Brudöverlämning - en sansad tråd om ett problem

Det låter kanske som att det är för att jag inte vill  ha bråk med min familj men så är det inte! Jag har god kontakt med min mamma och min mormor och syster. Vi kan ha hela diskussioner utan att det blir någon osämja. Det handlar i grunden om respekt, speciellt för min mormor som själv har jobbat hårt för feminismens framgångar på Island. 

Ni får väl helt enkel göra som ni brukar. Sätt er ner och kom överens om att nu ska vi lösa det här. Lyssna på varandra och vrid och vänd på problemet. Prata innan om att ni ska vara konstruktiva och inte börja gräla, målet ska vara att lösa problemet här och nu. Redan från början av samtalet är det nog bra att ni båda är med på att båda måste kompromissa. Så ni måste nog förbereda själva samtalet innan ni har diskussionen om hur ni ska göra.

Jag antar att din lösning är att ni går in tillsammans, men vad är hennes förslag? Är det att ni ska komma efter varandra med en förälder eller att ni ska komma med föräldern från olika håll? Eller att du ska vänta framme?

ni kan inte göra en "daniel och victoria" då - ledas fram en bit och gå sista biten fram tillsammans?

En variant är ju att ha en diskussion där ni bägge måste lägga fram en lösning som ni tror kan vara OK med er båda - dvs en annan lösning än den ni drivit hittills. Som experiment i att variera ert tänkande och ta till vara varandras behov. Så höll vi på om vigsel, där vi var djupt oense - sök er fram till vad i ceremonien som är viktig och hur ni kan ta fram just det.

Det tror jag är ett bra förslag.

Jag tror på ideen Anne på Grönkulla har, vi får helt enkelt tänkaom och försöka mötas någonstans på mitten. Men jag tänker också prata med min familj. Skulle var askönt med nya tankar i ämnet!

Tack för alla svar!

Nyckeln i mitt förslag är just det - att inte ha ett förslag på hur man ska lösa nåt som är ett avgörande problem för den andra personen funkar inte. Ingen av er kan bara låsa sig vid en urspunglig tanke och inte ta in nåt annat - men det är rätt krävande på så sätt att man måste kunna diskutera fritt och öppet utan att bli ledsen eller ta åt sig personligt.

Om jag blir ledsen så säger jag det direkt. "Det och det gjorde att jag kände mig sårad" Sen får hon förklara vad hon egentligen menar, eller som oftast så vet jag vad hon är ute eftr men hennes sätt att lägga fram det kan var aklumpigt och vise verse.

Tar jag något personligt så är det samma sak där.

Vi hanterar svartsjuka på samma sätt och det gör att vi aldrig känt riktig svartsjuka annat än en kort sekund, sen har man kunnat skratta åt det.

Vi måste bara backa undan och göra samma sak här. Diskutera på ett öppnare sätt.

Ja, tillämpar ni det här också så lär ni kunna komma fram till nåt som ni både kan leva med. Lycka till!