Välkomna till Tivoli Empatia!

Mugglan, absolut. Det gick precis så bra att ett baksalg liksom var på tur så att säga.

Just att jag vet OM att det kommer att komma bakslag, gör på sätt och vis att jag liksom kräver av mig själv att jag borde kunna stoppa dem. Precis som jag fattar en massa annat som leder till att jag kräver väldigt mycket av mig själv. Som om jag skulle kunnat hindra den här sorgen bara för att jag visste om att den skulle komma.

Men det är ju en sak att rent förståndsmässigt ha insikt och kunskap om vad en sorgeprocess är, eller vad en depression innebär, och en helt annan att faktiskt vara i det ena eller det andra. Eller båda. Plus kanske "trasig" sköldkörtel. (Sköterskan som tog proverna sa att det förr var väldigt vanligt med människor som diagnosticerades "deprimerad" och så visade det sig sedan att det var sköldkörteln som gav de symtomen. Man lär sig nytt hela tiden får jag ju konstatera. Hade noll aning om det.)

Idag sa min kurator att

"Du skulle förmodligen vara lite mindre stressad och ha väsentligt lägre press på dig själv om du bara vore lite lagom korkad, så där som folk i allmänhet är. Det kan vara tungt att äga sådan insikt, förmåga att se olika perspektiv och ha så mycket kloka själsförmögenheter som du har. Jag har nästan aldrig träffat någon så träffsäker som du. Du skulle göra ett kanonjobb i min stol om du inte satt i din. Det du missar är att du aldrig på riktigt låter dig själv vara liten och hjälplös och låta någon annan hjälpa dig. Du måste inte bära allting,orka allting och klara precis allting. "

Om det är någon som gissar att jag började gråta och bet mig själv ganska hårt i läppen då, så gissar ni rätt.

"Och apropå lösningsorientering så kan man inte alltid lösa allting, ibland måste man vara där man är och vänta lite, du försöker ju hitta lösningar på precis alltig hela tiden, men det du upplever nu är ju en sådan sak man inte kan göra något åt".

"Jamen jag klarar ju inte ens banala samtal om vilka namn  som är fina utan att skrika av sorg inombords"

"men herregud, det är väl ett jättekänsligt ämne! Att sitta och veta namn man vill ge men inte ha någon att ge dem - jag skulle storböla om jag vore du!"

Det är kanske rätt bra att jag sökte hjälp där i början av december...

Proverna kan ta uppåt två veckor att få svar på. Så nu får jag leva i ovisshet om huruvida en del-eller allt, eller något alls- av hur statusen på mitt mående är, beror på sköldkörteln och ifall jag kanske har struma eller vad det är.
-eller om jag bara är uppfuckad i skallen och ska ha medicin så serotoninet kommer på rätt nivå.
Under tiden tar jag de promenader jag pallar, och kommer ångesten så får jag helt enkelt uthärda den och bestämma att jag vet att den går över och att det inte är den som är jag. Det är otäckt och skrämmande och fruktansvärt, men man dör inte av det-ens de gånger man känner att man inte kan andas.

Jag är väldigt glad för er och era omtankar, så ni vet.

AM, men crap!  Vilket meckande! Men jag tror som du med ödet. Det är säkert både något du besparas OCH något trevligt du ska uppleva istället! *tänker med plustecken*

BS, jag började skratta när jag läste din brutala beskrivning av att resa med en få-månaders. Herregud, jag kan leva mig in i det NÄR som helst.
jag skulle för egen del aldrig i helskotta kommit på tanken ens. När min son var tre månader åkte jag tåg med honom från Sthlm till Alvesta. Det var en bragd från min sida och jag var helt väck i skallen efteråt, trots att allt gick jättebra.

Snorkis, Man får ta med i beräkningen utöver vad alla andra redan sagt, att man SJÄLV mår väldigt olika som människa  och mamma efter att en liten person anlänt i ens liv. Om allt funkar klockrent, amning, sömn, balans inombords osv, jamen dåså!
Om man trivs bäst hemma i sitt eget hem och inte vill göra något särskilt alls, så är det det man ska vara. Och stämmer inte det man vill och längtar efter med ens verklighet och förutsättningar, så får man försöka "gilla läget" och samtidigt försöka påverka de saker man kan styra i någon mån. 

BS igen, usch vad otäckt med trappan! och vilken mamma som helst fattar hur du kände. För alla har vi känt det där. Vanmakten. Hjälplösheten. Odugligheten. Skulden.
De ingår i konceptet "Att Vara Mamma", eftersom bara perfekta människor utan brister i uppmärksamhet, vaksamhet och förebyggande, skulle slippa dem. Och å andra sidan-SHIT vilka outhärdliga människor DET vore. Och de som alltför intensivt går in för att fixa varenda risk och moment, tja, de lär istället överbeskydda barnen. Vilket jag i förlängningen tror är mer skadligt än en eller annan olycka.
Förresten så brukar det ironiskt nog kunna gå helt åt helvete i vad som verkade vara alldeles ofarliga situatíoner också. ÄVEN om man barnsäkrat hela jäkla hemmet.

