Behöver lite råd :) OBS långt!

Hej!

Låter som att du verkligen har ett litet dilemma. Om jag förstått saken rätt så är han en person när det bara är ni eller ni och hans kompisar/familj, och en annan när det är dina kompisar/familj. Jag har ju inte insikt i erat förhållande, men eftersom du bett om råd så får du här min syn på saken.

Jag tror att DU skulle må bra av att kunna prata med honom om detta, och jag hoppas att du kan hitta ett sätt att kunna göra det. Faran är annars att det på sikt blir så att ni inte träffar din sida så mycket som du skulle önska - för att det kanske blir jobbigare att se honom "lida" än att inte umgås med dem. I slutänden kan det då bli så att du känner dig instängd. Om det är enklaste sättet så prata med honom på msn om det, det viktiga tror jag är ATT ni pratar... EFtersom ni verkar älska varandra högt så borde det inte vara några större problem att hitta ngn form av kompromiss som passar er båda, du kanske kan träffa dina kompisar själv lite oftare mot att han gör ett seriöst försök att vara social under ngn lite kortare aktivitet (som en fika tex) ngn gång ibland. Då kanske han tillslut känner sig så bekväm med de dina så att problemet "läker ut" sig självt.

Jag hoppas verkligen att jag med mina små amatörråd inte trampat dig på tårna och att det kanske fanns NGT du tycker verkar vettigt.

Lycka till!

Jag har lite samma problem med min man, även om det inte är lika 'illa'. Han är också lite inbunden och blyg när det kommer till nya människor, och  känner han sig inte bekväm så håller han sig gärna i bakrunden och säger inte så mycket. När vi träffades för fyra år sedan var han mycket 'värre' än vad han är nu. Det jag har gjort hela tiden är att inte ta någon speciell hänsyn till det. För det är ju då det blir ett problem, när du känner att du inte kan umgås med dina vänner för att han sitter i ett hörn och har tråkigt. Det är inte så att jag släpar med han alla gånger jag träffar mina vänner och tvingar han att sitta i flera timmar direkt, men om vi ska åka hem till min mamma t.ex. när hon fyller år, så följer han med. Och sen är vi där hela dagen och även om han sitter lite i bakrunden och inte säger så mycket så är ju det hans val, för han är sån.

Jag tror varken han eller jag skulle trivas om jag skulle försöka dra i honom och försöka göra honom till något han inte är, om du förstår? Jag inkluderar honom i samtalen så gott det går och han hänger på ibland men ibland sitter han bara tyst. Det är somsagt bättre nu, men saken är ju den att ska ni leva ihop resten av livet så måste ni kunna umgås med dina vänner och familj också, och är det så att han är tyst och blyg så ska ju inte detta få dig att må dåligt. Då får han hänga på och kanske inte ha apkul, och tillslut kommer han ju börja prata och vara med i samtalen, för det är inte kul för han att sitta tyst i ett hörn varje gång. Och vissa gånger kanske man åker själv helt enkelt. Precis som att jag inte tycker att det är superkul att umgås med han och hans bror, eller när han har kompisar över, och dom sitter och snackar musik och spelar gitarr, då drar gärna jag mig undan och lägger mig och läser istället, eller sitter med men är tystare, för det är inte riktigt mitt intresse. Så det är inte alltid askul att umgås med varandras vänner eller släktingar.

Det är inte alltid jag ens tycker att det är kul att gå på moster astas 60års kalas, om du förstår hur jag menar. men man är med ändå. Oj, nu blev det långt, men mitt råd är att släpa med han över allt hursomhelst och ha inte dåligt samvete över att han är sån. Han är sån och kommer antagligen alltid vara sån, och antingen får han ha lite tråkigt eller så får han börja ta del i samtalen, ska ni vara tillsammans i resten av livet så måste ni ju kunna umgås utanför hans trygghets zon. Och detta är ju nästan något ni måste lösa nu innan ni gifter er, känner jag sådär spontant.

