Välkomna till Tivoli Empatia!
babybluesen – åh herregud vad jag grina! Mest när maken skulle åka hem och sova sista natten och han skulle *gulp* gå alldeles ensam över parkeringen! Uääh Uäääh! Jag och Pricken hade ju iaf varandra. Och sen höll det i sig och jag tror inte det vände uppåt för mig förrän Pricken var 7 veckor, faktiskt. Fast jag är nog fortfarande inte helt normal, hahah! Ibland svämmar ögonen över av ingenting och bara av att sjunga oajajajajbuff oh se honom halvsova och inse att nu är även denna dagen till ända och kommer aldrig mer och han blir bara större och större (på alla sätt) och jag längtar redan till morgondagen. Eller åtminstone tills han hojtar till vid halv 3 och vill äta *lycka* för då får vi vara nära igen! Åh underbara barn! Kan de inte vara bebisar jämt?