Välkomna till Tivoli Empatia!

Jag läste just  att hela Juli riskerar att bli lågtrycksbetonat-man behöver inte tro allt man läser, visst?
Bäst jag går min långpromenad med vovven nu, innan det lågtrycksbetonade inträder...

Hundvalpar ska visst inte ens långpromeneras alls förresten,men idag skiter jag i det, för han blir ju helt odräglig på kvällen när han legat som en flatpalt hela dagen i värmen. Det kallas överskottsenergi har jag hört. Alltså ska här göras av med lite energi.

Vad lågtrycket beträffar, så är en positiv sak med det, att värmen i sovrummet kanske sjunker från de nuvarande 27,5.
Och att min sons svedda axlar kanske kan läka, då han har en förvirrad mor som inte kom ihåg att smörja häromdagen. Brända barn kvider.
Mammors dåliga samveten svider.

AM, allt det där håller ja med om i sak. Men de allra första sköra veckorna tycker jag faktiskt att man får ligga lågt, även som längtande mor-/farförälder. Man är inte skyldig någon något alls som helt nyförlöst. Och mår man inte helt bra (eller helt otroligt dåligt) så man inte klarar så mycket kontakt med sin omvärld, så måste man få känna att man är ifred i sitt hem tills man själv öppnar dörren. Det är svårt att förklara för folk som mår "normalt" hur panikslagen man kan bli annars.
Och att man hör av sig innan man dyker upp, är ju olika med hur man tar. jag gillar inte oanmälda visiter-vare sig då eller nu. Men slår man en pling innan, så man kanske åtminstone hinner ta ett par djupa andetag, så visst.
Vad gäller att hjälpa till, så önskar jag att min svärmor tex, kunde finna sig i att vara gäst, sitta på en stol och bara umgås, istället för att "hjälpa mig" att flytta om precis allt i hela köket till-vad hon tycker-bättre och smartare platser. Med konsekvensen att man i veckor inte hittar sina pinaler.

Att släppa sitt barn längre än man vill-för att det tex ska promeneras på egen hand, eller andra sådana "mormor vill faktiskt umgås ensam" tycker jag också kan vänta till sedan. Faktum kvarstår-ett litet spädbarn behöver inte alla de där andra människorna. De kommer jättebra in lite i taget och allt eftersom. Jag tycker det finns en hel del likheter med hur kattmamman är med sina ungar-de första dygnen helt fokuserad och inte alls bekväm med några andras närmanden, sedan mycket mer laidback och då kan man pyssla med de små mer och mer. Först får man bara titta.

Men tydlighet och att låta bli att linda in saker i andra avsikter än de egentliga-JA!!! 

AM, jag fattar vad du menar. Och jag har förvånats och reagerat en hel del över folk-inte minst här på BT när det kommer till hur man ser på sina föräldrar och vad de förväntas göra. Nu talar jag om bröllopssvängen och vad man förväntar sig för klang och jubel, engagemang och delaktighet osv. Inte minst när det kommer till barnvakt. Man kan inte bara roffa åt sig i en relation-det gäller ju vilken relation som helst. och jag tycker anmärkningsvärt många 30-plussare verkar vara kar i barnstadiets "mamma är till endast för mig och mina behov" Återigen är det inte den här tråden jag syftar på, utan iakttagelser allmänt både irl och i olika trådar här.

Det jag själv menar är att man är tvungen att stå för sina egna gränser-både inför sig själv och andra. Det spelar ingen roll ifall alla andra på hela jorden tycker att man minsann borde ditten eller datten. pallar man inte-eller bara inte vill-åka iväg på övernattning med ett spädbarn tex, jamen då ska man inte göra det!

