Brudöverlämning - en sansad tråd om ett problem
Nu är det inte så att jag ber om åsikter kring om brudöverlämning är rätt eller fel för då kommer det finnas 300 svar i den här när jag loggar in igen imorgon ;) Det kan man ta i andra trådar!
Jag har istället ett problem kring saken:
Jag har min starka åsikt och en mormor och en syster som är väldigt feministiska på ibland ett nästan "överdrivet" sätt. Jag är själv feminist om än inte lika "insatt" som de.
Jag har sagt tvärt nej till min sambo trots att vi i början kom överens om att ha en form av överlämning.
Det uppstod för några månader sedan ett häftigt gräl mellan mig och min svärfar om det här ämnet då han alltid drömt om att få leda fram sin enda dotter. Vi är annars väldigt goda vänner och har en nära kontakt så det var jättetråkigt att vara oense med honom.
Nu har jag och min sambo kommit till en punkt då jag inte ens kan nämna ordet bröllop utan att hon vill gräla om saken. Hon VILL gå fram med sin pappa eller med sin mamma och pappa och hon tycker det är fruktansvärt orättvist att jag ska komma och bestämma över en sån sak pga nått JAG vill stå för och inte hon!
Vi har grälat och grälat och hon förstår vad jag säger, hur jag menar att det kommer att tolkas men hon vägrar se det på samma sätt.
Nu börjar jag känna att det är ju vårt bröllop, inte mitt. Jag vill inte ha en sunkig symbolik i vår ceremoni men samtidigt så ser jag ju hur mycket den här saken betyder för min blivande fru!
Mellanvägen är att vi gör som vi först tänkt, att vi båda leds fram från sidorna och möts framme vid vigselförettaren. Då blir vi ju överlämnade till varandra.... Samtidigt bär det emot så förbannat.
Jag tycker det är jättesvårt för vad jag än gör så blir det på något sätt fel. Min mormor skulle avsky det. Och ärligt så tror jag att min mamma skulle vägra lämna fram mig...
Hur ska jag tänka?
