Välkomna till Tivoli Empatia!

*hostar hysteriskt*

Oh herregud vad det dammar när man försöker sopa bort åratals sot och dessutom högar av tegel och murbruksstoft som hantverkarna åstadkommit när de gjort hål i väggarna i källaren! My GOD, jag kommer att få dammlunga! *minns plötsligt varför man som grovstädare hade munskydd*

Men skillnad blir det ju så sakteliga.

Snigel, ja det var husman det! Jag ska göra Kalops, det är också husman!

Angående blod så molar det nu så jag springer som en tätting på toa.

*sch...väääääääs sch...väääääääs Darth Vader-andas*

Blod. 

Så var det med min längtan efter fler barn.

Alltså, man blöder inte nidblödningar samtidigt som mensen är beräknad. Det gör man mycket tidigare. Iallafall har jag fattat det så.

Imorgon ska jag pinka på stickan och ringa CvL för tredje gången och berätta att det sket sig.

Läser vad ni skriver och känner ert stöd och det tröstar att inte inte vara så ensam som det känns.

För övrigt så försöker jag finnas till mitt i och trots allt. Även för min son, med Harry Potter, Idol, handbollsmatcher (både ikväll och hela dagen i Karlskrona imorgon).

Och i små stunder låtsas för mig själv att allt är som det ska, att dörrarna inte har stängts för alltid och att hoppet inte är slut. Kanske till och med titta på längdskidor.

Och i andra stunder går det inte ens att andas.

Jag har väldigt lite behov av att prata just nu. men att ni finns och att ni bryr er, kommer jag nog aldrig att kunna uttrycka värdet av.

Tack för alla fina sms, inboxmeddelanden och kommenatarer.

EA!
      ' '  ' '  ' '
      o   o   o

*blå gubbar med tårar och pölar av gråt*
     

Ett uselt försök att bygga egen gubbe, men du förstår tanken...

Fy fan för tredje gången gillt och all jävla skit med de här förbannade försöken!
Jag är så ledsen att du behövde bli lika ledsen som jag är. Det räckte gott och väl med att mitt hopp tog slut. Jag skulle vilja ge dig en kram på riktigt. Sedan kunde vi ställa oss vid vår ladvägg och kasta sönder allt uddaporslinet som jag har kvar i en låda.
Mitt i det satans hällregnet i fucking kolsvarta pissnovember. Just den här november går till historien som den i särklass sämsta i min livshistoria-och jag antar helt krasst att du håller med mig.

Passande nog så regnar det så in i helvetes mycket här att vattnet rinner in i strida strömmar i vår källare. Det är liksom så mycket mer samstämmigt med hur jag mår, att stå i gummistövlar i en kall källare och skyffla vatten, än att göra adventsfint i ett hus köpt för att bli flera och göra barnrum, skötrum och lekrum i.

Ett hus som nu känns lika löjligt stort som jag själv känner mig patetiskt, pinsam och desperat med min hopplösa längtan.

Av alla känslor jag visste att jag skulle känna vid den här punkten, så trodde jag inte att skam skulle vara en av de starkaste. men det är det. Jag skäms över min sorgliga ursäkt till liv. Min oduglighet att göra något som helst vettigt av det och min oförmåga att bara vara nöjd, glad och tacksam över det jag har.

Jag kan riktigt höra världen skratta åt mig och skaka på huvudena "vilken tragisk gammal fet och karaktärslös stackare till människa. Ta dig i kragen, gilla läget och skaffa dig ett jobb. Bit i hop och ta dig samman för helvete. En fot i kläm eller två har ingen dött av. Fokusera på väsentligheterna och sluta önska dig det du för länge sedan borde fattat inte var ditt att få."

Jag hör dem och tänker att de väl har rätt. Och så skäms jag.
Över min egen röst som kvider "jag vill inte jag vill inte jag vill inte". Som en ynklig barnunge. I hemlighet när ingen ser. I källaren bland allt vatten.

Och jag skäms att jag knappt svarat på era meddelanden och hållit mig undan. Och nu skäms jag över att jag just nu skriver, för nu är det mitt i EA´s sorg. Då borde min stå åt sidan.
Jag som hade bestämt att jag skulle ta en paus härifrån och låta er andra ha tillvaron fri från mina svarta tankar.

Skam gör ganska ont har jag märkt.

Jag pratade med läkaren i eftermiddags. Det var inga positiva bedömningar. Mitt hopp om ett barn är slut. Och jag vet inte hur jag ska bära det. Och inte hur jag ska orientera mig mot något annat heller.

Han sa visserligen att han inte säger nej till ett ytterligare försök ifall vi absolut vill, men att det "ser oerhört tufft ut" och att prognosen är urdålig nu jämfört med första försöket, därför att det blev så dåligt utfall på antalet ägg och att embryodelningen blev så låg. "Så fler försök är inget jag tänker pusha för, men jag säger inte nej heller, men ni måste veta om att då är det väldigt chansartat. Det kommer visserligen fall hit där det ser synnerigen hopplöst ut och ändå får de guldägget, men rent prognosmässigt så ser det här inte bra ut, och det verkar vara en åldersfaktor här."

Han bad oss prata igenom det här noga och återkomma. Men så som vi skrikit här i ångest och panik till exempel inatt, (mest jag) så lär det dröja innan vi kan prata igenom på något vettigt sätt. Jag vet att min sambo tycker att jag ska gå vidare nu. Att vi har massor att vara glada över ändå, och att det sårar honom oerhört att jag just nu inte kan se någon mening med någonting alls. Och att försöka få fram 22 000 kr som vi absolut inte har, till en ren desperat chansning till, för att jag ska kunna stänga kistlocket sedan en gång för alla, det kommer jag aldrig att få gehör för. Egna fortsatta försök, med den stängda äggledaren och en äggreserv som tycks ta slut nu, tja, det känns ju verkligen inte som något rimligt hopp över huvud taget.

Så jag längtade, väntade, hoppades och trodde i tio år. I mörkaste stormiga november blev jag tvungen att vakna. Min väg var ett villospår, och jag vet inte hur jag ska komma hem igen. Allt annat som jag satte åt sidan för att familj var det jag ville och spelade mina kort på, mitt förra liv som jag lämnade för att vi skulle göra plats för att bli den familj jag hela tiden tänkt mig. Vad ska jag göra nu?
 
På fredag ska jag till AF för samtal om min jobbframtid. Jag vet att jag kommer att börja storgråta och jag kommer att prata rakt av med henne om att jag undrar om jag kanske borde vara sjuksrkiven en liten tid, så att jag kanske kan få ordning på att sova, äta och klara av att gå ut, och kanske prata med någon. Jag vet inte.
men att hålla på med jobbansökningar och intervjuer känns just precis nu helt övermäktigt.

Jag vill skrika rakt ut. Jag vill hata min sambo för att han så länge tyckte vi skulle vänta. Jag vill skalla mig själv för att jag inte fattade för fem år sedan att man kan få privat hjälp. Men vad skulle det hjälpa?

Jag får ändå aldrig mer känna de små buffarna och sparkarna inom mig. Ingen liten hand kommer någonsin mer att behöva just mitt finger. Och jag får aldrig mer det första tandlösa leendet eller känna doften av babyhår.

Men mest av allt, får jag aldrig lära känna den jag alltid trodde skulle komma. Vi får aldrig skratta ihop och det blir inga minnen att måla livets bilderbok med.

Jag är så överjävla ledsen så jag kan aldrig någonsin beskriva det.

och omigen skäms jag över hur jävla melodramatiskt allting låter.