Har idag förresten gått in i v. 32. Imorgon är det 2 månader kvar till beräknat datum.
Muggles det där var politiskt inkorrekt så det bara skrek om det! 
MEN inte desto mindre vad förmodligen alla föräldrar känner mellan varven.
Och med ett sjukt barn och två tvillingar så får man nog vara stålkvinnan/mannen själv för att inte känna så. Skickar all styrka jag bara kan. JObbigt att Moa blev sjuk igen. Hoppas det är bra så hon kan gå till dagis påmåndag. Fast då kanske hon inte får komma som 15h barn?
I allt gnäll och att jag känner mig så stor och tycker att det är tyngre än förra gången så minns jag att jag vid denna tid med E hade något förbenat ont i ryggen. Låg på knä vid sidan om mannens säng och kved och gnällde, var någon nerv som satt i kläm några dagar. Maken försökte trösta mig med att nu är det bara 9 veckor kvar. ATt jag itne klappade till honom, vaddå bara 9 v!!! Det är ju en evighet och lite till!
Det ryggontet har jag itne just nu! (peppar peppar) och det är väldigt positivt!!!
Så mycket kloka tankar det finns här ikväll. Har tänkt mycket när jag läst och mycket jag vill kommentera men vet inte om jag orkar få ur mig något just nu vi får se medans jag sitter här.
Just nu undrar jag mest om man mår så jäkla kasst och lipar varje kväll när det är 9v kvar till BF, hur fasiken skall jag må om 8v?
Jag försökte ta upp detta med maken förut men han förklarade det bara med att jag var trött just nu. Ja men om jag då är så jävla trött att jag gråter varje kväll så är väl det inte heller särskilt bra. Men det är som vanligt så fort jag är ledsen så kan det förklaras med att jag är trött.
Är själv hemma nu, eller ja hundarna och E är hemma också men de sover allihopa. Maken är ute på någon jobbgrej. Han ville gärna gå, jag hade helst velat säga nej och binda fast honom hemma hade jag gjort det hade han stannat. Men samtidigt så måste vi ju unna varandra något kul förutom familjen.
Daa skrattade gott åt synen du beskriver när Fälga ligger uppe på Axel.
Ninnis, gött att det gick bra med flaskan idag. Klart det finns hopp, det är bara att det behövs tålamod också och det är inte alltid man har det...
Blommis ligger nog mycket i det du skrev om svampmackan. Jag hade nog lätt gjort som bibliotikarien. Men samtidigt är det väldigt viktigt att de lär sig att vi föräldrar också har behov och känslor.
Det var något jag reflekterade mycket över när maken mådde så dåligt, barn måste få lära sig känslor och att man får må dåligt. Allt kan inte alltid var tipptopp inte ens för föräldrarna.
En fråga vad gäller uppfostran... Jag läste för ett tag sedan i en tidning om någon som påstod att hon aldrig behövde höja rösten till sina barn. Alltså här höjer jag rösten flera gånger om dan. Därmed inte sagt att jag gormar och skriker. Men när E inte lyssnar på det jag säger måste jag höja den lite för jag vill inte att hon skall ramla ståendes från stolen, eller med huvudet i kaklet när hon börjar klättra runt inne på badrummet eller hon gör något som helt enkelt inte är ok men öronen är stängda. Då måste jag höja rösten eller så går jag fram o visar henne bestämt att man sitter på stolen eller nej nu klättrar vi ner eller eller eller.
Men hur gör ni? Klarar ni det utan att höja rösten? Nu är det inte något jag går o har dåligt samvete för utan bara spännande att se hur andra gör.
Jag har studerat en på Öppna Förskolan som aldrig verkar höja rösten. Men jag blev inte särskilt imponerad. 
Hon går där lugnt och tjatar på ungen så han stänger till öronen ännu mera. Han gör helt enkelt precis som han vill.
Ja tänk att det snart redan har gått ett år sedan Puerto föddes... Lillgumman.
