1Up, jodå, vi trivs-men att flytta till en mycket liten ort är en stor grej, för man blir verkligen inte "en i gänget" på nolltid. eller ens någonsin egentligen. Det vet jag för att jag flyttat så mycket förut.
Sedan har vi ju -utöver det speciella med att flytta till mindre samhälle, ryckt upp hela vår tillvaro och bytt ut precis allt som var välbekant, gammalt och vant, och det är inget man orkar göra så många gånger när man har en hel familj att flytta på. Förra hösten var ett elände för vår son, men nu stortrivs han och har fått jättefina kompisar.
Min sambo hatar sitt jobb, men det beror på att han har en idiot till chef och en jävligt usel anställningsform-trots att han blev lovad annat när han sa upp sig i Sthlm och tog det här steget. Så han tiger och lider på jobbet och söker annat allt han kan.
Jag har faktiskt inte hittat mycket att söka-det är mer produktonsinriktat här än min kompetens. Jag hade behövt vara vad halva tråden är-ingenjör. Istället är jag florist och det är inte alls efterfrågat kan jag meddela.
Sedan har jag ju legat rätt lågt med sökandet, eftersom vi gjort två Ivf-er, ett frysförsök och hoppats järnet på att jag skulle vara gravid vid det här laget.
Det är i det perspektivet som det känns rätt sorgligt att vi sitter tre pers i 248 m2 hus och inte kan göra något mer åt saken än hoppas på ett totalt mirakel i elfte timmen.
Alla mina övriga planer och drömmar och allt jag skulle vilja förutom mammaledighet och småbarnstid, ligger lite längre fram och är inte helt glasklara än, så allt blev ganska vilset nu helt plötsligt. Men, under tiden skjutsar jag väl min son in till Mönsterås på handbollsträning, köper pizza på hemvägen och eldar i vår nya fina panna.
Om du vill får du gärna inboxa ert släktnamn och sådär, men det gör du helt som du vill. Jäklars vad nyfiken av sig man är då...haha!