Förlovningstrubbel...

Du och din sambos förhållande är erat, ni har något nytt som inte kan jämföras med tidigare förhållanden. Min blivande har varit gift innan, något som jag trodde skulle bli ett problem för mig i vårat förhållande. Jag trodde jag skulle tycka det var jobbigt, att jag skulle känna mig ospeciell eller att jag skulle få svårt att planera vårt bröllop i och med att det kanske påminner om hans förra. Men jag insåg snabbt ju mer seriöst vårat förhållande blivit att det är oviktigt vad han haft eller inte haft innan för det är vi nu och vi gör det här på det sätt som passar oss två. Jag tycker du ska försöka släppa hans tidigare förhållanden och fokusera på det NI har. Däremot tror jag det är något ni kan behöva prata om tillsammans innan ni pratar om förlovning så ni har samma tankar kring det.

Vad det gäller förlovningen så tycker jag att du ska avvakta lite. Som du skriver, han tar inte lika lätt på förlovning och det ser jag bara som positivt. Jag kan tänka mig att han inte vill göra samma misstag igen och därför tar det lite lungare denna gång så allt blir 100% rätt. Det kan vara värt att vänta på. Jag fick "vänta" i 5 år då min man haft en del struliga förhållanden innan och inte ville gå i samma spår en gång till. En del undrade varför vi inte förlovat oss tidigare men vi hade ingen brådska och vårat förhållande var underbart även utan denna ring. En dag för dryg ett år sedan, när jag allra minst anade det gick han ner på knä och friade. Han hade funderat på frieriet i ca 6 månader inann han gjorde slag i saken.  Nu är vi lyckligt gifta  

Självklart förändras man när man blir kär. Jag har hittat nya sidor hos mig själv, mest positiva vill jag säga, som min man tagit fram hos mig. Det låter lite som dina föräldrar känner sig undanskuffade av din nya kärlek och det kanske är lite svårt för dem att inse att du inte är lika beroende av dem längre.

har du och din sambo pratat något om hur ni ser på förlovning, giftermål, barn, hus etc etc - alltså de saker som man kan kalla "stora" i livet?

jag skulle vilja råda dig att börja i den änden. hur viktiga är alla dessa saker för er som individer? om du vill förlova dig nu och han inte vill förlova sig - hur ska ni hantera det?

för egen del så var det så att jag ville vara gift "i framtiden" och hålla möjligheten till barn öppen, medan min sambo inte ville gifta sig och definitivt inte ha några barn. det samtalet ledde till att vi sa "ok, vi pratar inte om detta på iallafall ett par år. sen kan vi diskutera saken och se om något hänt". och jag inbillar mig kanske, men jag tror att det var att jag släppte honom "fri" som i förlängningen ledde till att han i somras friade till mig. då hade han liksom hunnit tänka igenom saker och ting. han behövde helt enkelt mer tid.

kanske är det så för din sambo också? prata med honom.

vad gäller dina föräldrar så reagerar jag på att du säger att de tycker att ert förhållande påverkar dem negativt. Jag skulle faktiskt ha förstått lite av reaktionen om de tyckte att ert förhållande påverkade dig negativt, men jag förstår faktiskt inte vad ert förhållande har med dem att göra. Det låter, för mig, som att de inte vill släppa taget om sin lilla flicka. Men faktum är att den förändring som de ser som så negativ faktiskt är att växa upp, bli vuxen, utveckla sig själv.

jag tycker att det är på sin plats med ett snack med dina föräldrar också. du kan inte vara deras lilla bebis för evigt - du är en vuxen människa nu. det måste även de inse.

Har pratat med mina föräldrar om detta massvis med gånger men det slutar bara med att mamma blir ledsen och jag blir besviken eftersom det aldrig verkar göra någon skillnad. Jag antar att jag får låta mina föräldrar smälta det, och så får jag hoppas att det inte tar alltför lång tid innan de kommer till insikt om att jag faktiskt trivs med mitt liv och är lycklig, och att de då blir lyckliga för min skull.

1) Jag har varit förlovad en gång innan, det har inte m2b, och jag kan säga att det är milsvid skillnad på den här gången och den första gången. 

Nu är det allvar, det är seriöst, vi ska gifta oss, vi hade tom börjar planera bröllop INNAN förlovningen. Nu är det för livet. Första gången var för att jag och den killen ville visa oss vuxna och visa att vi var ihop "på riktigt"...Gifta oss...ptja, jo det kanske vi skulle göra om typ 5-10 år....planerna var väldigt luddiga och svävande....Den gången var definitivt inte lika allvarlig och seriös, även om jag tyckte det då.Det var inte direkt så att jag satt med en hög stora tjocka brölloptidningar och nojade över valet av fotograf den gången  

Nu är det för livet och det känns extremt stort och känslosamt och jag går fortfarande i lyckorus sedan förlovningen i augusti Och jag blir helt oresonligt glad när jag tittar på min ring och kan fortfarande tänka "Fy tusan så häftigt! Ha ha ha ha ha (galet vansinnesskratt) vi ska GIFTA oss!"

