Behöver lite råd :) OBS långt!

Detta inlägg kommer nog att bli långt men jag ska försöka ta en sak i taget. Jag älskar min blivande man så oerhört mycket och har inga som helst tvivel om att vi två hör ihop, men precis som alla andra människor så är han inte perfekt. Perfektion är inget jag eftersträvar men det finns ett par problem som jag tycker är ganska jobbiga.

Jag måste börja med att förklara lite hur han är som person. Han är väldigt tystlåten men glad, rolig och lojal mot de han känner och han älskar mig massor. Han är däremot oerhört inbunden, blyg och motvillig att träffa nya människor.

Vi har varit tillsammans i 6 år men ändå känner varken min familj, släkt eller vänner att de egentligen känner honom. När vi träffar några från "min sida" sitter han mest i ett hörn och har olidligt tråkigt. Detta känner såklart mina vänner av och tycker väl att han är lite ohövlig. Jag känner med honom, eftersom jag vet att han tycker det är så tråkigt, och går därför ofta hem tidigt med honom. Självklart stannar jag ibland ensam men det känns bara inte lika kul.

När vi är med hans kompisar (han har endast ett fåtal) är han oerhört glad och positiv och pratsam även om vi gör samma saker som vi gör med mina kompisar. Ändå tycker han att mina kompisar är tråkiga att festa med och hans kompisar är roliga! Det är klart jag förstår att man tycker sina egna kompisar är roligast men efter 6 år ser jag hans kompisar som mina och jag känner att han borde göra samma sak.

Nästa problem blir att prata om problem. När jag tar upp något jag vill prata om stänger han ner totalt och bara rycker på axlarna eller ber mig sluta tjata. Han har oerhört svårt att prata om problem och ska vi lösa något slutar det alltid med att vi pratar om det via msn eftersom han då kan uttrycka sig med ord istället. Detta problem gör också att jag inte känner att vi kan gå till en psykolog eller liknanade eftersom han bara blir som en mussla.

Det sista problemet är när vi ska komma på något att göra på lördagskvällar. Han är uppväxt i ett litet samhälle där lördagar alltid är vigda åt att festa, nu är vi snart 30 och jag känner att jag vill kunna göra andra saker än att festa, typ bowla, spela biljard, ha middagar med kompisar, osv. men det sitter fortfarande kvar i honom att lördagar är festdagen och det slutar alltid med att vi antingen festar eller sitter hemma vid varsin dator och TV.

Nu har jag skrivit av mig och jag hoppas ni har lite bra och trevliga råd till mig, och säg inte att jag borde tänka på om jag ska fortsätta med honom för jag har ju nu bara rapat upp de problemen som finns. Han är, förutom detta, en helt fantastisk person som jag älskar över allt annat!

AndLisa

Äldre 14 Nov 12:11

#3

Hej på er! Först vill jag bara säga att ni har absolut inte trampat på några tår utan har gett väldigt fina och bra råd.

Jompen: det var ett bra förslag att vi skulle kunna hitta på lite kortare aktiviteter, man behöver ju inte alltid sitta och äta middag flera timmar eller så.

mattiasfästmö: Länge var jag väldigt mycket så att jag gick hem med honom eftersom jag inte tycker det är lika kul utan honom, men sen sa mina vänner ifrån och nu har jag börjat försöka bry mig mindre om om han går hem eller inte. Det är svårt för jag tycker fortfarande inte det är lika kul utan honom men jag försöker. Han är absolut inte en sådan som kräver att jag ska följa med honom hem utan snarare tvärtom, han säger till mig att stanna kvar och ha kul så att gå hem tidigt har alltid varit mitt val.

Till mina föräldrar följer han med ändå, trots att han tycker att det är supertrist, och där brukar han iallafall hålla god min och försöka vara glad och trevlig. Jag tror att han har börjat slappna av lite med dem nu efter 6 års regelbundet träffande, men han tycker fortfarande att det är tråkigt.

Det är egentligen hela konceptet med middagar han tycker är trist och då spelar det ingen roll vem det är med. I hans familj umgås de inte över en bit mat utan hittar hellre på saker som att åka på kryssning, festa, gå och bada, osv. medans i min familj äter man en bit mat och bara pratar.

Jag försöker absolut inte ändra på den han är eftersom det är den personen jag älskar, men det skulle underlätta oerhört mycket om han kunde börja tycka det var lika trevligt att umgås med mina vänner som sina egna. Vi har ju ändå varit tillsammans i 6 år och mina vänner och min familj kommer ju att finnas i våra liv oavsett han vill det eller inte. Jag vet faktiskt inte om jag bara ska acceptera att det kommer att vara så även framöver eller om jag ska försöka göra något åt det...somsagt, jag vill ju inte ändra på honom men önskar att HAN ville ändra lite på sig. haha!

AndLisa

Äldre 15 Nov 19:07

#10

Hej på er!
Jag har läst igenom alla svar och ska försöka mig på ett generellt svar. Jag förstår hur ni tänker, för så hade jag tänkt också om jag hade svarat på mitt inlägg, men det var just därför jag skrev att vi båda är totalt säkra på varandra. Ingen av oss har några tvivel alls om att vi ska vara tillsammans resten av livet. Vi vill båda ha barn i framtiden och han kommer att bli en fantastisk pappa!

Det är inte heller så att det bara har blivit så att vi är tillsammans bara för att vi inte verkligen tänker efter. Vi har haft våra svåra perioder, som alla förhållanden har, och har då haft valet att kämpa igenom det eller gå skilda vägar.

Sen kanske jag har varit lite otydlig också :), det är inte så att han totalvägrar att följa med och är otrevlig på något sätt när han är där. Det är mest det att JAG vet att han har tråkigt, samtidigt som han också är blyg. Han sitter mest tyst men om någon pratar med honom så är det klart att han svarar och om någon skämtar är det klart att han skrattar.

Jag tycker att ni har gett mig väldigt bra tips, tex. ta lite kortare träffar istället för längre eller att dra ihop ett helt gäng med bådas kompisar och göra något. Det är saker som framstår som självklara men som jag inte har tänkt på ändå:). Sjävklart måste vi båda kompromissa, det är inte bara han som ska ändra sig utan jag måste underlätta för honom med.

Behöver lite råd :) OBS långt!

INNEHÅLL