Behöver lite råd :) OBS långt!

Jag har lite samma problem med min man, även om det inte är lika 'illa'. Han är också lite inbunden och blyg när det kommer till nya människor, och  känner han sig inte bekväm så håller han sig gärna i bakrunden och säger inte så mycket. När vi träffades för fyra år sedan var han mycket 'värre' än vad han är nu. Det jag har gjort hela tiden är att inte ta någon speciell hänsyn till det. För det är ju då det blir ett problem, när du känner att du inte kan umgås med dina vänner för att han sitter i ett hörn och har tråkigt. Det är inte så att jag släpar med han alla gånger jag träffar mina vänner och tvingar han att sitta i flera timmar direkt, men om vi ska åka hem till min mamma t.ex. när hon fyller år, så följer han med. Och sen är vi där hela dagen och även om han sitter lite i bakrunden och inte säger så mycket så är ju det hans val, för han är sån.

Jag tror varken han eller jag skulle trivas om jag skulle försöka dra i honom och försöka göra honom till något han inte är, om du förstår? Jag inkluderar honom i samtalen så gott det går och han hänger på ibland men ibland sitter han bara tyst. Det är somsagt bättre nu, men saken är ju den att ska ni leva ihop resten av livet så måste ni kunna umgås med dina vänner och familj också, och är det så att han är tyst och blyg så ska ju inte detta få dig att må dåligt. Då får han hänga på och kanske inte ha apkul, och tillslut kommer han ju börja prata och vara med i samtalen, för det är inte kul för han att sitta tyst i ett hörn varje gång. Och vissa gånger kanske man åker själv helt enkelt. Precis som att jag inte tycker att det är superkul att umgås med han och hans bror, eller när han har kompisar över, och dom sitter och snackar musik och spelar gitarr, då drar gärna jag mig undan och lägger mig och läser istället, eller sitter med men är tystare, för det är inte riktigt mitt intresse. Så det är inte alltid askul att umgås med varandras vänner eller släktingar.

Det är inte alltid jag ens tycker att det är kul att gå på moster astas 60års kalas, om du förstår hur jag menar. men man är med ändå. Oj, nu blev det långt, men mitt råd är att släpa med han över allt hursomhelst och ha inte dåligt samvete över att han är sån. Han är sån och kommer antagligen alltid vara sån, och antingen får han ha lite tråkigt eller så får han börja ta del i samtalen, ska ni vara tillsammans i resten av livet så måste ni ju kunna umgås utanför hans trygghets zon. Och detta är ju nästan något ni måste lösa nu innan ni gifter er, känner jag sådär spontant.

Detta med att han inte pratar, för det första så känns det lite som ett kill-problem, och min man är likadan. Jag läste om det i psykologin att det kommer från barndomen och sitter djupt rotat. Hursom, det jag gör är samma sak här. jag pratar ut det jag behöver, vill inte han prata tänker jag inte tvinga honom, han är sån och vi är två olika individer. Men om jag har något på hjärtat som jag känner att jag vill ta upp så tar jag upp det., Och så pratar jag om det och berättar precis hur jag känner och tycker, för det tycker jag att jag har rätt till. Sen får han göra vad han vill med det, men då har jag iallafall fått ut det jag vill säga.

Jag tror inte att det fungerar att trippa på tå runt någon när man ska leva ihop resten av livet, man måste vara jämnställda på något sätt ändå. Han pratar inte om känslor och så, okej, han är sån, men det betyder inte att du har mindre rätt att göra det. Ni är två olika individer. Likadant med dina vänner och släktingar, det du gör är att du skyddar honom, och gör honom liten. Att du tror att han inte trivs eller har tråkigt och då går ni, eller inte umgås med dom alls. Men han måste ju kunna säga ifrån själv, och säga till att nu vill jag gå hem, om han vill det, detta är ju inget du ska tänka på, om han inte vore ett barn. Du förstår nog vart jag vill komma, men detta sagt så ska du ju inte köra över honom totalt, men börja se honom som om han inte hade domhär problemen, det är hans problem och inte dina, och om du ger efter hela tiden så matar du problemen och gör dom till problem. Se honom som en egen människa som kan klara sig själv, som kan säga till själv och som du inte behöver vakta eller ta hand om.

Hoppas jag inte trampat på några tår, men jag känner igen mig i allt du skriver

Okej, då är jag med ja om han inte gillar middagskonceptet så är det ju inte så mycket man kan göra. Jag tror att dethär med varandras vänner är svårt, man är ju trots allt två olika individer vi är gifta och har vart tillsammans i 4år, och han tycker att när jag är mina tjejkompisar så tjattrar vi så att han får skavsår i öronen, plus att han inte är så jätteintresserad om vem min vän senast låg med och vad man anser om vårens mode typ :P precis som jag tycker att det är måttligt roligt att sitta med när han och hans kompisar spelar gitarr eller diverse andra instrument och pratar om olika stämningar på en dobrogitarr. Så det blir ju lite att han har sina kompisar och jag mina, även om vi kan umgås tillsammans, och sen har vi gemensamma vänner som vi båda känner att vi får ut något att umgås med.

Men detta betyder ju inte att han inte kan sitta med och dricka té när jag har mina vänner över, eller att jag kan sitta med när han har sina kompisar. Men jag räknar inte med att han ska sitta och ställa följdfrågor när min kompis sitter och berättar om hur hennes nya preventivmedel fungerar eller att hon har köpt en jätteschysst ny ögonskugga på makeup store

Jag tycker att det låter ganska normalt ändå det du beskriver, att han går hem när han ledsnat ut, och att du kan göra likadant om du är hos hans kompisar. Och du får nog försöka tänka om bara, att du inte sviker honom för att du stannar kvar, för jag kan tänka mig att det är lite så du tänker? jag kände nämligen så, att jag då valde att stanna kvar hos mina kompisar och därmed valde dom framför honom i den situationen, och att han typ satt hemma och väntade på mig bara. Sen insåg jag att han måste ju ha rätt att gå hem om han villl, precis som jag har rätt att stanna kvar, och hur ofta satt han hemma och stirrade in i väggen och väntade på att jag skulle komma hem eller att han kände sig övergiven för att han valt att gå hem? Inte speciellt ofta kan jag säga, aldrig faktiskt :P