Hur visste ni att han/hon var den rätta?

Vi träffades genom hans ex som faktiskt råkar vara min bästa kompis. (skumt jag vet)

Men det är inte så lilla som det låter, de var ihop när jag och min vän gick på gymnasiet och jag kan komma ihåg gången jag och m2b träffades då.. och jag tyckte att han total metaltönt. Midjelångt hår och läderbyxor hade han.. *haha*

För tre och ett halvt år sedan så hade jag precis flyttat tillbaka från utlandet där jag var aupair och även hade en pojkvän, men vi gjorde slut och jag flyttade hem. Jag var "on the rebound" den sommaren och när jag och min bästa vän gick ut på krogen så träffade vi på min nuvarande sambo.. och vi trodde båda två från början att vi skulle ha en trevlig sommarflört och sen gå vidare.. jag hade planer på att flytta till London efter sommarens slut men så blev jag sjuk i körtelfeber och eftersom jag inte hade någon lägenhet och min mamma hade cancer (hennes immunförsvar var helt utslaget) så erbjöd sig m2b att jag kunde bo hemma hos honom medans jag var sjuk.. och naturligtvis så blev han också sjuk och jag fick stanna och ta hand om honom. Och sen efter han blev frisk så blev jag bara kvar. Den bästa sjukdomen (inte) jag har haft.

Konstig historia men det är ändå det bästa som har hänt mig iaf.

Jag kan egentligt inte ge något direkt svar. Jag bara vet.

Vi blev tillsammans i lite yngre år, jag var 17, han 18. Och man levde ju lite för stunden. Men från allra första sund har han alltid funnits där för att plocka upp mig när jag verkligen varit på botten. De första 4(!) åren under vårt förhållande var jag ordentligt deprimerad och säg den tonårskille som skulle stanna kvar i ett sånt förhållande.

Men visst har vi haft våra mindre bra stunder, absolut.

Samtidigt har det gjort oss mycket starkare tror jag. Vi har gång på gång på gång rett ut olika kriser, olika gräl, olika svårigheter i förhållandet.

Dessutom har vi vuxit tillsammans, mognat tillsamman, blivit vuxna tillsammans. Att förlora honom skulle vara som att förlora en kroppsdel. Vi är liksom så sammanväxta så han är bokstavligen en del av mig. På riktigt.

Och nu, 10 år senare, pirrar det fortfarande till sådär fånigt i magen när jag ser honom komma gåendes mot mig - precis samma fjärilar-i-magen-pirr som när jag var 17.

Ska kanske lägga till att denna känsla av att han är den rätte inte kom med en gång

När jag var 16-17 ville jag ju ha kul, dejtade ju lite hejvilt och hade inte direkt tanken på att han skulle vara den rätte. Han var ju liksom så fel. Han var jättelång, smal som en flaggstång och mörkhårig, bruna ögon och dessutom var han ganska hårbeklädd över bröstet... Inget jag hade tänkt bli kär i. Jag skulle ju gifta mig med en blond kille, typ lite backstreet boy's-liknande, muskulös och sportig kille.

Och så blev jag ihop med min nörd. Min mörkhåriga långa nörd som älskar film och dataspel! Han var allt annat än jag hade tänkt mig. Och jag kan inte tänka mig någon annan än han Han är så perfekt trots att han från första början var så "fel"

Jag skulle vilja lägga till att just den känslan kommer då och då hela tiden och har gjort det i nu 2 och ett halvt år :)

Senast i morse när hon kom in, sjuk och snörvlig med risigt hår, med en kopp kaffe till mig som hade lite huvudvärk så bara sa det *pang* igen. Hon är bara så otroligt vacker och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne!

 

Vi möttes på nätet, jag hade många misslyckade "IRL"-dejter bakom mig och var vid det laget så cynisk att jag bara tog en fika på första dejten, endast för att kunna runda av när kaffet var slut och slippa genomlida en hel kväll med en hopplös dejt.

MEN denne man hade så mycket vettigt att säga och gav mig en så bra känsla redan innan första mötet att jag vågade föreslå ett restaurangbesök som första dejt! Fatta vilken press, det ska drickas vin och beställas mat och diskuteras eventuell efterrätt, minst två timmar allt som allt!

Det var mitt livs roligaste dejt och efter tredje dejten kändes det helt naturligt att kalla honom min pojkvän. Nu har vi snart varit tillsammans i tre år, jag sa redan efter tre månader till alla som orkade lyssna att han var den finaste man jag någonsin träffat. Nu är jag mer övertygad än någonsin - han är världens finaste man! <3

Jag tror inte på en enda rätt person för en i livet - det ligger mycket jobb bakom ett fungerande förhållande, förutom turen som gör att det klickar när man blir tillsammans. Så rätt är nåt man gör det till tillsammans, inte nåt som är svart eller vitt eller entydigt.

O jag blev kär i en god väns goda vän - som jag hört talas om i många år och känt i ett par år. Att vi är rätt beror på att vi anstränger oss för varann, även i att fatta svåra beslut som tar oss ifrån varann ibland, rent geografiskt.

Vad mycket fina berättelser. Jag har själv haft ett par längre förhållanden bakom mig, testat på att vara sambo i flera år, och kämpat med långdistans, med jättefina killar som jag älskat men aldrig kännt mig helt tillfredställd med. Men eftersom jag aldrig trott på den rätta utan på att ett förhållande bygger på vilja, "är man två vettiga människor så ska det fungera" var mitt motto. Tills jag träffade min m2b.

Vi hade gemensamma bekanta och hade träffats ganska många gånger innan, men vi var båda i förhållanden då. Jag tyckte alltid att han var en riktig drömkille, men tänkte aldrig tanken att jag skulle vilja ha honom. Tills en fest då våra ögon möttes tvärs över rummet och vi bara visste. Dagen efter tänkte jag att det bara var en engångsgrej och var rädd att det skulle kännas pinsamt, men när vi pratade sa han att han trodde det var meningen. Jag tyckte han var lite knäpp, men upptäckte att jag inte kunde sluta ringa honom och vi bestämde oss för att ses, och jag hade mitt livs bästa fika. Jag upptäckte att den här människan som tidigare funnits i mitt liv som en ytlig bekant var charmig, rolig, smart, alldeles vansinnigt snygg och vi hade så otroligt mycket gemensamt. Ett par veckor senare visste vi att det var vi för alltid. Det var som att vi var gjorda för varandra och vi träffades vid precis rätt tidpunkt. Förälskelsen knockade mig totalt, jag hade ingen aning om att något kunde kännas så starkt. Vi ville bara vara med varandra och flyttade ihop nästan direkt. Redan efter 8 mån friade han och jag blir fortfarande lika lycklig av att se hans ring på mitt finger. Han orkar med mig alla mina dåliga dagar, han lyssnar och vågar alltid säga vad han tycker, han utmanar mig och får mig att utvecklas som människa. Jag känner mig sedd och älskad, och han finns alltid där för mig. Jag har insett att det inte "bara" räcker med vilja, är man inte rätt för varandra så går det inte. Då orkar man inte när det blir för jobbigt. När VI har krisat, och jag har tyckt att han är den dummaste och jobbigaste människan i hela världen, har jag ändå älskat honom precis lika mycket. Den kärleken jag känner för honom känns nästan som en urkraft, den är så djupt bottnad i mig att jag verkligen vågar tro på att oavsett vad som händer kommer jag aldrig släppa taget om honom, jag vill alltid finnas vid hans sida. Det är stora ord, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt :)

Man brukar säga att "kärleken växer med avståndet (distansen" jag och han kände detta när vi var ifrån varann i tre veckor (vi hade bara varit tillsammans lite mer än en månad då) både han och jag kände på var sitt håll att vi kan inte vara utan varann, det var tomt och betydelselöst utan varandra. Nu när jag jobbade natt en gång för en vecka sen så kände jag det igen att det var otroligt tomt, så när jag kom tillbaka efter att vi varit ifrån varann ett dygn var det som om vi blev kära på nytt.. Om det är överhuvudtaget möjligt att känna så här så är det nog så. Redan från första gången vi träffades förra nyårsafton så kände jag att han hade ett speciellt öga för mig, han skojade och skrattade och fick mig på bättre humör. Jag var lite nere efter att min dåvarande inte ringde före tolvslaget vilket han lovat att han skulle. HAn känns så otroligt trygg, han är här oavsett vad, han är vid min sida och vill ha barn och familj, tänker många år framåt och vi ser en lång framtid ihop.
Jag har aldrig känt den här känslan för någon annan i mitt liv trots att jag har haft en del längre förhållanden tidigare. Jag har också haft min stora kärlek tidigare, (trodde jag) men det kan inte ens jämföras med det som jag känner för min blivande make.
De känslor man känner varje dag för en människa som gör glad en varje dag, varje ögonblick, det går inte att beskriva.

Blir rörd!

Min fästman sa efter att vi hade varit tillsammans i tre veckor: Om det intehade varit för att vi bara har avrit tillsammans i tre veckor skulle jag vilja förlova med dig nu" :) Så blev det ju inte, det klassiska på 1-årsdagen. Men det var nog klart rätt tidigt. Vi har namnen klara för våra barn vilket vi först pratade om efter några veckor då vi blev tillsammans. Förlovningen planerade vi tidigt också....

På något sätt känns det JÄTTEBRA! Jag har sparat alla fina SMS

:"Du ska veta att jag var så oerhört lycklig när jag tänkte på bröllopet. Jag längtar efter  att få gifta mig med dig så vi kan starta en familj. Lilla XX och XX. Och så ska de leka med Pimkie och med lego och playmo så vi kan vara med och leka med barnen. Shit tårarna bara rinner när jag skriver detta. Det är det här livet jag vill ha med dig. Och jag ska göra allt för oss."

(XX- namnen på våra barn och Pimkie är namnet på den hund vi någon gång kommer skaffa)

"Vill göra dig till den lyckligaste kvinnan i världen"

"Vill ha dig i mitt liv för evigt"

"Älskar dig så himla mycket så det gör ont i hjärtat att vara ifrån dig"

"Vill bara säga tack för att du finns här hos mig, jag älskar dig verkligen jättemycket. Du är min GUDINNA!!!!"

Det var några ex. och någon kanske tycker att det var fel av mig att skriva dessa sms men jag vill bara dela med mig :)

Jag vet att jag kommer vara för evigt lycklig med den man som skrev dessa SMS och fler.

Har sparat jättemånga sms från första året också :) Har en jättevacker anteckningsbok jag fick av honom efter vår första månad tillsammans där jag sparar alla sms, brev, och skriver om viktiga hållpunkter, ungefär som en dagbok. Den är verkligen guld värd att ha kvar! :) <3

Min bror är en av min blivandes bästa vänner. Och min syster är gift med hans barndomsvän.
Så vi har som vetat om varann. sagt hej o lite sånt. dock inte umgåtts alls då jag flyttat runt är tre år äldre och inte alls varit i samma vänskapsgäng.

Hemma på ett höstlov från skolbibliotekariejobbet  skämtade min syster om att jag och min blivande skulle passa perfekt för varann. skulle inte han va nåt? " på riktigt?" "ja, vi har som alltid tyckt det" "Hahaha" 
Men ett frö var sått. Han åt middag med vår familj innan lillebror skulle till kina 6 månader. o därefter addade han mig på facebook. så kommenterade jag nåt o han kommenterade vidare. så började vi prata på msn. och jag blev lite intresserad ändå... Han pratade ju med mig om böcker. och om film och vi pratade ofta. ett pirr i magen när han var online. 
Så skulle jag upp till norr igen o hjälpa syster flytta till deras nya hus. Vem hade dom inte lejt som hjälp om inte min blivande? matchmaking i högsta grad. stor spänning att träffa honom efter att ha msnat så mycket en månad eller två.
Lördag halva söndag pratades det, spelades spel, sågs film sent på natten. så var det tillbaks till stockholm. men några dar senare ringde han o bjöd mig på date när jag skulle upp igen för jullov...

Det har gått fort. Samtidigt som det känns att det alltid varit vi.  ca 11 månader efter vi blev tillsammans har vi förlovat oss och gifter oss kommande sommar. de första sex månaderna var det mycket fram o tillbaks mellan stockholm och norrland för oss. sen har vi umgåtts nästan varje ledig stund!

Även om jag tror att det kan finnas mer än en som är rätt för oss så vet jag att han är rätt för mig
Första gången jag kände det:
nån vecka efter första dejten. hade vi ett långt samtal och djupare saker. o frågade om hans mål i livet. familj o barn. då kände jag att detta är något att hålla fast vid. ingen annan av mina pojkvänner har varit i det stadiet. Här behövde jag inte ens fråga om han ville ha barn utan det var nåt från han själv. (barn kanske är nåt jag längtat efter sen jag visste vad det innebar :P)
andra gången: när vi var så långt från varandra blev det mycket telefon. är det nåt jag inte kan o helst inte gör är det pratar i telefon. men med han var det helt naturligt och vi pratade varje dag. det var så ovanligt för mig att alla sa att han måste ju vara nåt alldeles extra.
sist men inte minst har jag aldrig behövt fundera över hans kärlek. Jag känner i varje fiber av min kropp att han älskar mig över allt annat. Likaså jag honom.

Lyckan är oändlig att han ska få bli min med familj o allt  ^_^

oj, det tog många år för oss, närmare bestämt hela mitt liv. Vi har alltid varit goda vänner. Han var alltid någon som jag kunde öppna mig för och det kändes alltid helt rätt. Men det började på allvar lite innan jag skulle fylla 17. Den dag som han sprang in i mig på ett café och jag var ledsen för att det precis hade tagit slut med mitt ex. Han var den första som fick mig att le efter incidenten. :)
Den dagen kom vi varandra lite närmare, och sedan tog det bara fart. Vi hade vår första fikadate på bibliotekscafét på KTH. Sedan blev det fler dater och första kyssen kom så naturligt. Efter en månad bestämde vi oss för att nu är det vi. :D
Sedan dess har det bara varit underbart med undantag för några få diskussioner. Det tog oss 1½ år innan vi flyttade ihop och det tog ytterligare 1½ år innan jag blev med barn. Det var när han tog hand om mig under graviditeten som jag förstod att jag hade hittat rätt, och fick det till slut bekräftat när han förklarade sin kärlek till mig på vår fjärde årsdag. :D Den kvällen föll han på knä och jag viskade fram ett "ja".

Jag kanske är lite krass, men jag tror inte det finns en som är "den rätte", jag tror det finns många som man skulle kunna passa bra ihop med, på olika sätt, beroende på när man råkar träffas och vad man vill i livet just då.
Jag var 34 när vi träffades, och hade haft ett antal förhållanden innan, så jag visste ganska väl vad jag tycker är viktigt, vad jag vill ha, vad som fungerar och inte fungerar för mig i ett förhållande.

Vi träffades på nätet, och jag hade då hållit på och nätdejtat rätt länge. De allra flesta jag träffade var helt ok, vanliga hyggliga killar, men det stämde inte riktigt med någon av dem (även om jag träffade en del av dem en lite längre tid). Men nätdejtingen slipade mina erfarenheter ännu mer, och gjorde mig ännu mer medveten om vad som är viktigt för mig.

När jag träffade min blivande uppfyllde han alla kriterier - han är väldigt snäll, väldigt smart, prestigelös, och han förstår mig och lyssnar på vad jag säger. Men jag var inte alls övertygad efter första dejten. Faktum är att jag var så osäker att jag ringde och ändrade den andra dejten från middag till en drink. Övervägde t.o.m. att ställa in helt, men ett roligt sms tillsammans med den mailkontakt vi hade haft innan gjorde att jag tänkte att jag måste ge det en verklig chans innan jag bestämde mig. Tur det!

Jag kan inte säga att jag känner mig himlastormande tokförälskad varje dag, men det finns en värme och närhet även de dagar när vi inte gör något mer romantiskt än att äta blodpudding, småbråka om disken, och titta på något dåligt program på tv. Han är den förste jag har träffat som jag verkligen känner att jag kan leva tillsammans med.

Insikten om att vi kunde tänka oss att gifta oss kom i samband med en mindre kris, då han eventuellt skulle börja jobba utomlands, i ett land dit jag inte alls ville flytta och som skulle passa min "karriär" väldigt dåligt. För att kunna flytta skulle vi behöva vara gifta, och han mumlade då att "det skulle jag kunna tänka mig ändå", och nåt mer romantiskt frieri än så har det aldrig blivit! :S
I det läget var jag egentligen tveksam och tyckte det var alldeles för tidigt, men när jag efter mycket diskuterande och funderande kom fram till att om han verkligen skulle ta det här jobbet så skulle jag välja att följa med , så insåg jag att det beslutet visade att jag var redo.

Tack och lov behövde vi aldrig flytta utomlands, han fick ett annat mycket bra jobb!

Jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet..

Jag förstod att det var något speciellt med Casey när mina vänner kommenterade att jag verkade vara kär för första gången i mitt liv. Vi växte i hop och eftersom han bodde i USA och jag i Sverige och att vi var ifrån varandra under långa tider så förstod jag att vi hade något starkt eftersom vi klarade alla utmaningar och påfrestningar som distansförhållanden bjuder på.

Varje dag med Casey är en bättre dag än vad jag skulle haft utan honom. Der räcker för mig. Nu bor vi i USA och är nygifta. Det är verkligen häftigt att känna att man älskar någon så mycket att man ger upp sin trygghet för den. Nu är jag långt ifrån min familj och allt jag vet och känner till, med trots det är jag så glad över att varje dag få vakna brevid Casey och att få somna i hans armar.

Följ oss! www.skruttplutt.wordpress.com

När det stod klart för mig att han alltid komme rälska mig som mest när jag förtjänar det som minst.

Jag förstod att han var den rätta väldigt tidigt i vårt förhållande och under vår tid tillsammans har den känslan stärkts då vi har gått igenom perioder med sorgligheter så som flera dödsfall och så har vi förlorat ett barn.  Under dessa tider har han varit en klippa och min kärlek till honom har växt.

Enligt honom förstod han att jag var den rätta vid andra dejten :)