Jag tror att dina föräldrar visst är lyckliga för din skull men det betyder ju inte att dom inte saknar dig där hemma. Det blir ju ett tomrum i deras liv, det måste du också kunna se. Det är en extremt stor förändring i deras liv. Det är ju en väntad och sund och naturlig förändring men för de allra flesta föräldrar är det både lycka för att barnen tar det naturliga steget men också smärta för dom saknar barnen. Tänk på att dom är vana vid att du finns där och behöver dom och nu blir det massor av tid över, tid där dom säkert går runt hemma och saknar dig. Mina föräldrar har berättat att dom gick in i mitt rum flera gånger om dagen och sedan "kom på" att ja,just det... jag bodde inte hemma längre...och sen gick dom runt och sa "Jaha, då har vi inga små barn längre...Vad gör vi nu då?"

Varför känner du att du inte kan vänta på honom för då? att han får göra det, även om det blir om ett år? för ni har ju bara bott ihop i ett halvår, hur länge innan det ni vart tillsammans framgår ju iof inte, men hursom så har ni ju bara bott ihop i ett halvår. Och ni kommer ha förhoppningsvis ha hela livet framför er, så varför skynda? är det så att det är giftemålet som hägrar? jag tycker att om du känner att du inte vet vad han vill riktigt, och dessutom vill att han ska fråga, så vänta tills han gör det helt enkelt

Måste säga att jag känner igen mig punkt och pricka i ditt problem ang föräldrarna. Fast i vårt fall var det hans mamma, inte min. Jag är dels 4 år äldre, har stundom levt ett ganska "vilt" liv och har många förhållanden bakom mig. Han bodde kvar hos sina föräldrar när vi träffades, vi skulle börja på samma universitet i grannstaden och han hade aldrig haft en "stadig" flickvän förut, definitivt inte nån som han hade tagit hem och visat upp hemma. Han hade rätt mkt problem i skolan under uppväxten och var en riktig "bokmal" (=plugghäst) som de fick tvinga ut bland kompisar osv. Han var även väldigt sluten som person och delade inte med sig av tankar och känslor till nån, särskilt inte föräldrarna. Ville inte resa, ha äventyr osv. Och så hux flux träffar han mig, blev mer utåtriktad och vi började titta på lägenheter i universitetsstaden. Hon totalt rasade samman över detta! Jag visste inte att sån seperationsångest existerade. Hon grät floder och var ömsom arg, ledsen och upprörd över hela grejen. jag tror även hon tog det väldigt personligt och som ett misslyckande att JAG fick honom att börja vilja resa, prata, bry sig om kläder och börja stå på sig.

Men vi körde på ändå, trots att det ofta var jobbigt. Ibland fick han ta mod till sig och säga ifrån till henne, ibland struntade vi bara i henne och ibland märkte vi att hon behövde lite extra uppmärksamhet och då hälsade vi på dem oftare. Idag har jag helt "vunnit över henne" på min sida och hon inser att jag har varit positiv för honom. Hon insåg att han inte bara "försvann" ur hennes liv.

Och hon var den som skrev högst när vi efter en romantisk förlovning efter en 3-rätters middag på ett slott skickade ett mail med bild på ringarna och skrev att "Idag har vi förlovat oss". Största grattisbuketten var från henne och vi fick en miniresa till stockholm av dem i förlovningspresent!

Med andra ord - håll ut!

"Skrek" högst, menar jag, inte "skrev"

1700tal skrev 2010-10-13 13:35:12 följande:

Det känns nästan precis som för mig, fast omvända roller, jag har också haft mycket problem i skolan och inte haft särskilt mycket kompisar och som du skrev i princip blivit tvingad med på sociala evenemang. Nu när jag träffat min sambo har jag blivit mer social, fått lättare att ta kontakt med folk jag inte känt innan, och har även fått en mass nya kompisar genom min sambo. =) Mamma tycker att jga umgås mindre med de få kompisar jag hade innan jag träffade min sambo, men det har jag förklarat gång på gång att det beror på att de båda flyttade till andra sidan av landet...

Det känns nästan precis som för mig, fast omvända roller, jag har också haft mycket problem i skolan och inte haft särskilt mycket kompisar och som du skrev i princip blivit tvingad med på sociala evenemang. Nu när jag träffat min sambo har jag blivit mer social, fått lättare att ta kontakt med folk jag inte känt innan, och har även fått en mass nya kompisar genom min sambo. =) Mamma tycker att jga umgås mindre med de få kompisar jag hade innan jag träffade min sambo, men det har jag förklarat gång på gång att det beror på att de båda flyttade till andra sidan av landet...

Vad skönt att det löste sig för er, hoppas att min mamma kommer till insikt snart också!

Oj märkte att det blev lite dubbelt i mitt förra inlägg, sry. ^^