Inlägg från: Norrskensflamman |Visa alla inlägg
  • Norrskensflamman

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Fru E skrev 2011-10-19 11:43:39 följande:
    Flamman-vet slamkryparen om hans sjukdom!?!
    Säger som övriga ta inte åt dig utan tänk på musikern istället
    Nej, klart hon inte gör. Han är ju frisk juh!! Det är ju jag som är ett psykfall.  Demon
  • Norrskensflamman

    Heloise, finaste du. Såklart det känns som ett enormt ansvar... nästan svårt att ta in alltså.... Men jag tvivlar inte en sekund på din och Panzers förmåga att ge underbara Elise ett fantastiskt liv. Länge. Och jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag är så himla glad att Elise fick just er som föräldrar Hjärta Bättre hade hon inte kunnat få!!

  • Norrskensflamman
    Fru Bygg skrev 2011-10-19 14:08:05 följande:
    Min stora tjej har kommit in i riktig trotsålder (och reagerar väl på att hon fått en lillasyster också). Hon vägrar gå hem från dagis om dagarna. Det räcker med att hon ser oss komma så skriker hon NEJ och sedan skriker/gråter hon hela tiden och vi får bära henne som en trasa i famnen till bilen och köra hem. Sen brukar det släppa när vi kommit hem, men igår var hon hopplös. Hon gjorde allt som hon inte fick och bara skrek och grät. Puh, det var många gånger som jag fick räkna tills tio och andas lugnt. Det var riktigt jobbigt ett tag innan maken kom hem och hjälpte till för hon väckte N också som sedan också var otröstlig.
    Hoppas på en bättre hämtning idag istället, men vi får väl se!

    Någon som har ngt bra tips som man kan göra för att underlätta hämtningen på dagis? Det är ju skoj att hon trivs så bra, men det är rätt så jobbigt just nu att hämta henne.
    Precis så där hade jag det med T när jag var mammaledig med lilla K!!  Jag upplevde att hon tyckte att hon fick vara alldeles för lite tid på dagis (15 tim/v, 3 dagar à 5 tim). Det var helt hopplöst. Hon gallskrek "NEEEEEEEEEEEEEEEEJ, jag VILL INTE hem!!!!!!"   Skitskoj kände man sig...  Jag tror att det blev bättre när jag slutade stressa när jag kom dit. Nu vet jag inte om DU gör det, men jag var nog lite stressad allt som oftast. Kom och avbröt henne i leken och så där. Så jag började att ta av mig skorna, gå in på avdelningen och sitta med henne där, prata med fröknarna. Var K vaken tog jag med henne, kanske t o m ammade, så att T fick leka färdigt. Innan var jag ju lätt arg på henne för att hon ställde till en scen... Och då blev det så att när hon såg att jag inte hade nån brådska så var det HON som tillslut sa "Mamma, nu far vi hem".  Och då blev det hela så mycket mindre dramatiskt, när hon upplevde att hon fick "leka färdigt".
    Nu kan det ju vara så att man hamnar mitt i Mellis, men det kanske går att prata med fröknarna om det går bra att man är kvar en stund. Tror jag hade med mig frukt ¨åt T också.
    Ja, det går ju att testa
  • Norrskensflamman

    Sen började jag att ta med T på sånt som K inte fick följa med på. Så att hon fick känna på fördelarna med att vara storasyster. T ex fick HON följa med och handla, men inte K. När jag hade den möjligheten.


    Hon och jag gick till lekparken utan K ibland. osv.


     

  • Norrskensflamman

    Jo, det slog mig sen Fru Bygg att de är kanske ute o leker när du hämtar. Det var T också ibland. Men jag tog med mig vagnen har jag för mig och satte mig vid en bänk och hade jag tur fanns det nån fröken som hade tid att slänga några ord. Tillslut kommer nog storasyster fram och vill vara med, särskilt om lillasyster får uppmärksamhet
    Nova, så fint

  • Norrskensflamman

    Halli-hallå!
    Har varit med tjejerna på barnkören och sen gjorde T läxan och jag o K matade in lite musik i hennes MP3-spelare. SEn somnade jag med T när jag nattade... Gud så skönt. BAra jag kan somna nu då, inför natten...

