Snaily,
vad spännande att det är så nära nu!
Men jag såg ditt inlägg om din familjs och främst din systers, reaktioner på att ni inte vill resa. Förstår att de kan känna sig lite besvikna men jag har verklgien full förståelse för er och hur NI känner med er nya lilla familjemedlem!
Vi gjorde ju likadant när vi fick vår tjej. Vi åkte INTE till Sverige. Om familjen ville hälsa på oss fick de komma själva. Vare sig min eller makens mamma kom, men makens syster och hennes sambo kom under hösten när dottern var ca 4 månader. Sedan åkte vi hem till jul. Då var hon ju ca 6 månader gammal. Jag kände aldrig dåligt samvete över detta. Visst förstår jag att det kan kännas annorlunda för dig eftersom din mamma är sjuk och därmed inte kan välja att komma till er. Men jag tycker ändå inte ni ska känna så. Saker är som de är och NI måste göra det som känns bäst för er och den lille.
Här är det ju väldigt vanligt att man tar hit sina föräldrar eller svärföräldrar i ca 3 månader den första tiden. Mycket eftersom det ju itne finns ngn föräldraledighet så många har sina föräldrar som första barnomsorgen så att säga. Mest bland kulturer från Asien, som kina och indien där detta är vanligt. Alltså att växa upp med sina mor- och farföräldrar. Själv kände jag att det skulle varit omöjligt. Jag är alldeles för svensk för det tror jag. Vi ville motsatsen. Att känna att VI fick lära känna vårt barn först. Innan man låter någon annan tcka en massa. I början kände vi oss så osäkra på mycket och det var skönt att få vara det "ifred" på ngt vis.....
Men visst kan jag sörja att varken min eller makens mamma vill resa längre. Även om jag ahr förståelse för detta också. Nu träffar de ju vår lilla tjej otroligt sällan och bara väldigt korta stunder. Men men så är det, och det är inget vi i nuläget kan göra åt saken.
Jag tror att man biland bara får göra det bästa man kan av sin livssituation. Det är ofta långt ifrån perfekt men man måste se till de positiva sakerna annars skulle det mesta kännas så meningslöst.