Välkomna till Tivoli Empatia!

Linn89, ursäkta om jag kommer som värsta neggot, men har du tänkt igenom marknadsunderlaget för den idén tillräckligt?  Jag har flyttat till-vad det verkar-samma upptagningsområde som du, eftersom du nu pratar om Öland. När vi fortfarande bodde i Sthlm, var jag på god väg med idén att driva företag utan butik, och ha atlejé hemma. Även i Sthlm, där det finns gott om kundunderlag, kan jag säga att de jag känner som arbetar på det sättet får slita hårt för att få ihop det, och det räcker inte med bara bröllop, utan man behöver en god bas av företag och framförallt en hel del begravningsjobb för att ha en chans att ta ut lön på det hela. Just bröllop tjänar man ju rätt kass på egentligen om man ska vara krass-men det är bra att ha för hemsidan och snacket mun till mun.
Jag har helt lagt den tanken åt sidan där jag bor nu, åtminstone som enda ben att stå på i företaget.

Helt talat för egen del och av egna slutsatser av alla dem jag pratat med i ämnet.

Nenne, tack för dagens garv! Linda Isaksson...hihi! Förresten, ang fika, så tror jag jämt att du står i folkdräkten i Dalarna och glömmer att man kan fika hos dig längs östkusten! Jag får skärpa mig!

Mugglan vad GÖR ni då, för att veta säkert vem som är vem? Ritar på barnen lite?
Vad glad jag är för din skull att allt har gått så himla bra! Det känns helt overkligt, med våra deppsnack runt ivf:er och eskimåer alldeles nyss. Var det inte nyss? Och läskiga operationer och hela den hemska pärsen sedan! Och nu är ni FEM därhemma!!!

Själv känner jag mig så långt ifrån alltihop att jag inte knappt fattar att jag iddes försöka-as if it could have been så att säga, men det kan det ju uppenbart för vissa, även om det tickat långt på livsklockan.Tja, vi försökte ju verkligen iaf.
Annars hänger jag med lite illa här, jag har så att säga tappat tråden lite (haha-gu vad fyndigt) men det blir så mellan varven för oss alla väl, med allt vad man håller på med.
Valpkurs har vi börjat nu i tisdags, så nu ska det bli ordning! Annars är det väl inte så mycket ordning-vem orkar städa när man ju vill vara ute under äppelträdet och ligga på en filt med vovve och son bland tusenskönorna?

Ryktena går över nätet, så jag måste ju in och hurra

HURRA för Leffelina och välkommen till världen lilla fina tjej!

Sigrid har ju en rosbuske här i min trädgård. Den har slagit ut och doftar underbart just nu. Jag stod idag och tänkte på Snorkisfamiljen och undrade så hur allt går-ch då var tösen ju redan här! Vilken otrolig lättnad och härlig nyhet!!! Då får jag väl tillägna rosbusken alldeles intill till lillsyrran nu då. Den blommar också nu.

GRATTIS Snorkis och stora kramar!!!

Vickan,

Nenne, mina sympatier. Kanske den där eskimån har väntat klart snart i igloon och kanske finns en tiny winy yellow polka Dot med smil i, att se fram emot i framtiden?
*hoppas så in i bängen* Kram!

Nenne, jotack, jag mår rätt bra.
Jag har kommit en bit längs vägen och vet mer än jag gjorde i januari. Saker och ting är igång och även om många stora och svåra frågors svar ligger höljt i dunkel  och höstdimmor(gud så poetiskt) så känns allt inte helt hopplöst, mer svarslöst. jag har det inte dåligt, mer svårt-i bemärkelsen komplicerat och livsomfattande. Jag är mer vilsen än deprimerad. Eftersom sorgerna är fler än en och vägskälen så omfattande i betydelse, så har jag faktiskt landat i och accepterat att allt inte är klappat klart och fixat på en liten vår. Jag tänker försöka vila i att tiden och livsviljan tar mig framåt och att svaren kommer till det hjärta som söker. Som de alltid gjort hittills.

Mina olika vårdkontakter är bra. Sjukgymnastiken är klockren och jag ska imorgon träffa de två nya personer som ska handlägga min rehabplan på F-kassa och AF. Då får ni gärna hålla en tumme för att även de är bra och att de kan ge mig lite input om någon bra arbetsplats att praktisera/arbetsträna på. Nu när läkaren säger att jag inte får ha tunga lyft typen av jobb nå´mer. Alltså goodbye blomsteraffär.

Well. Det är spännande att leva-för då får man ju vet hur det går, as they say.
.