Detta med att han inte pratar, för det första så känns det lite som ett kill-problem, och min man är likadan. Jag läste om det i psykologin att det kommer från barndomen och sitter djupt rotat. Hursom, det jag gör är samma sak här. jag pratar ut det jag behöver, vill inte han prata tänker jag inte tvinga honom, han är sån och vi är två olika individer. Men om jag har något på hjärtat som jag känner att jag vill ta upp så tar jag upp det., Och så pratar jag om det och berättar precis hur jag känner och tycker, för det tycker jag att jag har rätt till. Sen får han göra vad han vill med det, men då har jag iallafall fått ut det jag vill säga.

Jag tror inte att det fungerar att trippa på tå runt någon när man ska leva ihop resten av livet, man måste vara jämnställda på något sätt ändå. Han pratar inte om känslor och så, okej, han är sån, men det betyder inte att du har mindre rätt att göra det. Ni är två olika individer. Likadant med dina vänner och släktingar, det du gör är att du skyddar honom, och gör honom liten. Att du tror att han inte trivs eller har tråkigt och då går ni, eller inte umgås med dom alls. Men han måste ju kunna säga ifrån själv, och säga till att nu vill jag gå hem, om han vill det, detta är ju inget du ska tänka på, om han inte vore ett barn. Du förstår nog vart jag vill komma, men detta sagt så ska du ju inte köra över honom totalt, men börja se honom som om han inte hade domhär problemen, det är hans problem och inte dina, och om du ger efter hela tiden så matar du problemen och gör dom till problem. Se honom som en egen människa som kan klara sig själv, som kan säga till själv och som du inte behöver vakta eller ta hand om.

Hoppas jag inte trampat på några tår, men jag känner igen mig i allt du skriver

Hej på er! Först vill jag bara säga att ni har absolut inte trampat på några tår utan har gett väldigt fina och bra råd.

Jompen: det var ett bra förslag att vi skulle kunna hitta på lite kortare aktiviteter, man behöver ju inte alltid sitta och äta middag flera timmar eller så.

mattiasfästmö: Länge var jag väldigt mycket så att jag gick hem med honom eftersom jag inte tycker det är lika kul utan honom, men sen sa mina vänner ifrån och nu har jag börjat försöka bry mig mindre om om han går hem eller inte. Det är svårt för jag tycker fortfarande inte det är lika kul utan honom men jag försöker. Han är absolut inte en sådan som kräver att jag ska följa med honom hem utan snarare tvärtom, han säger till mig att stanna kvar och ha kul så att gå hem tidigt har alltid varit mitt val.

Till mina föräldrar följer han med ändå, trots att han tycker att det är supertrist, och där brukar han iallafall hålla god min och försöka vara glad och trevlig. Jag tror att han har börjat slappna av lite med dem nu efter 6 års regelbundet träffande, men han tycker fortfarande att det är tråkigt.

Det är egentligen hela konceptet med middagar han tycker är trist och då spelar det ingen roll vem det är med. I hans familj umgås de inte över en bit mat utan hittar hellre på saker som att åka på kryssning, festa, gå och bada, osv. medans i min familj äter man en bit mat och bara pratar.

Jag försöker absolut inte ändra på den han är eftersom det är den personen jag älskar, men det skulle underlätta oerhört mycket om han kunde börja tycka det var lika trevligt att umgås med mina vänner som sina egna. Vi har ju ändå varit tillsammans i 6 år och mina vänner och min familj kommer ju att finnas i våra liv oavsett han vill det eller inte. Jag vet faktiskt inte om jag bara ska acceptera att det kommer att vara så även framöver eller om jag ska försöka göra något åt det...somsagt, jag vill ju inte ändra på honom men önskar att HAN ville ändra lite på sig. haha!

