• passionsblomman

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Det blir väl istappar och skare, snömodd och rimfrost och smällkalla mycket stjärnklara nätter. Och en och annan snöstorm med drivor och flingor stora som lovikavantar.

    Nå i vintermörkret får man tända många ljus.
    I vinterland kan man göra snöänglar och åka pulka. I vintertröjorna ser ingen att man inte gått ner utan upp det senaste året.
    I vinterträdgården äter småfåglarna frön vid fågelbordet och haren gör roliga spår i snön. Mördarsniglarna är puts väck och man måste inte rensa ogräs. Och verkligen inte raka benen.
    I vintertid kan man elda i kakelugnen och fika, titta på filmer och läsa böcker. Och lyssna på musik.

    Men man kan också fortsätta vara här. Bland vänner.
    Här, där vi pratar om barnen vi burit och bär och dem vi längtar att bära. Här, där vi bär det någon inte orkar bära ensam. Och där vi delar allt man någonsin kan komma på att dela. Där skratt, ilska, längtan och gråt blandas i en märklig brygd, jämte hopp, oro, rädsla och humor.
    Så att sorgen blir halv och glädjen dubbel och livet så mycket lättare,  rikare och större. 

    "Håll ljuset högt på färden, det finns bara en som du i världen"/Lundell
        Rimfrost på rutan snölykta

    Gamla tråden: www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3807747.html

  • Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
  • Villemoa

    Här avlöser sjukdomarna varandra. Förra veckan var det ju Moa som hade feber + snorig näsa och nu har maken blivit sjuk igen! Fjärde gången på åtta veckor..i söndags eftermiddag kände han sig hängig och det visade sig att han hade feber. Igår låg han och sov mest hela dagen så imorse skickade jag honom till vårdcentralen. Diagnos: streptocockinfektion (ett fint resultat av de tre tidigare förkylningarna som han inte kurerade ordentligt utan började jobba för tidigt) med 3 tabletter kåvepenin om dagen! Läkaren sa att högsta dos kåvepenin inte är så vanligt men det var ju inte så konstigt när sänkan var så hög. Farbror doktor sa att så höga värden hade han inte sett på jättelänge!
    Så nu inväntar jag bara att jag ska bli sjuk. Vill det sig riktigt illa så kan även Moa bli sjuk igen. Ellie borde klara sig eftersom jag ammar henne. Hoppas verkligen jag slipper för att vara sjuk med bebis och 2,5-åring är inget jag önskar mig..

    Så, nu har jag varit nog ego för idag!

  • Soldemor

    Kramar till alla från stressade mig! INte bra alls att vara borta från jobbet en hel vecka! Begravningarna hopar sig! (och allt annat som borde varit gjort!)

  • Ninnnis

     


    passionsblomman skrev 2010-12-07 12:51:37 följande:
      Ja

    Hur gick det igår, vännen?

  • Ninnnis

    Villemoa, usch vad jobbigt med sjukdom. Hoppas maken kryar på sig och att ni andra slipper smittas.

  • passionsblomman

    Jag är här, och ja jag sov förut Ninnis.
    Nu är jag vaken.

    Det här med sömnen är bara en av alla de saker som läkaren sa "ju är klassiska symptom vid depression"

    Jag vet.

    Och därför vet jag inte riktigt vad jag ska säga om "hur det gick igår"
    Eftersom jag var fruktansvärt ångestfylld inför att åka dit, bli bortviftad, inte trodd, nedlåtande behandlad och ivägskickad med ett "klipp dig för fan och skaffa dig ett jobb"
    Så blev det inte alls.
    Hon tog mig tvärtom på allra största allvar.

    Och hur skönt det än är att jag nu vet att jag inte får pressen att sitta och desperat ringa på jobb mitt i det här, så har jag andra känslor inför att återigen behöva fejsa att jag mår så här. Igen. För jag kan tala om för er att är det något jag varit rädd för under den här resan så är det just det. Eftersom jag vet hur depression är att genomleva. Jag vill inte det. Inte igen och känslorna av skam, missyckande, svaghet, mindervärde och allt annat som ryms i skålen är väldigt väldigt svåra att sätta ord på.

    I mitt huvud vet jag en masssa saker-med bestämdhet dessutom. Som att man inte alls behöver vara en svagare och ynkligare person för att man drabbas av det här. Eller att vid de tillfällen jag mått riktigt dåligt i livet, så kanske det visst finns "legitima" anledningar. 
    Men inuti hjärtat har jag de där rösterna av "alla andra" som säger "Ja, se hon har ju alltid varit lite känslig, tänk, nu ska hon gå där och bara dra, medan hennes stackars sambo får jobba för dem båda..."
    Och så vidare.

    Iallafall, så kommer jag antagligen att vara sjukskriven ett tag. Detta förutsatt att FK godkänner läkarintyget, för DET är inte alls säkert, man är nämligen mycket, mycket hårdare i bedömningarna när den som är sjuk är arbetslös än om den är anställd. Det är därför läkarna bara tar några veckor i taget, "för skriver jag så lång tid jag vet är rimlig för det här, så får vi det bara i halsen och de säger nej, så nu tar vi det stegvis, men LÄGG nu ingen energi på att oroa dig för att jag inte skulle skriva ett nytt intyg framöver. Det kommer jag visst att göra" sa hon.

