Förlovningstrubbel...
Måste säga att jag känner igen mig punkt och pricka i ditt problem ang föräldrarna. Fast i vårt fall var det hans mamma, inte min. Jag är dels 4 år äldre, har stundom levt ett ganska "vilt" liv och har många förhållanden bakom mig. Han bodde kvar hos sina föräldrar när vi träffades, vi skulle börja på samma universitet i grannstaden och han hade aldrig haft en "stadig" flickvän förut, definitivt inte nån som han hade tagit hem och visat upp hemma. Han hade rätt mkt problem i skolan under uppväxten och var en riktig "bokmal" (=plugghäst) som de fick tvinga ut bland kompisar osv. Han var även väldigt sluten som person och delade inte med sig av tankar och känslor till nån, särskilt inte föräldrarna. Ville inte resa, ha äventyr osv. Och så hux flux träffar han mig, blev mer utåtriktad och vi började titta på lägenheter i universitetsstaden. Hon totalt rasade samman över detta! Jag visste inte att sån seperationsångest existerade. Hon grät floder och var ömsom arg, ledsen och upprörd över hela grejen. jag tror även hon tog det väldigt personligt och som ett misslyckande att JAG fick honom att börja vilja resa, prata, bry sig om kläder och börja stå på sig.
Men vi körde på ändå, trots att det ofta var jobbigt. Ibland fick han ta mod till sig och säga ifrån till henne, ibland struntade vi bara i henne och ibland märkte vi att hon behövde lite extra uppmärksamhet och då hälsade vi på dem oftare. Idag har jag helt "vunnit över henne" på min sida och hon inser att jag har varit positiv för honom. Hon insåg att han inte bara "försvann" ur hennes liv.
Och hon var den som skrev högst när vi efter en romantisk förlovning efter en 3-rätters middag på ett slott skickade ett mail med bild på ringarna och skrev att "Idag har vi förlovat oss". Största grattisbuketten var från henne och vi fick en miniresa till stockholm av dem i förlovningspresent!
Med andra ord - håll ut!
