Min son har ätit precis samma som vi redan från att man lämnat det totala puréstadiet. Det har petas in det som passat från den erbjud´na maten, både hemma och borta.
Jag har som Lappis aldrig någonsin gjort egen mat till ungarna.
Håller HELT med Koko om att vi ofta underskattar barns smak och vilja att äta. Min son var medoss på middag hos en kille som är kock och lagar underbar mat. Han var8 år då och förväntades äta korv med bröd i köket med de 2-3 åringar som var där också. Han var påtagligt besviken eftersom han när kockan sa varsågod genast satte sig till brods vid der "riktiga bordet" som var fint dukat med härlig förrätt och där det sdan skulle ätas oxfilé. Det blev lite pinsamt faktiskt för vi var ju tvunga att säga att han inte fick sitta där...
Han har i egenskap av enda barnet nästan alltid varit med oss på restaurang och har numera mer och mer börjat kika på vuxenmenyerna och det är inte alls givet att de mesiga klassikerna på barnmenyn faller honom på läppen längre.
Faktum är att det blivit lite av ett kriterium i vårt betyggsystem att vi tycker en bra restaurang ska kunna ebrbuda den "vuxna" maten i barnportion.
Kolla förresten Tingas pojkar, hur många skulle tippa Ädelost som enda accepterade föda?
De gånger sonen inte velat äta av allt så har det väl blivit mest potatis eller ris eller om det funnits gott mjukt bröd till.
Jag tycker mig ha märkt att många barn gillar det ganska "rent" så att de ser vad saker är för något. Men även det är ju olika.
Och OFTA har det blivit helt länsade fat på saker där jag trott att man mest behöver beräkna på de vuxna, exempel på det är Salami, Caprese, Vitlöksbröd osv.
Själv tryckte jag i mig försvarliga mängder sill som 1-åring till min farfars förtjusning. Min son har käakat sushi sedan ung samma ålder.
Man vet aldrig vad barn gillar ifall de inte får pröva!
Hehe, ett litelt nätt inlägg i matdiskussionen..