    Jag är till att börja med sjukskriven till den 27/12, då vi ska höras igen. Jag ville inte ha medeciner nu i första delen. Jag vet inte varför, men tabletter är något jag helst inte tar. Och jag vill gärna vara utan en massa preparat iallafall några veckor efter alla dessa hormoner jag tryckt i mig i två år.
    Hon har skrivit remiss till både psykolog och sjukgymnast och de har visst något samarbetsprojekt som går ut på att alla olika inblandade runt en patient ska samtala -både med och utan denne, för att få en så bra helhetsbehandling som möjligt.

    Vi har dessutom pratat om värken jag har i mina muskler och leder, så nu har jag lagt upp hela min skräckpåse på bordet. Jag har nämligen ganska svår reumatism i släkten inklusive en del andra mystiska och ovanliga muskelsjukdomar. Detta, jämte att det finns nära anhöriga med "kronisk depression" i familjen, har jag mycket bestämt skjutit åt sidan i alla år och när jag själv haft ont har jag helt kopplat det till "otränad" eller "stressad" eller "tunga lyft". För jag är fullkomligt livrädd för möjligheten att det jag mer och mer känner i knän, armar och höfter skulle kunna vara något annat...

    ..liksom jag får lov att erkänna för mig själv att jag-precis som de allra flesta av oss innerst inne-faktiskt ser ner på psykisk sjukdom och dessutom skräms mer av det än av något annat.

    I en värld där styrka och framgång prisas högst-tätt efter skönhet naturligtvis, så kan jag SÄGA att "det är inte konstigare att ibland må dåligt på insidan än att man kan bryta ett ben och då behöva gips" och jag kan höra att läkaren säger att "Om ens serotoninnivå helt enkelt är för låg, är det inte konstigare än att en diabetiker behöver insulin för att fungera fullt ut"och jag vet att hon har rätt. Men känslan att höra till en svagare sort, en som naturen skulle sorterat bort och som inte ens klarar lite motgångar utan att bryta ihop, den är ganska överväldigande i sin kraft.

    Jag skriver om det här för att jag vet att ni undrar, men egentligen är allt detta alldeles för hudlöst för att visa för någon. Och inte är det lilla jag kan beskriva ens i närheten av att täcka upp hela bilden heller. Men nu vet ni en liten glimt av min värld iallafall. jag kommer att vara här och läsa som jag brukar och ni behöver inte oroa er om jag inte skriver varenda dag. Jag kommer sannolikt inte att dyka upp förrän efter lunch de flesta dagar, eftersom  sömnen ser ut som den gör.

    Ja, det var en kilometer tragglande till efterrätt.

    Nä, nu har jag velat mellan posta och delete länge nog....

  • Soldemor

    Allrakäraste Blomman: Önskar att mina armar var långa nog att räcka ända upp till dig, eller att jag bodde i närheten så jag kunde komma över och krama och göra lite praktiska saker för dig, som städa, skotta snö och plocka undan (inte laga mat, jag lovar: den hade du INTE velat att äta!) så du kunde få sova utan att tänka på sådana saker också.

    Vad skönt att din läkare är en god och förstående sådan, det måste kännas bra mitt i allt ihop.

    Är helt säker, att alla här med mig inte tycker att du är en sämre människa på något sätt, för att du mår som du gör. Du har verkligen gått igenom pärs efter pärs de sista åren. Du ¨är helt fantastisk på alla sätt, med dina kloka inlägg och ditt sätt att tänka och tycka om saker och ting. Även om du inte känner så nu, så har du otroliga kapaciteter och du är verkligen stark! Jodå!

    Jaf fortsätter att ta med dig i mina förböner, så det så!

    KRAM OCH KRAM OCH KRAM OCH KRAM OCH KRAM OCH KRAM OCH KRAM OCH KRAM
    - OCH SÅ VIDARE!

  • Ninnnis

    Finaste älskade Blommis!

    Det gör så ont att läsa hur dåligt du mår. Att du inte är ett dugg sämre än någon annan (tvärtom) behöver jag inte skriva, det vet du innerst inne. Men din känsla är ju det du upplever här och nu.

    Jag tycker definitivt inte det är "lite motgångar" du har råkat ut för, det är betydligt större och svårare än så. Och det är självklart att det tar tid att bearbeta.

    Det positiva är att du har haft turen att träffa männsikor både på AF och sjukhuset som tar dig på allvar och vill hjälpa dig, det hade nog varit förödande om du skulle behöva slåss för att bli tagen på allvar. Jag hoppas innerligt att inte FK ändrar på detta.

    Jag önskar att jag kunde göra någon verklig skillnad och finnas till för dig irl. Eller vad fan, det kan jag väl. Jag befinner mig faktiskt inte mer än ett par timmar bort. Glöm inte det.   

  • muggles

    Det är ingen egen kommun


    lanovia 08 skrev 2010-12-07 11:54:31 följande:
    Muggles då vet jag åt vilket håll du befinner dig ialla fall. Även om jag inte kommer på vad det ligger för kommun där just nu.Själv bor jag i en som typ sitter ihop med Göteborg och ligger direkt söder om. Svårt va??
Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård