Välkomna till Tivoli Empatia!
Gemma, jamen eller HUR! Men igår var där bara en -och nu är den död.
OMS, är du säker på att inställningen att du ska vara och är "Hon Som Fixar Precis Allt Och Minsann Inte Gnäller Som Alla Andra" kommer att hålla i längden? Jag har en del erfarnheter av att köra det racet, och det brukar komma en gräns som ofta är väldigt svår att klättra tillbaka över. Dessutom blir gärna andra människor lite mindre än de ska vara omkring en. Både i egen kapacitet och ansvar och dessutom tillåts de egentligen aldrig komma en till mötes och man är svår att hjälpa-för man är ju så stark där man står och slåss med allt man har.
Jag hör hur du sliter och kämpar och verkligen lägger ner din själ i din dotters liv, ditt arbete och resten av din tillvaro. Och det är nära till hands att säga "Oh, du är verkligen beundransvärd". Men så stannar det lite i munnen på mig, och jag undrar om jag inte ska vara rätt orolig istället? För jag har redan tidigare tänkt "oj oj, var är väggen?" när jag läst dina inlägg.
Hur mycket av ditt egenvärde lägger du i att du är duktig? Vad händer med dig om du inte är det längre?
Missförstå mig rätt. Det här lät kanske som kritik och gnat, men det är menat som omtanke på ett lite vidare plan. Och från en sida i tillvaron där jag själv vet hur illa det kan bli. Jag är kanske helt fel ute här, och isåfall, glöm vad jag sa.
En kram kan du behöva i varje fall-här har du: #== ==#