Välkomna till Tivoli Empatia!

Ursäkta, jag är inte ikappläst och riskerar därmed felinlägg, men GUD vad roligt! Jag skrattar högt! Snorkis darling, om jag någonsin skriver min bok-får jag sno den scenen då? Eller, jag måste nog göra en film vid närmare eftertanke...

Sedan måste jag säga att vad KUL det är att det umgås i trådkretsen åt alla möjliga olika håll även utanför trådlivets texter och utöver stora trådträffar! Jag tycker det är härligt! Hoppas ni som drar till London får all positiv energi och roliga minnen ni någonsin kan behöva inför höst och vinter. En vitamininjektion.
Skål på er! För Nennes mage  För vänskap  För frukt i trädgården För barn, husdjur, hem och jobb För fredagsmys, kärlek och ett gott liv åt oss alla

Sedärja, det var ju tillräckligt för att bli helt snurrig!

September, usch och fy vad skitjättejobbigt att bara gå och vänta sådär! Det tar på både kropp och psyke, så nojjorna är ju inget konstigt att de kommer-det är ju inte förrän man har barnet i sin famn man kan få besked om att allt faktiskt är och har gått bra. Min sambo var väldigt väldigt rädd att något skulle vara på tok med vår son. Han blev så lättad att han satte sig i den där fåtöljen och bara somnade när de väl upprepat flera ggr till hono m att allt såg ut precis som det skulle.
Hoppas du snart får anledning att verkligen slappna av och glädjas åt att det gått vägen.

September, det är inte ett dugg konstigt!
Jag tror, att hade det hänt att jag " i rena avslappningen" nu skulle blivit gravid, så hade jag nog antagligen haft en helt annan nivå av nojjande hela resan än jag hade då, för elva år sedan. ( ) Jag skulle plocka in parametrarna min ålder ihop med allt jag hört och hur det skulle påverka vår redan befintliga familj ifall något var allvarligt fel osv.

Nu ska jag ut och gå. Jag har egentligen noll lust och är rätt mör av allt redan gånget, men jag bara får ju inte banga. Usch vad olika det är! Ena dagen bara spritter det i kroppen och det känns som om jag skulle kunna knata runt i mina MBT hur många rundor som helst. Eller så känns det som att jag har bly i benen. Jag vill gärna inbilla mig att det kanske släpper lite om jag väl kommer iväg ut. Jag tänkte gå ihop till vin till maten. Jo, för i min plan för vikten så ligger det lite att tänka att jag ska gå ihop till guldkanterna innan jag tar ut dem så att säga. Då behöver jag inte känna press efter att jag ätit, och skulle jag ändra mig och strunta i vinet, ja då är ju promenaden på pluskontot. Jag har bara 2 hg kvar, så har jag promenerat ner 2 kg sedan förra måndagen. Pepp pepp.

Tack Tinga och September för pepp! Jag gick faktiskt uppskattningsvis minst 1,3 mil efter min motvilliga start. I ösregn, en stor del av sträckan. Truls fick inte följa med på denna turen September. När det är långt och snabbt orkar han inte än. Jag får ta det försiktigt så han inte får skador, för det är visst känsligt för lederna och skelettet innan de är helt färdigväxta. men nästa sommar, då orkar han nog.
Visserligen dras tempot stundtals ner något då jag bara vägrar gå förbi kantareller, men väldans nöjd med mig själv känner jag mig ändå. Och eftersom vinet blev struntat i, så tackade jag ja när sonen kom och bjöd på egenbakad chokladboll till efterrätt.
 
Nu ska jag se om det går att övertala min sambo att massera de stackars axlarna lite, för de är rätt ömma efter allt stavande.
Förbaskelse och skit att det inte gick att få inpetat den där bollen ett par gånger till i rätt mål ikväll också! Här satt man i blågul tröja och mössa och skrek så Truls blev alldeles förskräckt, men inte hjälpte det.

Men min risotto fick komplimanger härhemma åtminstone, och det var kul. Fast nästa gång ska jag koka egen fond, för det tror jag blir godast.

Halloj Tinga! Har du sett att jag svarade på din inboxning?

Hear hear!

Snigel, du vet vart du har mig i den där ätfrågan-som inte ens är en fråga. Stay cool!
Förresten: när är egentligen en hund vuxen? Allså; jag hör bara om vikten av att inte ha dem med på för långa promenader för tidigt och att de måste växa färdigt, för att inte bli helt förstörda i leder och så. Och att småraserna är färdiga snabbare. Men när är det tillräckligt gammalt då? Jag har ganska ofta med mig Truls på rätt långa skogsturer nu, lös i lina, så han reder sig i rätt eget tempo liksom. De snabbaste stavrundorna går jag ensam. Jag vill ju gärna inte ha fördärvat honom i rent oförstånd.

Om ni inte varit ute i skogen än så måste ni helt enkelt ta med er en påse och gå dit! I varje fall om ni gillar rödgul trumpetsvamp och trattkantareller-det är HUR mycket som helst därute!
Nackdelen med att plocka massor är att man ju måste rensa massor också. Det gör jag imorgon...

, Nåja jag antar att Kalmar län kvalar in som Norrland i din del av landet, men annars känner jag mig rätt så granne med er Skåningar.
Jag har iofs även tillbringat stora delar av livet i Jämtland, Närke och Stockholm, men numera Smålänning och jag svär på att skogen kryllar av svamp! På mitt köksbord står en jättebricka med tratt-och trumpetsvamp, och en annan med kantareller och blek taggsvamp.

Parnassia, du vet väl att det är många av oss som samlar vätska och således ökar i vikt i tanttider? Klart du kan skylla på henne!

Hahaha! *sätter kaffet i halsen*

Snigel, Truls är 8,5 månad nu snart, så han är ju ganska stor. Jag har resonerat som du ungefär, inte minst för att när han springer i linan, så kan han ju styra sitt eget tempo rätt mycket själv. Det innebär ofta "stannar och kollar in anslagstavlan (doftmarkeringar alltså) med noggranhet, dricker lite i bäcken eller plockar kottar, TOK-rusar i full kareta fram till mig och förbi, rusar flera varv runt  runt, kastar sig platt till marken och vilar liten sekund innan trippar vidare med stolt hållning och huvudet mycket högt"
Jag tycker ju att han rimligen borde bygga upp en bra fysik och kondition av att hänga med mycket. Men som sagt, man vill ju inte råka förstöra honom.

Ore-ja, du har nog helt rätt i springteorin. Min sambos familj har ju levt med samma sport som du, och de har då aaaldrig hittat några svampar. Men nu, när sambon tvingas GÅ med mig, så hittar han till sin stora förvåning, även om det brukar vara jag som får syn på dem först. Han fick dessutom en riktig aha-upplevelse när han var med oss på svamptur första gången. Då insåg han plötsligt hur man kan villa bort sig medan man ligger med näsan i marken och plockar. För han har hånfullt garvat åt dem som går vilse förr. Men nu vet han-man kan liksom bli svamp-förtrollad och bara plocka och plocka sig alldles snurrig.