Oms, men! ÄNNU fler som har samma namnsmak som jag! INGEN har sagt att de funderat på samma till mig irl. Ingen! Och nu finns det en till i andra tråden och ett helt gäng här som har haft det som en favorit länge! Kul!

Blodpudding är jättegott! Min son älskar det också och när han var liten stod han alltid vid skärbrädan och krävde att få en kall skiva att äta ostekt innan själva middagen..

Han har vid tillfällen försett sig själv med ett par tuggor direkt från hela puddingen med, när det funnits en öppnad och han vaknat och inte orkat vänta på morgontrötta föräldrar. (Nu pratar vi mycket liten pojke här.)

Syrran däremot, sa när hon serverades denna delikatess, med ett mycket bestämt ansiktsuttryck vilket inte tålde några emotsägelser: "mamma, jag äter inte svart mat".
Därmed punkt och slut. Det är för övrigt den enda mat hon-eller någon annan i familjen, sluppit undan. Annaars har man ätit det som ställts på bordet i min familj. Eller varit utan.

Snigel, OJ så det blir flytt alltså! Vad spännande!
Jag blir nästan nostalgisk när jag tänker på hur vi åkte runt i bla Norrtälje med omnejd och tittade på hus!  Säljsäsongen drar ju igång på allvar snart, så ni kommer säkert att titta på massor! jag säger som AM: hur stort och smärtgräns för hyra ifall man skulle råka höra något?

Har din syrra det där med sköldkörteln alltså? Oh herregud, jag vet ingenting alls om allt det där, mer än att jag fattade igår (via google) att det visst kan messa upp det mesta i kroppen verkar det. Måste  man äta medecin för alltid då?

Alla; tack för allt pepp hörni. Jag behöver det. Det är skönt om någon annan tror lite på en när man inte vågar tro på sig själv för att det svajar så.

Porchez, ta Vickan på orden med ansökan! Jag har haft hjälp av AM med min egen och av Aleta med min sambos, och det är jättebra att få annan input!

Jävlar vilket oväder! *vägrar i sten att promenera i det*

tack Nennes P för dagens skratt!

Kolla bilderna på två av de annonser som just nu ligger ute med Malteservalpar! ÄR de inte för gulliga? Min son säger "åååååh mamma, jag kan nästan inte se dem-det är SMÄRTSAMT!"

Åh men herreguuud! Jag blir alldeles ifrån mig öht när jag tänker på alla damer som har små hundar som om de vore någon prydnadssak eller så. Inte rumsrena! Vilken mardröm!

Nej, jag skulle vilja prova på agility och sådär med vår hund. Och ha den med på mina promenader.

Surströmming? Det äter jag ifall det bjuds, men inte mer än typ två stutar (tunnbrömackor med lök, potatis och strömming). De som tar med det och öppnar vid kräftskivorborde veta hut (min svåger gör så) för det sabbar ju doften av kräftorna. Två HELT olika saker.

Mugglan, förmodligen bara för att man bävar för smärtan och att vara så liten och kraftlös, för att gråten sliter en i bitar och hjärtat kramas ihop till den minsta lilla insekt universum skådat. För att man hellre vill vara glad, utsövd, ha framtidshopp och nya drömmar och planer. För att det rent instinktivt inte känns naturligt att flyta med strömmen och se vart man sköljs iland, när man är van att kämpa, fightas och sträva.
För att det är svårt att vara modig när man är ett mycketlitei djur...

..å andra sidan är det modigaste av allt att göra saker FAST man är rädd. Och för mig innebär det just nu att möta all den där sorgen, flyta med floden och bestämma att jag vet att det finns något nytt och bra runt kröken och efter vattenfallen. Och "jag är inte rädd-jag kan simma" typ.

Jag vet ju allt det där, och därför är det ju så korkat när jag inser att jag faktiskt ger mig själv på käften för att jag inte lyckats mota alla känslorna, bara för att jag visste att de skulle komma. Helpuckat. Verkligen. Inte snällt mot mig själv alls.

Jo, vi har pratat om hund av och till i alla år egentligen. fast alltid "inte just nu", antingen har det varit graviditet, eller för litet barn för att det ska vara lämpligt, för litet boende, mitt i flytt, mitt i ivf eller utbildning etc. Nu är det ju faktiskt en tid då jag ännu på ett tag inte kommer att jobba och när det väl blir så blir det garanterat någon rehab-grej som börjar med deltid. Alltså är det kanske just nu då?
Vi har ett konto som vi satt undan på just för "familjehändelser av roligt slag" Det täcker inte riktigt, men resten klarar vi kanske att få ihop.

Min kurator sa "JA!!!, det var det bästa jag hört över dina läppar, och då är jag ändå ingen hundmänniska!"

Trevlig helg Cicci, Mugglan och alla!Är han inte en Malteser då?