Okej, då är jag med ja om han inte gillar middagskonceptet så är det ju inte så mycket man kan göra. Jag tror att dethär med varandras vänner är svårt, man är ju trots allt två olika individer vi är gifta och har vart tillsammans i 4år, och han tycker att när jag är mina tjejkompisar så tjattrar vi så att han får skavsår i öronen, plus att han inte är så jätteintresserad om vem min vän senast låg med och vad man anser om vårens mode typ :P precis som jag tycker att det är måttligt roligt att sitta med när han och hans kompisar spelar gitarr eller diverse andra instrument och pratar om olika stämningar på en dobrogitarr. Så det blir ju lite att han har sina kompisar och jag mina, även om vi kan umgås tillsammans, och sen har vi gemensamma vänner som vi båda känner att vi får ut något att umgås med.

Men detta betyder ju inte att han inte kan sitta med och dricka té när jag har mina vänner över, eller att jag kan sitta med när han har sina kompisar. Men jag räknar inte med att han ska sitta och ställa följdfrågor när min kompis sitter och berättar om hur hennes nya preventivmedel fungerar eller att hon har köpt en jätteschysst ny ögonskugga på makeup store

Jag tycker att det låter ganska normalt ändå det du beskriver, att han går hem när han ledsnat ut, och att du kan göra likadant om du är hos hans kompisar. Och du får nog försöka tänka om bara, att du inte sviker honom för att du stannar kvar, för jag kan tänka mig att det är lite så du tänker? jag kände nämligen så, att jag då valde att stanna kvar hos mina kompisar och därmed valde dom framför honom i den situationen, och att han typ satt hemma och väntade på mig bara. Sen insåg jag att han måste ju ha rätt att gå hem om han villl, precis som jag har rätt att stanna kvar, och hur ofta satt han hemma och stirrade in i väggen och väntade på att jag skulle komma hem eller att han kände sig övergiven för att han valt att gå hem? Inte speciellt ofta kan jag säga, aldrig faktiskt :P

Du har fått mycket kloka synpunkter och jag håller helt med om att du ska kunna fortsätta umgås med dina kompisar även om han inte är sugen - ingen lär tacka dig för att du ger upp dem för hans skull. Men, jag kan tycka också att han gott kunde bjuda till lite extra, kanske särskilt om det är så att ni har väldigt olika sätt att umgås i era familjer - det är ju så att man inte får bara en respektive utan en hel uppsättning nya relationer till när man väljer att leva ihop. Att visa lite respekt för din familj och ert sätt att umgås vore snyggt, kan jag tycka, av honom - även om det inte är tillräckligt "kul" så kunde han bjuda till lite. Att vara blyg och tystlåten som person är självklart helt ok, men man får ju så mycket i en relation som man själv satsar. Så bestämmer man sig för att det är tråkigt o man inte har nåt utbyte utan sitter tyst till dess att man drar, ja, då får man ju inget utbyte eller nån närmre relation heller till nästa tillfälle.

Det verkar som om vi alla är inne lite på samma spår :) Jag hoppas verkligen att du hittar något sätt som passar er för att kunna få lite rätsida på detta.

Du har redan fått en massa bra tankar å idéer... Det jag kommer att tänka på förutom det som redan sagt är om det inte går att göra något tillsammans med era olika kompisar? Ni kanske redan har testat men annars är de ju ett sätt att kanske få honom att slappna av eftersom hans kompisar är med samtidigt som han kan lära känna dina kompisar bättre? Jag skulle fråga kompisar från bådas "sida" och hitta på nåt skoj, typ bowla eller kryssning där man "gör" något, kanske ta en middag eller drink i anslutning till det där man även hinner prata...

Min ex var likadan. Innåtvänd och tyckte ALLT som hade med MINA vänner och SLÄKT var urbota tråkigt, och sa det naturligtvis hela tiden också.
Men jag älskade honom obeskrivligt mycket ändå. Han var ju en annan underbar människa ihop med MIG. Inte alls den arroganta och ointresserade typen min släkt fömodligen såg.

Men nu blev inte vår framtid tillsammans  som jag tänkt den, utan han gjorde väldigt bryskt slut efter 5,5 år tillsammans.

Det var jag verkligen inte tacksam för DÅ.

