dina föräldrar så reagerar jag på att du säger att de tycker att ert förhållande påverkar dem negativt. Jag skulle faktiskt ha förstått lite av reaktionen om de tyckte att ert förhållande påverkade dig negativt, men jag förstår faktiskt inte vad ert förhållande har med dem att göra. Det låter, för mig, som att de inte vill släppa taget om sin lilla flicka. Men faktum är att den förändring som de ser som så negativ faktiskt är att växa upp, bli vuxen, utveckla sig själv. jag tycker att det är på sin plats med ett snack med dina föräldrar också. du kan inte vara deras lilla bebis för evigt - du är en vuxen människa nu. det måste även de inse.

Har pratat med mina föräldrar om detta massvis med gånger men det slutar bara med att mamma blir ledsen och jag blir besviken eftersom det aldrig verkar göra någon skillnad. Jag antar att jag får låta mina föräldrar smälta det, och så får jag hoppas att det inte tar alltför lång tid innan de kommer till insikt om att jag faktiskt trivs med mitt liv och är lycklig, och att de då blir lyckliga för min skull.

NeutronStar

Äldre 13 Oct 12:03

#6

Semlorna skrev 2010-10-13 11:09:51 följande:

Du och din sambos förhållande är erat, ni har något nytt som inte kan jämföras med tidigare förhållanden. Min blivande har varit gift innan, något som jag trodde skulle bli ett problem för mig i vårat förhållande. Jag trodde jag skulle tycka det var jobbigt, att jag skulle känna mig ospeciell eller att jag skulle få svårt att planera vårt bröllop i och med att det kanske påminner om hans förra. Men jag insåg snabbt ju mer seriöst vårat förhållande blivit att det är oviktigt vad han haft eller inte haft innan för det är vi nu och vi gör det här på det sätt som passar oss två. Jag tycker du ska försöka släppa hans tidigare förhållanden och fokusera på det NI har. Däremot tror jag det är något ni kan behöva prata om tillsammans innan ni pratar om förlovning så ni har samma tankar kring det.

Jag vet att det är så jag borde tänka, men det känns svårt när kompisar förlovar sig till höger och vänster och självklart är jag glad för deras skull, men samtidigt önskar jag att det var jag och min sambo som förlovade oss... Men det är ju trots allt mig som min sambo är tillsammans med nu, och det är vi som gäller nu, inget i det förflutna borde spela någon roll egentligen. =)

NeutronStar

Äldre 13 Oct 12:07

#7

prinsessanogrodan skrev 2010-10-13 12:02:31 följande:

Kan det vara så att dina föräldrar tror att det är din kille som "bestämmer över dig" för mycket?

Detta är faktiskt ett utav deras argument... Jag har försökt förklara flera gånger att när jag träffade min sambo var det så att JAG upptäckte nya saker jag ville göra och insåg att mina åsikter hade ändrats, det var inte min sambo som tvingade mig till något... Vet bara inte hur jag ska få mina föräldrar att förstå detta...

NeutronStar

Äldre 13 Oct 13:41

#11

1700tal skrev 2010-10-13 13:35:12 följande:

Måste säga att jag känner igen mig punkt och pricka i ditt problem ang föräldrarna. Fast i vårt fall var det hans mamma, inte min. Jag är dels 4 år äldre, har stundom levt ett ganska "vilt" liv och har många förhållanden bakom mig. Han bodde kvar hos sina föräldrar när vi träffades, vi skulle börja på samma universitet i grannstaden och han hade aldrig haft en "stadig" flickvän förut, definitivt inte nån som han hade tagit hem och visat upp hemma. Han hade rätt mkt problem i skolan under uppväxten och var en riktig "bokmal" (=plugghäst) som de fick tvinga ut bland kompisar osv. Han var även väldigt sluten som person och delade inte med sig av tankar och känslor till nån, särskilt inte föräldrarna. Ville inte resa, ha äventyr osv. Och så hux flux träffar han mig, blev mer utåtriktad och vi började titta på lägenheter i universitetsstaden. Hon totalt rasade samman över detta! Jag visste inte att sån seperationsångest existerade. Hon grät floder och var ömsom arg, ledsen och upprörd över hela grejen. jag tror även hon tog det väldigt personligt och som ett misslyckande att JAG fick honom att börja vilja resa, prata, bry sig om kläder och börja stå på sig.Men vi körde på ändå, trots att det ofta var jobbigt. Ibland fick han ta mod till sig och säga ifrån till henne, ibland struntade vi bara i henne och ibland märkte vi att hon behövde lite extra uppmärksamhet och då hälsade vi på dem oftare. Idag har jag helt "vunnit över henne" på min sida och hon inser att jag har varit positiv för honom. Hon insåg att han inte bara "försvann" ur hennes liv.Och hon var den som skrev högst när vi efter en romantisk förlovning efter en 3-rätters middag på ett slott skickade ett mail med bild på ringarna och skrev att "Idag har vi förlovat oss". Största grattisbuketten var från henne och vi fick en miniresa till stockholm av dem i förlovningspresent! Med andra ord - håll ut!

Det känns nästan precis som för mig, fast omvända roller, jag har också haft mycket problem i skolan och inte haft särskilt mycket kompisar och som du skrev i princip blivit tvingad med på sociala evenemang. Nu när jag träffat min sambo har jag blivit mer social, fått lättare att ta kontakt med folk jag inte känt innan, och har även fått en mass nya kompisar genom min sambo. =) Mamma tycker att jga umgås mindre med de få kompisar jag hade innan jag träffade min sambo, men det har jag förklarat gång på gång att det beror på att de båda flyttade till andra sidan av landet...

Vad skönt att det löste sig för er, hoppas att min mamma kommer till insikt snart också!

NeutronStar

Äldre 13 Oct 13:42

#12

Oj märkte att det blev lite dubbelt i mitt förra inlägg, sry. ^^

Förlovningstrubbel...

INNEHÅLL