Välkomna till Tivoli Empatia!

Astrid och herrbekant! Så sött!

Mugglan - übersnygg mage!

Hej Snorkis! Vad fint ni tänkt med minnestatueringar. Och det blir nog precis lagom med din genomtänkta present till maken på söndag. Krama honom extra från mig och barnen också! (nu gråter jag lite för Sigrids skull - jag som i princip ALDRIG gråter)

PB: Rimmens mästarinna har gjort det igen! Var det det messet du skickade till Piggelin?

Svärfar!!! Honom kommer jag ju träffa på söndag! Men maken kommer inte hinna hem tills dess. Då måste ju JAG ge honom en present! Vad ska han få??? Han är typ världens svåraste att köpa presenter till! (nu fick jag lite lagom salongsångest)

Snorkis: jag slutade väga mig när jag passerat 90-kilosstrecket ... så du är kanske inte ensam om att ha varit över 100 ...

Snorkfröken tack för komplimangen angående foton

Jag är ju lång och väger inte så lite i vanliga fall heller så jag gick ju MINST upp 20 kilo. (Och det mest effektiva vikttapparsättet jag testat (frånsett svåra kärleksbekymmer) var LCHF i kombination med träning.)

Angående tatueringar (och det mesta annat här i livet) så har jag lärt mig att inte vara kategorisk. Att klottra ner hela kroppen med meningslösa och klantigt gjorda tatueringar är inte snyggt tycker jag men en noga övervägd tatuering med ett motiv man känner för och med mycket tankar och kärlek bakom är ju bara vackert. Jag har ända sedan min pappa dog för tio år sedan funderat på att göra något liknande men inte kunnat besluta mig för var på kroppen ... allra helst vill jag i s f göra en "ärr-tatuering" men vet inte om det finns några skickliga såna "utövare" i Sverige. Kanske kommer jag inte göra någon sådan tatuering i alla fall men jag har full förståelse för dem som gör det.

Ja nu idol!

Kram så länge alla fina (dvs ALLA!)

Grattis familjen Piggelin till en liten Pigge!!! 

Koko: och funkar inte cerazette (jag fick en ammas småblödningar) så kan jag rekommendera Mini-Pe (kar aldrig känt av några biverkningar!) - eller p-ring

Jobbigt med hundhår en masse, BS!

JAg är ensam med barnen fram till i morgon eftermiddag - därav det tidiga trådandet här

Det hade ju varit trevligt att INTE bli osams med maken precis innan sänggåendet igår kväll - speciellt eftersom han skulle iväg tidigt imorse - men när han efter att ha pussats godnatt frågade: "Du förresten - var är lakanen, jag måste ju ha med mig en uppsättning i morgon?" så fick jag fullkomligt frispel. Hur kan man tycka (han tycker det) att vi har ett jämställt förhållande och lika arbetsfördelning om han inte vet var våra lakan finns???

Nu har jag curlat honom nog!

Piggelin: så härligt att redan höra från dig! Grattis igen! Jag är ju "klockad" två gånger och även om jag gnällt om det i efterhand så är det underbart när de tar fram den. Jag frågade efter den båda gångerna. Första gången fick jag tjata till mig den eftersom de var så hänsynsfulla mot jourläkaren (som låg och sov på andra sidan Gotland!)! Skönt att du slapp spricka! Bara ett stygn! Stor kram till dig och Pigge i första hand men givetvis till her Piggelin och storasyster Amanda! Bra storlek på honom också - precis så tung och lång var Storsonen när han föddes.

Hej BS: angående min man, lakansnovisen: vi har lakan på tre ställen i våningen: våra ombyteslakan i vårt rum, barnens i deras rum och så övriga (gästlakan och åka-bortlakan) i  linneskåpet). Det var jag övertygad om att han visste. Men jag inser nu när jag rannsakar mig själv att det minsann alltid är jag som packar lakan inför resor, SAMT bäddar i gästrummet (oftast för hans föräldrar). Men det är det slut med nu!