Idag skulle jag till AF. Det var något jag hade rejäl ångest inför, eftersom jag visste att jag skulle börja gråta osv. Samtidigt anade jag att det nog vore bra att masa sig dit oavsett tårar, därför att hon jag har där alltid varit väldigt bra att ha att göra med.
PRECIS när jag ska åka och har laddat med motorvärmare, kupevärmare och hela kittet för att säkert komma iväg med min lilla bil, ringer hon....
..va? har jag tagit fel på tiden?
-nej nej, men du, du skulle ju åka till mig nu.
-Ja?
-GÖR inte det!
-?
-Näääe! För FY för det här vädret och livsfarliga väglaget! Jag inser ju att du kommer om jag tvingar dig men herregud, det gäller ju inte livetdet här! Det är väl bättre att du kommer nästa vecka?
-Okej!
Och sedan sa jag att jag ändå ville berätta för henne redan nu hur allt ligger till, eftersom jag laddat som fan för att få fram det. så jag berättade, grät, babblade som fasen och grät lite mer.
Och så sa hon:
-jag tycker VERKLIGEN att du just nu ska lägga energin på att hitta en BRA läkare som FATTAR nå´nting, för du behöver få bry dig om DIG och ladda om och ta hand om din sorg, för det här är inte småsaker. Om de inte sjukskriver dig-vilket de borde-så får du och jag ta saker därifrån. jag är inte ett dugg oroliga för att jobb och framtid ska ordna sig för dig, men nu får du faktiskt inse att man måste ta en sak i taget och sorgen har sin tid.
Min af-handläggare lyfte kvarnstenar och kedjor av mig idag. Det blev lättare att andas och jag återfick lite tro på att det finns guldklimpar till människor bland alla idioter.
Och så en sak till:
Min son har en bästis här. Han är hur gullig som helst och igår hade jag erbjudit hans mamma att pojken fick sova här, eftersom deras familjelogistik kört ihop sig.
När han kom hit igår eftermiddag sa han:
-När jag fick veta imorse att jag skulle få sova över här, började jag dansa.
när nioåriga pojkar dansar hemma i köket för att de ska få komma och sova här, så känns det lite som att NÅNTING rätt måste jag ju göra, ttrots min labila tillvaro, mitt ostädade hus och allt jag borde men inte gjort.
Så, det var något lite positivt och livsbejakande från PB mitt bland all gråt och trötthet.