dfk skrev 2011-11-03 09:35:37 följande:
Blomman, fy fasiken för dålig ekonomi, vi har också varit där
Det går inte att beskriva vad det gör med en, men jag tycker att du beskrev en så naken och rak sanning och en sårbar inblick av hur det är när man inte har pengar. Hur det känns när speciellt barnen vill åka iväg på äventyr och man egentligen inte har råd.
Visst många kan tycka att ett par hundringar inte ska va nåt, men det är det! Speciellt när man inte har pengar.... man tänker på räkningarna man skjutit upp på, man ser hur det tryter i kylskåpet och undrar om det kommer räcka till hela månaden och man känner konstant dåligt samvete över det man inte kan göra eller ge sina barn det man skulle vilja.
Jag kommer själv ihåg speciellt ett tillfälle när min äldsta dotter gick i fyran och de skulle ha en tjugolapp var med sig då de skulle till Skansen med klassen. Det skulle vara till glasspeng-gottepeng och vi hade inte ens tjugo kronor att skicka med.... Vi gick på skattjakt i varenda jackficka hemma för att samla in de kronor som hon kunde få ta med. Men hon la huvudet på sned och sa att "mamma jag behöver ju inte köpa en glass" Det gjorde så ont i hjärtat....
Men det man kan ge är massor av kärlek och jag tror att om man bunkrar barnen med det så blir de kärleksfulla och trygga barn som faktiskt ser upp till sina föräldrar. Mina barn har ju inte fått det andra barn har fått med materiella saker och vi har inte kunnat åka på roliga äventyr med dom på loven varje gång. Men jag hör inte heller att de klagar över vad de inte fått, utan jag hör att de uppskattar saker eller upplevelser alldeles extra när det väl infinner sig vid en bättre månad. Det har nog gjort att jag har orkat hålla ihop.
Nu har vi en mer trygg ekonomi, och vi kan ge dom lite mer än vad vi kunde förut men jag kan inte säga att de är mer lyckliga nu än vad de var innan. Men min stress och magont så fort det var dags för att betala räkningar har däremot försvunnit.
Skickar massor av styrkekramar!
Åh, Dfk , vad jag känner igen allt detta!!!
Mannen var ju en spenderare som levde på krediter. Visst han slösade på mig också, men jag ville bara skrika (och försökte säga det många ggr) att "jag VILL inte ha en ny mobiltelefon eller videokamera i julklapp köpt på kredit. Jag VILL inte få en Rigakryssning i present som du betalar med kreditkortet" osv osv. Jag mådde så dåligt för denna konstanta oro över ekonomin. Och så bomben som alltid kom när det var dags att betala räkningarna. Visst, vi var aldrig utan pengar, tack vare kreditkorten, men fy fan vad dåligt jag mådde... När jag såg på "Lyxfällan" så såg jag OSS...
NU, när jag är ensam och har ÄNNU sämre ekonomi, ensam på huslånet, ensam med alla huskostnader på min lilla lön... så mår jag ändå mycket bättre. Vi kan inte unna oss nästan nåt jag o flickorna, men de vet att så är det om vi ska kunna bo kvar i huset. Att vi får hjälpas åt. Så när det var dags för Halloweenkostymerna och de såg hur förtvivlad jag var... så tog de fram sina undanlagda vecko- och månadspengar och untan knot eller ens ifrågasättande sa de att de skulle betala det själva....
Jag märker också att nu blir de jätteglada om jag någon gång överraskar med nån liten, liten grej eller "upplevelse". Deras pappa har däremot matat dem med allt, allt tidigare och de har nästan tagit allt för givet.
Jag sover märkligt nog lugnare nu än tidigare, för jag vet att jag ensam håller i ekonomin och kan planera den på annat sätt än tidigare. Även om vi verkligen får suga på ramarna.