Välkomna till Tivoli Empatia!

Tycker jag gott att han kan. En tjusig en. Den snåljåpen!Johooodå, fast kanske under definitionen "mindre".

Okej okej, jag erkänner-jag vill gärna ha efterrätt!  

Fast jag brukar förstås inte säga det. Jo, till svärmor sa jag det en gång"ni äter verkligen aldrig efterrätter i den här släkten va?" sa jag, oförskämd som jag är, efter sådär trehudraarton middagar hos svärmor utan ens minsta pralin till kaffet. Svärmor gilla rinte sött förstår ni. Hon gör surt om hon gör. som hennes rabarberpaj nästan helt utan socker...*kRULLtrumpeter bakom öronen*

Åh jisses, är klockan redan dags att åka till handbollsträningen?!!
och ute är det fullt oväder. FY, jag gillar verkligen ine mörkerkörning och snöstorm i kombo med snorhalt. Idag åkte jag förbi en ihjälkörd älgkalv som låg på en snöhög.
Vore det inte för att sonen har match imorgon så skulle jag struntat i att åka faktiskt.

men men, ha det mysigt i fredagsskymningen flickor!

Kolla det här lilla videoklippet på den ena valpkullen då!

http://www.amynatas.se/

*skutt skutt*

BS, Jo, jag är uppvuxen med hund, men jag har iofs inte fostrat ngn själv från början så att säga. men det borde väl lösa sig med valpkurser och sedan vidare.

Det är faktiskt JAG som vill ha en Malteser. jag skulle aldrig skaffa en hund (eller annat djur) helt åt mitt barn sådär, om jag inte själv kände att det är helt Ok för mig personligen att vara djurägare. Min son vet fullt ut att det inte är fråga om Hans Hund, utan en egen liten person som flyttar in och som jag står som ägare för och därmed allt slutgiltigt ansvar. han får skaffa egen hund när han flyttar hemifrån.

Jag hoppas och tror att det här med agility är något både han och jag skulle gilla som en sak som vi två -och hunden- gör ihop och är aktiva i. Mycket av hans intressen är ju sport-som jag engagerarmig i som förälder, men inte kan något om egentligen. Jag sparkar inte fotboll med honom, det gör hans pappa. De spelar schack och älskar att vara helt galna i vattnet och brottas, åker skridskor med hockeyklubbor osv. Det här kunde vara en grej som vi två gör som inte är att baka eller läsa Harry Potter typ. Och som är utomhus.

Gillar han det inte så gör jag det själv och då är det nytta med det ändå.

Det min son i allra första hand ser framför sig är en kompis att leka och gosa med tror jag. Han har kört alla trick i boken för att förklara för mig "hur bra det vore för honom om ha inte var så ensam, när vi nu bara har ett enda barn". Han är väldigt fin med våra katter och en mycket godhjärtad liten person, och dessutom mogen och ansvarsfull, så jag tror han skulle klara att vara med i att ta väl hand om hunden på ett förträffligt sätt.

Ore, jag måste be om ursäkt, för jag har inte fattat vad som hänt på ditt jobb? Det låter ju som katastrof och skitjobbigt! KRAM till dig och hoppas det är något som kan reda upp sig.

Neeej! titta titta! *skutt skutt*

Fyyyyyyy faan och avgrundens bottenlösa ångest!

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ettaring-drunknade-i-badkaret_5936353.svd

Igår var jag och min son med om något väldigt skräckfyllt. Jag skrev ju innan vi åkte till träningen att "vore det inte match imorgon skulle jag stannat hemma". Vi fick verkligen ångra attt vi inte gjorde det. Det syntes inte riktigt här inne i byn HUR illa det var ute igår. Och medan vi åkte tilltog stormen och snöyran så vi snart inte såg vart vägen var. det var fruktansvärt. När alla andra kryper fram de också, så inser man att det är illa.
Nåväl, vi tog det mycket försiktigt och fortsatte framåt-helt enkelt för att det inte finns någonstans att vända längs den vägen. Dessutom hade vi ju husets far i Oskarshamn och han skulle hämtas upp efter träningen.

När vi gav oss i väg från Mönsterås för att hämta honom en timme senare var det total katastrof! Jag har aldrig befunnit mig ute i något liknande, och då är jag ändå uppvuxen i Jämtland. I perioder stod vi helt still mitt på E22:an med varningsblinkersen på och bara bad till Gud att vi skulle överleva och inte bli tagna bakifrån av någon långtradare.
Man såg i stormbyarna absolut i n g e n t i n g. Bara en vit vägg. Det gick inte att köra åt sidan, för ingen sida fanns och man såg inte ens reflexpinnarna på vägen. Jag har sällan varit så rädd. Jag körde helt enkelt sakta sakta och så nära mitträcket jag vågade, för där visste jag ju att det fanns väg och inte dike åtminstone. Hellre buckla än dike typ.
Folk körde med alla lysen som fanns och man bländades inte av att möta helljus-för de syntes knappt. Jag som alltid brukar säga "vad ska folk UT för", hade inte alls koll på vad väder vi hade att vänta den här gången. Det gick så jädra snabbt från uppehåll till full storm.

När vi väl kom fram till sambons jobb skakade jag i hela kroppen och bara grät. Skaket satt i resten av kvällen och jag tror att hamburgaren jag åt förbrändes i rena chockbearbetningen.
Efter någon timmes väntan i stan avtog vinden och vi kunde åka hem.

Idag kan man inte fatta att det var som det var igår. Idag är det sagoväder och nu ska vi gå ut och vara i solen och glädjas över att hur jävigt livet än kan vara ibland, så lever vi iallafall.

*fortfarande en anling slak i kroppen*

Hej Sweet! *kikar in*

Jo, det går lite upp och ner och hit och dit, men jag har sluppit rena ångestattacker senaste dagarna. Det är mycket skönt. Var hos kuratorn i fredags ju, och idag hos sjukgymnasten. jag behöver verkligen de där mötena och att de ständigt påminner om att det FÅR ta tid och att inget i mina reaktioner och funderingar är konstigt eller onormalt. För ingen är nog hårdare mot mg själv än jag.

Kolla här tjejer vem jag ska åka och hämta på lördag:


Eller det KAN vara den här också:


Eller den här:


Uppfödaren vågar inte svära på vilken som är vilken, för de är visst väldigt, väldigt lika. Men en av dem är det och han ska bo hos mig.