    Fru Bygg, så bra att det funkade Prova igen. Låt henne ta initiativet till att gå hem, om det går, så kanske det inte blir nån engångsföreteelse. HOppas, hoppas det håller i sig!

    Mugglan, det behövs eg inte mer än så, jag gjorde samma med T, dvs hon fick se att det här med att vara storasyrra innebär vissa privilegier som att få glass, gå på badhuset osv.
    Hoppas ni får till sovandet! Verkar ju som att du vet vad du gör och att det fungerar.

    Heloise; största kramen till dig HjärtaHjärtaHjärta Vet du jag tror att Elise är unik och en ypperligt stark tjej. Försök att inte fästa för stor vikt vid statistiken. Elise har ju visat på så otroligt bra "resultat", hon är exceptionell, låt oss bestämma det. Fina, fina Elise och fina, fina Heloise

  • Norrskensflamman

    Har funderat på det där med vad egentid är för mig.

    Det kan, som sagt, vara att få sitta ifred o bläddra i HM-katalogen på toa. Att få ta ett fotbad. Att få göra något IFRED, utan att någon pockar på uppmärksamhet och avbryter mig. Att få gå in i mig själv. Att få ligga och kolla ett tv-program, ett HELT ett. Eller att få prata i telefon med bästa väninnan utan att nån rycker mig i armen och pratar i andra örat.
    Men framför allt att få gå på kören o sjunga, ta en promenad, träna. En stund för mig själv då jag gör vad JAG vill.

  • Norrskensflamman

    Leksi... Hmmm.... de som har FB har säkert sett musikern figurera där.
    Har inte velat prata så mycket om honom eftersom det känns som att det är väldigt tidigt att börja med nåt nytt.
    Att jag borde vara ensam ett år minst innan jag involverar mig i nåt. Och det var också min plan. Men planerna är till för att modifieras en aning. Och när är det egentligen "lovligt" att träffa en ny. Och vem bestämmer det?

    Min skilsmässa blev klar i början av augusti, men ansökan lämnades ju in i februari. Och hela den här separationsprocessen satte ju igång vid nyår, så fort jag fick veta... Och innan dess hade det varit kasst hela hösten faktiskt. Jag har egentligen varit  "ensam" i min tvåsamhet väldigt, väldigt länge... Har jag kommit fram till nu när jag fått lite, lite perspektiv på alltihop.

    Jag har egentligen länge längtat efter en vuxen man vid min sida som kan vara mitt stöd, att vi stöttar varann, som älskar mig som jag är, som ger och inte bara tar. För att han vill. För att det är naturligt för honom att man hjälps åt och att man lyfter varann, inte trycker ner varann. Som jag längtat efter honom. Jag trodde att han fanns i min man, jag har kämpat så förtvivlat för att ta fram honom, han som  har glimtat till där nånstans mellan varven... men han har gått förlorad. Någonstans försvann han bland sjukskrivningar och diagnoser och alla gräl.

