AM, det där med morgonrutinerna känner jag igen, maken lyckas alltid hitta på saker han bara måste fixa så att jag får plocka fram all frukost själv, plocka ur diskmaskinen och vad det nu är, han ska duscha, det händer något viktigt så att han måste stirra på datorn jättelänge, han hittar inte sina kläder och jag vet inte allt. Sedan är det ju saker som bara jag får göra, som att borsta tänder och hår på Iris och det tar för lång tid att bråka med henne om att han ska göra det, då kommer vi aldrig till dagis. Sedan är det tillräckligt för honom att försöka få på sig själv jacka och skor, jag får på båda barnen overaller och skor, sedan mig själv sist och då har jag knappt hunnit borsta tänderna typ. Sedan säger han varje dag att han inte förstår varför jag och Astrid måste följa med och lämna för det skulle ju gå fortare om bara han och Iris gick och han blir så sen till jobbet varje dag men dels tycker jag att det är skönt att komma ut på morgonen, oftast går jag vidare till affären och handlar, dels vill Iris att vi följer med. Hans närvaro spelar ju däremot ingen roll så jag har sagt att han får gå till jobbet vilken tid han vill på morgonen, vi klarar oss, men det blir ju aldrig något av med det, han blir ju inte färdig tidigare i alla fall... Fast det är ju bra att ha något att skylla på. Sedan är han ju aldrig hemma före sju på kvällarna så jag får ju klara av det mesta med barnen då också. Har tröttnat på att bråka om det här, det är ju tråkigast för honom som inte får tillbringa nästan någon tid med sina barn, men det verkar han heller inte vilja i någon större utsträckning, han är för trött...
Jaha, det här blev ju bra, nu har jag varit till absolut ingen hjälp och istället klagat själv!!!