Men idag, har jag genom ett under träffat en man som VILL umgås med min släkt, mina vänner, sina vänner och sin släkt. Och vi har roligt tillsammans.
 bara han och jag, OCKSÅ
Ursäkta att jag skriver detta....men VILL du leva ihop en sådan man för alltid?

Och VILL han leva ett bra liv med dig?
 Ja då tycker jag faktiskt att han får gå med på vissa förändringar...
JAG tyckte också förut att det var jobbigt att prata känslor, men mitt ex TVINGADE mig i att bli bättre på det. Och VILL man bättra sig, så KAN man!!!

Men sen när det gäller er olika syn på helgkvällar...
Det låter grymt jobbigt att tycka så olika. Vilket inte lär förändras över tid. I alla fall inte av sig självt!

Jag talar bara ur MITT perspektiv nu, men jag är glad att jag inte ska gifta mig med en som fortsätter vara den där killen som alltid, alltid, alltid måste ut och festa på helgen.

Den fasen kanske alla går igenom, men det är faktiskt rätt skönt att ha kommit ifrån det!

Jag förstår att du älskar honom, och att han älskar dig...men är ni den perfekta matchningen, eller har det bara "råkat" bli just ni två, och att ni sen fortsatt?

Vad jag menar är bara att en lite blyg och innåtvänd släkthatande kille kan ju få träffa en likadan tjej, och bli lycklig. Liksom att du hittar en som egentligen matchar dig bättre.

Fast sånt är ju SVÅRT, jag vet!

Ursäkta om jag varit negativ, men jag ville bara att du ska tänka efter lite.

Och OM han älskar dig och vill leva med dig, får han faktiskt gå med på vissa förändringar. Och givetvis du också! Man måste självklart kompromissa!

Ett tips för att han ska lära känna släkten bättre kan förresten vara:
Träffa bara få åt gången. Lämna rummet ibland, så han får vara ensam med någon av dem. Ibland kan det vara lättare för honom att öppna upp sig då.

Jag ösnkar dig verkligen lycka till!
Kram
Moster Stina

Sorry jag kommer att vara neg ändå:) Du skriver att du inte vill höra att ni kanske inte hör ihop......hur ska du då kunna få ärliga råd?! Visst du älskar honom, jag skulle ändå ta mig en ordentlig funderare om det är så du vill spendera resten av ditt liv?? Vill du har barn.....tycker du att han är en bra rollfigur för dina barn att ta efter?? Om svaren är JA......ja då är dt nog bara att gilla läget. Har han inte sänkt garden mot dina vänner efter X antal år så kommer han knappast att göra det heller 

Hej på er!
Jag har läst igenom alla svar och ska försöka mig på ett generellt svar. Jag förstår hur ni tänker, för så hade jag tänkt också om jag hade svarat på mitt inlägg, men det var just därför jag skrev att vi båda är totalt säkra på varandra. Ingen av oss har några tvivel alls om att vi ska vara tillsammans resten av livet. Vi vill båda ha barn i framtiden och han kommer att bli en fantastisk pappa!

Det är inte heller så att det bara har blivit så att vi är tillsammans bara för att vi inte verkligen tänker efter. Vi har haft våra svåra perioder, som alla förhållanden har, och har då haft valet att kämpa igenom det eller gå skilda vägar.

Sen kanske jag har varit lite otydlig också :), det är inte så att han totalvägrar att följa med och är otrevlig på något sätt när han är där. Det är mest det att JAG vet att han har tråkigt, samtidigt som han också är blyg. Han sitter mest tyst men om någon pratar med honom så är det klart att han svarar och om någon skämtar är det klart att han skrattar.

Jag tycker att ni har gett mig väldigt bra tips, tex. ta lite kortare träffar istället för längre eller att dra ihop ett helt gäng med bådas kompisar och göra något. Det är saker som framstår som självklara men som jag inte har tänkt på ändå:). Sjävklart måste vi båda kompromissa, det är inte bara han som ska ändra sig utan jag måste underlätta för honom med.

Härligt att NI tycker det är rätt, och det är ju faktiskt det viktigaste!

Lycka till!

/Jenny