I helgen hade vi ett trauma i familjen.
Jo för Truls käkade bokstavligen skit. Och det kom vad jag kan få fram ifrån ett vildsvin. Vildsvin äter bla rötter. När man säger åt en liten hund att den ska sluta äta skit-då äter den askt så mycket och fort den bara kan, "innan matte tar mej".
(Hur hundar kan ha sådan avsaknad av värdighet att de äter andras avföring, är för mig en fullständig gåta, men det är en parentes)

När man som liten Malteser med ännu mindre mage gjort en sådan manöver, kan det hända, att magsäcken tänjs ut utav det myckna innehållet när skiten så att säga sväller.Då den ite går att bajsa ut, försöker hunden kräkas, men i och med att magsäcken tänjs ut, så går inget att få ut åt något håll.
Då mår hunden jättedåligt.
När hundvalpar kommer till veterinären med proppad och förstorad mage, så får de inte åka hem, utan matte får lämna sin tuss ensam kvar på djursjukhuset.
När en uppstressad och tämligen hjälplös matte står i hällregnet utanför med endast ett litet koppel i handen, då kan det hända att nämnda matte gråter ganska mycket, till sin sons förskräckelse och förvåning.
-Jag må vara lättrörd och ha nära till tårar på olika sätt, men jag brukar vara rätt cool just när det kommer till sjukdomar och så. FY vad elak och oduglig och ynklig jag kände mig när den där lilla varelsen som litar så helt på mig tittade alldeles olycklig t in i mina ögon om och om ige hela dagen "varför hjälper du mig inte?" Och sedan-vart går ni? Kom tillbaka! USCH! Det kändes som han skulle avlivas eller något.

Han var inlagd i två dygn, med dropp, B12 tillskott och lactulos och sedan lavemang. Det räckte och vi slapp operera, men fortfarande kommer det ut en del märkligheter-vilket stärker mig i teorin att det var just det där bajset han inte borde ha ätit. -Annars är det visst vanligt att de helt enkelt överäter, typ om de kommer åt att peta av locket på fodertunnan och kan hetsäta.

När man jobbar på djursjukhus, måste man btw få se en del roligt, för det lär ju vara fler än vi som skiter totalt i hur man framstår när man får träffa sin lilla kompis igen. Apropå det där med värdighet.

Nenne, förresten så har jag nu hittat tratten som katten slarvade bort i höstas. Den låg i ladan på ett alldeles undangömt vis. Jag skulle inte bli förvånad om hon grävt ner den där i hörnet med flit "Här kan du ligga din satans tingest"

Heeej Izzie! Heeej September!

-HEJ alla! Hemskt mycket hej!


">

BS, men FYYYY vad gräsligt!!!
Shit vad jag önskar att det var jag själv som hade hämtat Iris istället.
Undra på att du är arg.

En glad och skön midsommar önskar jag alla trådvänner!

Snorkis, det finns inget annat sätt än att du och din make måste -fortsätta-att sätta era gränser, med den tydlighet som krävs. Att de inte kommer att gilla själva gränsen, går inte att göra så mycket åt. Och det ska ni inte ens försöka heller. Det kommer an på dem själva att så att säga gilla det berömda läget, precis sådant det råkar vara och oavsett deras egna åsikter om vad ni borde vilja eller göra istället.

Det kommer för övrigt att gälla precis allt i hela L´s uppfostran och er tillvaro som föräldrar och familj. För kommentarerna, åsikterna och ifrågasättandena om hur ni löser olika saker, är ganska vanliga de med. För att inte tala om att kunna säga "Nej, just nu ska det inte hållas alls" eller, "Nej tack, du ska inte ta henne, hon sitter jättebra här i min famn just nu"

Din dotter är ingen trofé som ska vandra runt hos alla för att tillfredställa d-e-r-a-s behov av kel och mys. Och du behöver inte lämna henne en centimeter längre ifrån dig än du känner är lagom för dig-helt oavsett om andra tycker något i den saken.
Vad gäller egen relation till barnet, så kommer det med tiden för de anhöriga, och den kan dessutom utvecklas även när barnet sitter i mammas knä och farfar pratar med sin skatt från stolen bredvid.

Våga vara obekväm och stå för era behov och känslor! Visa hur ledsen och trängd du känner dig ifall det inte hjälper att maken säger till. Att bryta ihop lite lagom-eller totalt- verkar få ljuset att gå upp för somliga ibland, där orden uppenbart inte räckt för att de ska greppa läget. Har jag märkt under åren. Ingen kul avdelning i tillvaron, men nödvändig att hantera.

Sist; underbart och stort, förunderligt och härligt är det, att lilla Leffelina är hos er nu!
Jag är så glad för er skull.
Att livet blandar glädjen över ett barn, med sorgen över andra, det är bara så det är. Det får vi leva med, på våra olika vis, du, jag och alla andra som erfarit något om att förlora, gå miste om eller berövas detta det största av gåvor.
Och skräcken att förlora det finaste man har, tror jag överväldigar oss alla ibland. Så länge man kan se sina egna reaktioner och väga in sitt beteende i ett mönster, så man inte tex totalt berövar sitt barn all frihet och överbeskyddar det i sin oro, så är det ju ingen fara. Mer än att man våndas själv, vilket är jobbigt nog såklart.

Och att ni har det extra skört i allt det nya och hela grejen att landa, det borde vem som helst i er närhet begripa.