I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ninnnis: om du vill tillåta det vill jag gärna se din - säkert pyttelilla - mage Själv har jag nog betydligt större *gulp*.

PB: förstår vad du menar med att det är "skämmigt" med depression. Min mamma har ju lidit av det men till slut (efter flera års helvete där väldigt mkt höll på att gå käpprätt åt skogen) fick hon hjälp. Jag har sett en dokumentär om att man tror att det finns en genetisk faktor i vilka personer som blir deprimerade, ung som alkoholism el ngt annat ärftligt. Det kan ju ligga en tröst i det, att du inte kan hjälpa om du har åkt dit på det, du har denna "svaghet". Men jag tycker vi behöver prata mer om denna svaghet/sjukdom el vad man vill kalla det, för att avdramatisera det och göra det mindre skamfullt. Jag ljög ju om min mamma på jobbet och sa att hon hade fått en allvarlig sjukdom och jag behövde följa med henne på undersökningar, för att jag inte vågade säga att hon var deprimerad. Och nu kanske du får hjälp på ett tidigare stadium så du inte behöver må lika uselt som förra gången? Kram!

Varsågod! Det hade varit kul att se din mage också om det finns möjlighet

Ninnis: Jag ser ingen mage

Helipanzer: Fy farao vilket jobbigt 2010 ni haft. Åsså detta nu med lillsyrran Hoppas hon repar sig!

Villemoa: Styrkekramar till Nurse Villemoa i sjukstugan. Hur jobbigt som helst, nyförlöst som du är med ett spädbarn och en 2,5 åring.

Lanovia: Stora styrkekramar till dig också! Hoppas du får sova ikapp snart så du orkar och inte klappar ihop.

Blomman, allra käraste Blommis; du är inte svagare eller sämre. Du är en av de modigaste och starkaste människor jag vet! Men jag förstår ändå, för jag har känt samma ang min mor som har ätit antidepressiva hela sitt liv, efter att hon födde mig, och tanken har slagit mig om jag är likadan. Nu när det blev tal om att jag har en mildare depression. Min mor fick starka, beroendeframkallande tabletter med svåra biverkningar, så när, för drygt tio år sedan, läkarna ville ta bort den medicinen och börja med en annan så gick det åt pipsvängen. Hon blev så fruktansvärt sjuk och deprimerad och självmordsbenägen. Det var DÅ jag fick veta att hon hade de här problemen. När jag var 30 bast. Vilket svek att de undanhållit detta från mig.

Så min skräck är att jag ska bli likadan. Men jag försöker tänka positivt; jag har pappas urstarka psyke. Och jag är livrädd för antidepressiva, även om jag VET att idag är de inte så farliga som de var när mamma började ta dem. ATt de hjälper väldigt många osv, men ja ni fattar nog ändå. Min kurator sa dock att jag inte behöver i nuläget börja med någon medicin.

Blomman, jag önskar så att jag kunde komma dit och erbjuda dig min axel, hjälpa dig på nåt sätt!! Det är väl fasiken inga SMÅ grejer du gått igenom. Många hade klappat igenom för länge sen... Så skönt i alla fall att du fått en bra, förstående läkare som ser DIG.
STOR KRAM!!

Muggles och Flamman, vad jobbigt med era mödrars depressioner. Det var kanske på ett sätt ännu tuffare förr när det inte fanns samma förståelse från varken läkare eller omgivning. Det måste ha varit svårt att växa upp med, att som barn se att mamma mår dåligt utan att riktigt förstå vad som felar henne. Kram på er!

Ang kören så hade maken ett utbrott ang att jag inte hinner städa osv pga kören. Så han tyckte att jag ska inte gå mer. Men nu har jag sagt att jag ska gå och han lovade vara med barnen.

Hos läkaren gick det både bra och dålig. Hon var jättebra. Mycket kom fram, så hon såg nog ganska snabbt vilka diagnoser som kan komma på fråga. HOn lyckades nå fram till maken så han började prata. Även om svaren var ibland helt vansinniga, han har ju NOLL självinsikt, så där fick jag inflika hur jag ser på saken. Sedan kom det en del svar som att "Jo, men jag tycker det är helt okej, det är så det ska vara att jag tar mest plats i vår familj, jag är ju man och jag är störst. Det är normalt, det är väl bra att resten av familjen försöker anstränga sig (läs CURLA RUNT MIG) så att jag inte blir arg. Det är så det ska vara. De har respekt för mig" Både läkaren och jag höll på att baxna.