BS, att växa upp såpass att man orkar se sina föräldrar som "bara mänskliga" och låta dem vara sådana-precis som man själv, är ju en process. Jag har kommit en bit med mina egna, men kan tappa tålamodet total ibland. Inte minst med sväronen. Dem hade jag ju knappt lärt känna när jag blev mamma, så det blev en omställning kan jag lova. Just därför kan jag själv behöva ladda en del för att träffas ibland. Precis om att det är lättare att bjuda på fika om man har hunnit baka en kaka, kan jag behöva baka mentalt för att ha något att bjuda på, så jag vill gärna veta om besök i förväg. Så man i nombords har fått ihop till en liten småkaka åtminstone.
Vad tolerant och intolerant är, är värt att fundera över. I min egen tillvaro har det nog mer handlat om att somligt är ömtåligt och känns högst privat och nära, vilket gör att det skaver när andra kliver över de osynliga linjerna. För mig blev det uppenbart när sonen kom, att sådant som var givna gränser i min värld, inte var det för andra. Som att jag tex aldrig skulle pussa någon annans spädbarn rakt på munnen massor av gånger i rad bara för att h*n är så gullig.  Sådant där tyckte jag var jobbigt när man skulle träffa folk.
Mina svärfäldrar älskar överraskningsbesök! Det roligaste de vet att hitta på. Så, när jag gick sjukskriven och gravid, med en djup depression, kunde de plötsligt rulla upp med bilen på vår uppfart en lördagmorgon vid 10. De bodde 13 mil ifrån oss, men att ringa innan, det var trist, så det gjorde de inte. Om man har panikångest, så är sådana överraskningar inte alls kul att få. Men känner sig helt utlämnad och har ingenstans att ta vägen. Usch! *flashback*

Från det ena till det andra:
Pass på! Nu har kantarellerna kommit! Jag hittade två st nu på skogspromenaden. Blåbären har också mognat!
Klockarbol, vad har man förresten gjort med jordgubbar när de är "snuttade"?

Men min hund kommer att bli en dyr en, för han kastar sig över sådant han inte alls ska äta. Det är bara en tidsfråga innan det blir sjukan igen för hans del, det inser jag med svidande klarhet.
Idag har jag med våld dragit en hel mus upp ur halsen på honom, han svalde så snabbt att jag bara fick tag i svansen. Han kämpade hårt för att hinna få ner hela. Men jag vann.

Nu hämta barn från fotbollsskolan. Hej´rå´!

Igår var jag en hårsmån ifrån att köra ihjäl en människa och blev istället vittne till vad som lätt hade kunnat bli en dödsolycka, men istället slutade någorlunda väl. Tror jag.

Jag mötte en cyklist på vägen mot vår by. Han cyklade ganska så mitt i det körfältet. En bil hann upp honom bakifrån och körde såklart om.
-Då svänger gubben! Rakt ut i vägen och bilen han har vid sin sida hinner precis och med nöd och näppe kränga till så han missar bilen. Dock blir han såklart ur balans och han ramlar med buller och bång och flyger av cykeln och rätt i backen.
Jag ser hela grejen i backspegeln och hör mig själv skrika rakt ut samtidigt som jag tvärstannar.
När jag vänt bilen och  kommit fram till dem som åkte i den andra bilen, hade gubben kravlat sig upp, tagit på sig hela skulden och cyklat vidare in på den lilla skogsvägen. Han var ganska plakat kan jag säga och jag undrar just hur han egentligen klarade sig, för han droppade blod efter sig.
De som satt i bilen visade sig vara mina grannar och de är gamla taxichaffisar båda två. Den fyllgubben ska nog tacka sin lyckliga stjärna för det, för den där undanmanövern var blixtsnabb-trots att farbrorn som körde är typ 80 år.

Själv tackar jag min egen lycklig stjärna att jag redan hade passerat där gubben skulle in innan han svängde. För då hade jag klippt honom och sedan hade han aldrig cyklat mer. FY vad nära det är ibland! Man blir ganska svag i knäna av sådant där.

Det där med tiden på BB är verkligen en skillnad förr och nu! Jag gissar att de som precis kommit hem då, kände sig rätt så "oj, jaha, hur funkar det här nu då?" när de kom hem, fast det gått en heeel vecka sedan de blev föräldrar. och en anna skillnad är också att förr var det mer kvinnornas värld, Dvs nu kanske man inte alls vill ha samma "hjälp" av far och mormödrar, helt enkelt för att det redan finns en till där, om man har en pappa med i bilden. Mamma och pappa kanske själva känner att det räcker att "tävla" med varandra om att få hålla, snusa babyhuvud och bara sitta och ta in hela grejen, de stunder man inte praktiskt fixar med något man faktiskt kanske helst donar med själva.

I Östersund är det också besöksförbud för andra än pappa. Då ger det sig ju självt med att slippa låta andra hålla och så. Min ena svägerska försökte självsväldigt lyfta min son ur mina famn när han var ett dygn gammal. Det gick inte, för mina armar höll fast utan att jag ens medvetet hann fatta några beslut eller ha åsikter. Instinkt. Det är mitt barn.

Nästa dygn kom nästa svägerska. Hon satt lagom långt bort, höll låg profil och var så uppenbart ödmjuk inför att nya små bebisar är något heligt med, att jag hörde mig själv säga "Vill du hålla honom?" varpå hon svarar "Åh, vilken ära!" och så blev hon de första utöver morskorna som höll min son, förutom vi föräldrar.
Med lite space, så man hinner med själv, så ger sig det mesta.

"men ni ringde ju aldrig, så då kom vi ändå" tycker jag är det mest slående i Snorkis exempel. Aldrig? Bebis är 14 dagar, Hur kan det ha hunnit bli aldrig redan? Allt är ju fortfarande nyss. Oskrivet, rent och precis i början.

Jaha! Här gick brandlarmet, som sambon till sin förtret missade, eftersom han är på det ordinarie jobbet idag. Ett strot larm. Ett som gjorde att de stängde av E22 mellan de två tätorterna och istället ledde trafiken genom vår lilla by...

..precis förbi vårt hus.
Det blev jättemånga bilar.
När min son och hans kompis blev avsläppta av sin skjuts från fotbollsskolan, var det noll bilar som tänkte släppa dem över gatan. Jo, en ung kille i filen närmast vårt hus stannade. Men ingen mötande.Då får man som mamma ta ett rejält kliv ut i vägen och göra stora gesten med båda armarna som frågar "ser ni barnen där och ville ni vänligen släppa över dem hit till den här sidan?" Ingen bil ville det. Tills en lastbil stannade. Så en "ungdom" och en lastbilschaffis räddade våra barn undan ödet att stå hela eftermiddagen på andra sidan vägen. Mamman bugade och tackade medelst teatertack och vevande arm åt båda håll. Alla de i husvagnar och med bilarna fulla med egna ungar, tyckte visst att där kunde ungjävlarna gott stå. 

Sambon surar över att han missade en så stor brandbilsutryckning. Det är ju lite mer action än att sitta i en reception, menar han. Dessutom har han fått magen full av loppbett när han bar ved häromkvällen. Han ser verkligen inte klok ut!

Snorkis,
NÄ! Precis just det där sista är det man inte ska behöva känna i sitt eget hem. Därför får man faktiskt medelst övertydlighet förklara för hugade besökare, att "vår situation kräver att vi vet om i förväg att folk kommer. Det är förutsättningen för att det ska bli av. Och det vore en god idé att ge oss så mycket andrum att vi själva hinner få chansen att bjuda in. Utan den respekten kommer det här att gå d-å-l-i-g-t!!!" och så får de helt sonika ta och begripa det, antingen det är populärt eller ej. För annars kan man gå sönder som människa. Det är farligt att pressa någon över dess gränser och somligt som är skört kan vara svårt att laga ifall man väl petat hål på det. Och tränger man någon för långt in i ett hörn, brukar man riskera att bli både riven och biten. Det är inte så stor skillnad på nyblivna mammor och honorna i resten av djurriket därvidlag.

Ni skulle baske mig ha en sådan där "var god stör ej"-skylt att spika upp på ytterdörren...
Och alla närstående borde fundera över faktumet,att det garanterat kommer att gå fortare att du kommer till punkten där mer kontakt fungerar, om de låter dig få det space du behöver. Om de inte klamrar sig fast så, kommer de alltså istället att kunna få famnen full av liten bebis fortare än som de gör nu.