Brudöverlämning - en sansad tråd om ett problem

Jag och min blivande har tänkt att gå in tillsammans, som för att säga att det här har vi valt tillsammans av egen fri vilja oavsett vad alla andra tycker och tänker så är det något vi väljer själva. Ingen överlämning alls! :) Det behövs inte tycker jag.. Det enda som är tråkigt med det är att det inte blir en lika stor överraskning för min bm.. menar klänning och hela rasket. Överlämning tycker jag personligen är lite omodernt, även om det är en fin gest.

När jag var liten drömde jag om det, nu när jag är äldre finner jag att jag har blivit otroligt självständig och det är även min blivande så.. det kändes helt konstigt att jag skulle gå in med min far och sedan bli överlämnad. Men, tycker hon om den traditionen... är det inte upp till henne på sätt och vis. Menar, även om du inte gillar den så är det ju hon som blir överlämnad till dig inte tvärtom och om hon känner att det känns bra så kanske inte det borde vara en sådan sak att gräla om. Problematiken ligger i om jag förstår det hela för vem är det detta görs? är det för henne eller för att hon gör det för sin far eller någon annan. Är det verkligen något som ska få färga eran dag negativt. Det finns så mycket annat som är värd sådan energi. Välj era strider. Vad alla andra tycker har inte med saken att göra, tycker jag i varje fall.

Något jag har lärt mig med tiden är att vi alla är olika även i ett förhållande. Vi hanterar olika situationer på olika sätt. När min sambo blev allvarligt sjuk ville jag så gärna finnas där för honom och att han skulle öppna upp sig om allt för det var vad jag skulle vilja och behöva... men han hade ett helt annat sätt att hantera den situationen på, vilket fick mig att känna mig utlämnad och utstängd. Och vi bråkade en del om detta eftersom jag så gärna ville finnas där i allt Allt ALLT om jag bara kunde få. .. Nåväl.. det ger inget att ge hela historien, men POÄNGEN jag vill komma till är att vi har olika sätt att se på saker och hantera saker på när det gäller livet, eftersom vi är olika från olika uppväxter och ibland är en del av att leva TILLSAMMANS att kunna acceptera dess olikheter och bara älska den man vill leva med .. och då hela den personen .. För är detta en egenskap som man kan leva med resten av livet eller är det en egenskap som du inte kommer att kunna leva med? Då är det ju en väldigt allvarlig fråga för dig själv eller hur? Oftast är det ju inte så TACK OCH LOV!!! Att kunna acceptera sin älskades olikheter från en själv är värdigt och en del av ett äktenskap oavsett om äktenskapet står i print eller i hjärtat.

Vad gäller feminism. Jag anser att feminism och jämstäldhet gå hand i hand... Men också en förståelse för att män och kvinnor pga olika förhållanden, sätt att fostras under årtionden samt fysiska olikheter alltid kommer att vara något olika... Det är inget fel med att vara olika och vilja olika saker. Att hålla fast för hårt vid något kan ibland ställa till mer bekymmer än vad det är värt.

Underbart att lära känna varandra.. det är nog bra att ni lär känna varandras ursprung och varför ni är som ni är ... Det gör det säkert lättare att föra bättre kommunikation och förhoppningsvis utan att bråka eller gräla :) *lycka till spark i baken*