Hursom; Hon sa att han behöver prova ADHD-medicin (Concerta) och även humörstabiliserare (Ergenyl). SAMT -jätteviktigt- arbeta jättemycket med sitt tankesätt och att hjälpa sig själv att kontrollera sina handlingar, impulser och humör. Detta genom bla fortsatta samtal hos tex skötaren eller någon annan på vuxenpsyk med inriktning mot KBT. Hon var mycket noga med att påpeka att detta är för att HJÄLPA HONOM att hjälpa sig själv. Och att han måste försöka inse att detta är för att vi, hans fru och barn ska också må bättre.

Tyvärr kan han inte äta Concerta eller annan ADHD-medicin pga för högt blodtryck. Alltså måste han först behandlas mot detta. Så till att börja med har han fått enbart humörstabiliserande, vi måste snarast kontakta läkare på VC ang blodtrycket så att han får börja medicinera + annat som läkaren kommer ordinera (antar kost, motion och det köret) När blodtrycket är under kontroll så sätter man in Concerta. OCH så måste vi om ca två veckor gå på samtal till skötaren (vilket maken ju trodde han skulle slippa).

Suck. Det känns som ett berg att ta sig över. Men vi har tagit oss upp en bit i alla fall.

En stor kram till Blomman.

Flamman, ni har tagit er jättelångt redan! Jag håller alla tummar för att han kan få den medicin han behöver inom kort. Bra att läkaren kändes bra och att hon fick se den sidan av honom.

Kram!

Är du säker på att du inte kan se bilden under starka bilder? Du finns i min adressbok

Lilla K hade feber igår o idag. Idag har hon varit hos mormor o morfar när vi var i residensstaden och på länssjukhuset.

Vi var även till Toys 'r us och där lämnade vi önskelistorna till Jultomten

Usch så jag gruvat mig för detta. Flickornas listor var såååå långa.

Jag bantade ner dem så de fick tre grejer var, som de önskade sig mest av allt. Dessa tre samt en julklapp till brorsans barnbarn gick på 1600 kr. Pust!!!

Sen har jag köpt varsitt par varma tights och två par sockar till tjejerna.

T ska även få ett par tofflor, för det har hon önskat sig och det behöver hon. Alla är för små här hemma !! K ska få slalomsockar, för hennes har förkommit.

Sen är det KLART!!

Egentligen är det alldeles för mycket pengar och grejer... men det var värre förra året. Så nu har vi tagit ner det en nivå känns det som.

Själv fick jag välja min julklapp (maken envisas ju med att ge mig dyra julklappar). Ett par snygga stövlar i nubuck. De var äckligt dyra, men de var de ENDA som föll mig i smaken som var i min storlek. Jag har varit i ALLA skoaffärer inom en radie på 7 mil, jag lovar.

Maken har tidigare sagt att han beställt ett nytt takräcke till bilen och att vi kunde ge det till honom i julklapp, så jag åkte förbi och hämtade det en dag. NU låter det som att han ytterligare förväntar sig något, något som JAG tänker ut själv. Men vet ni, det kan han se sig i månen om. NÅn måtta får det vara. Julklappar är främst för barnen, tycker jag.

ÅHhhhhh, nu SER jag ju Ninnis!! Världens sötaste lilla bula ♥.

Men det där ser ju ut som min mage nu, när jag bara är allmänt mullig...

Fiiiiiin mage Ninnis

Ikväll har Orvar fått sin första handsydda body, jag första klädesplagg över huvudtaget Det blev en jättesöt liten body i storlek 50/56 i limegrönt med små fina flodhästar på. Underbart att äntligen få sy till en egen liten kommande...

Dock blev jag sur på de nya tryckknapparna jag skickat efter, de funkade inte alls. Tur jag testade dem innan för annars hade bodyn gått sönder. Så nu har jag skickat ett klagomejl till företaget så få jag se vad de säger.

Många kramar till alla som behöver och vill ha!