    Jag o musikern träffades på Westernfesten. Jag vet vem han är, vi har umgåtts lite i samma kretsar ibland, hamnat på nån fest, men aldrig umgåtts och pratat ordentligt bara han o jag. Jag har väl alltid varit upptagen...
    Egentligen var jag inte alls sugen att gå på Westernfesten, som nybliven singel var jag rädd att hamna vid singelbordet... Och att tackla alla jobbiga frågor om vad som hänt och varför och ditten o datten. Men jag tog mig i kragen och gick iaf. Min väninna lovade att hämta mig om det blev för jobbigt.
    Naturligtvis hamnade jag vid singelbordet. Bredvid musikern. I tävlingarna som var under kvällen så hade de satt oss som ett tävlingspar dessutom. Så vi var tvugna att prata o kommunicera med varann. Och det visade sig vara enormt trevligt
    Redan nästa dag fick jag en FB-förfrågan och han skrev till mig. Sen har vi skrivit o skrivit o skrivit. Ganska snabbt insåg vi att vi hade ett enormt intellektuellt ubyte med varann, samma humor, mycket musiksnack, både lättsamma snack och djupa snack. Många musikfiler har skickats mellan varann........ Med kärleksförklaringar, eller bara musiktips eller musik som beskriver dagsform o tankar.
    Tillslut så kom vi fram till att vi måste träffas, som en dejt typ. För annars blir det pinsamt. Ni vet. Man har fläkt ut sitt innersta för varann i skrift i cyberspace, men träffas man på Systemet så piper man bara fram ett "hej".
    Så vi träffades en sen kväll, och vi trivdes så bra att vi inte skildes förrän fem nästa morgon. UTAN att något hänt, förutom lite pussar o kramar.
    Sen har vi kombinerat dejter, när det passar pga barnen, och Facebookande och telefonsamtal. Vi är snart uppe i 10000 meddelanden på FB

    Jag sa direkt åt honom att jag är trasig, vet inte vad o vem jag behöver när jag kommer ut på andra sidan och att jag inte kan lova något. Att för mig är barnen prio ett. Det var han helt på det klara med.
    Nu när vi lärt känna varann lite bättre, så känns det faktiskt bara bättre o bättre och vi båda är väldigt seriösa och vill ta det här vidare. När tiden är mogen.
    Vi är dessutom tokkära Skäms Hjärta

  • Norrskensflamman

    Han är faktiskt en av de vackraste människor jag mött, på insidan. En sån man jag drömt om... Men utsidan.. njae... Men nu när jag känner honom så har han blivit stilig och snygg i mina ögon även på utsidan. Hans attraktiva insida lyser igenom liksom.
    Det är nåt nytt för mig.

    Och jag kan inte bara låta honom passera förbi mig o mitt liv, bara för att det inte gått  X antal månader som jag levt ensam osv. Åt helvete med borden och måsten.
    Jag mår skitgott i hans sällskap, jag vill ha honom i mitt liv. Men självklart kommer jag fortsätta bo själv med flickorna ett bra tag till!! Vi har liksom ingen panik. Det får ta den tid det tar.

    Han är två år yngre än mig, 41. Fullvuxen alltså. Inga barn. Har nåt lite längre förhållande bakom sig där kvinnan hade två små barn. Inga problem med det. Heller inga krav på att han måste ha "egna" barn. Han förstår att jag är har gjort mitt vad gäller barnafödande och accepterar det. Han har köpt hela paketet: Mig, att jag har barn som går först, att det figurerar ett tokigt ex, att jag är trasig. För att han bryr sig om mig, tycker om mig och vill vara med MIG. Men att tempot bestämmer jag och mina tjejer.

    Han bor i samma "håla" som mig. Han jobbar i samma bransch. Musiken är en hobby. Och teatern är en ny hobby som han provar på nu.
    Eftersom han är en musikprofil här hemma så vet alla vem han är och det finns fan inte en enda som har ett ont ord att säga om karln. Och jag förstår varför.
    DEt enda som man hört om honom, som kan tolkas som ett litet, litet minus är att han är lite blyg, eller inte blyg, men inte så pratsam (men det beror på sällskapet. Med mig pratar han då. Och med sina nära vänner), och att han är en liten kuf. En sån där som drar iväg ensam på roadtripp till Nordnorge. Eller på fiskeresa. Men jag tycker det är bra jag!
    Skönt med en människa som inte har problem med att vara ensam och kan sysselsätta sig själv.
    Som har intressen och ett liv.

    Han har ett hjärta av guld. Och jag tackar Gud varje dag att han sände honom min väg. Och att jag inte var så förblindad av sorg o bitterhet att jag inte såg honom.

Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård