I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Klockis, det låter väldigt gulligt med ett minimalt marsvin-även om han nu var lite opraktisk. Jag gillar inte marsvin. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte. Jag tycker de har läskiga fötter och så fattar jag inte vad man har dem till, men det kanske bara är för att en dagmamma hade ett ilsket ett som man absolut inte fick klappa. -Och om man inte får klappa husdjuren, vad är det då för mening liksom.

Däremot tycker jag undulaterna låter roliga. En sådan hade vi när jag var i tonåren. Han var helt knäpp, och ville vara med så till den grad, att han en gång landade rakt i stekpannan när jag lagade mat. Han satt på kanten på tallriken och käkade fil, på axeln och snackade allt han kunde om man pratade i telefon osv.

Idag är det fullständigt strålande väder och jag ska se till att gå en extra rejält lång promenad och verkligen vara i våren. Som Roja. Men än är den ju sådär brunbeige och grådaskig, som det är innna grönt gäs tagit sig igenom det gamla vissna och innan det blivit flor på träden. Och jag längtar vitsippor och små små nyutveckalade löv, och fjärilar, bin och humlor. Det är då man knappt kan hålla sig för gråt över hur skönt livet är i sitt utbrott. Men än är det mer i löfte och vardande.

Fast koltrastarna sjunger och vaktar sin holk i björken härute och katterna kommer just nu bara in och käkar lite, vänder och kräver att få komma ut igen. Livet pågår därutanför,tydligen, och det är där man borde vara.

Men jag tänkte kolla läget lite med er först.

Ankan, jag såg att det är på sin plats att gratulera!  

Lanovia, ja, jag sa ju det-ni har en sådan där vinter man blir helt slut av! Jag önskar dig en vår där krafterna får fyllas på och immunförsvaret kommer igen.

För övrigt får ni andra principfasta mammor stå för mitt dåliga samvete vad gäller sockermoral och dåliga vanor.
Jag är uppvuxen under en tid då eftermiddagsfika och mellanmål inte var dåligt, utan kanelbullar och mjölk och bakande mammor var självklart. Liksom rabarberkräm, nyponsoppa, sirapslimpa och oboý.
Godis var iofs absolut och utan ifrågasättanden reserverat för lördagar, liksom fredagsmys med ostbågar eller popcorn hörde till Dallas och Familjen Macahan. Men fika oavsett om det var en våffla till tiokaffet hos mormor, eller muffins och hemkokad saft på eftermiddagen när mamam pausade i allt annat hon gjorde, det har jag inte tänkt på förrän jag mött alla dagens mammor och all moral runt socker som finns idag, att det var något fel med.

Jag brukar konstatera att det är helt sjukt hur MYCKET av allt det blivit, och hur stora alla bakverk är, och också hur många produkter som är massor av socker i helt i onödan, men jag är inte alls konsekvent och min son har inte varit ett av de barn som inte fått något socker under sina första år. Han var förövrigt bara drygt tre månader då min papap stoppade en sked glass i munnen på honom-utan att be om lov. Några av er hade nog låtit honom veta att han levde tror jag...

Hur som helst, jag är en sockergris. Det är min son och min mamma också. Men däremot, skulle jag inte dra det så långt som att säga sockerberoende. För jag ser just det som ett steg värre. Något som beskriver mer än sötsug och ett problem jämförbart med andra beroenden, som rökning, alkohol och så vidare.

Men jag strävar mot att både jag och min son ska ta vår näring ur vettiga källor och inte åka blodsockerbergochdalbana hela dagarna.

Fast jag dricker aspartamsötad cola zero och det känns ju ungefär som att erkänna att man knarkar. Jag vet ju likaväl som alla andra att det är noll nytta med det och jag har inte mer till övers för Coca colas världsherravälde än någon annan.

Klockarbol, hängkaktus! Stackars pippin!

Nu ska jag verkligen ta mig ut i den gråbegebruna våren. Jag är säker på att få sällskap av massor av pippifåglar därute. Sådana som bröstar upp sig och deklarerar vem som är störst bäst och vackrast.
-Ungefär som en krogrunda, fast på ljusa da´n.

Lanovia, grattis till den lilla nydöpta och ovanpå det en sådan där styrkekram som man kan behöva dagar som den du har idag.

Hvidis, o ja, avsockring har jag också haft. Fast med dagens mått mätt, så räknas den väl knappt, eftersom jag inte uteslöt frukt och bär. För numera är ju allt socker -även det som faktiskt finns naturligt i just frukt och bär, lika bannlyst som det raffinerade tycker jag. Nästan.

Jag har förövrigt insett att jag har glömt alldeles för mycket ifrån min sons småbarnsår. Jag minns inte hur vi gjorde med saker och ting. Jag kan inte komma ihåg när vi introducerade olika saker. Det jag vet, är att jag ammade oerhört länge och att han därför inte åt alls lika många olika mål som andra, och han fick ju knappast godis eller så, men däremot tror jag nog han satt med och smakade på det mesta, oavsett vad det var som serverades vid bordet, så han lär ju ha smakat fikabröd...jaja, ungen gillar fika nu med och äter dessutom  mat med god aptit. Jag väljer att tycka det är bra att han är en av de få som äter rejält av skolmaten och som inte petar, kinkar och krånglar med just mat. Så får det vara fika och glass lite nu och då, så länge han rör sig och tränar så pass mycket som han gör. (gympa 2 ggr/vecka, dansen 1 g/v handboll 2ggr/v, innebandy 1 g/v plus matcher) Utöver det, går eller cyklar han till skolan så han rör sig i vart fall, och förbrukar lite energi.

Om ni undrar hur det gick i kampen om störst bäst och vackrast därute, så stod striden intensiv mellan talgoxarna, hackspetten och koltrasten....

....ända tills en inflygning av redig "håll-käften-karaktär" avgjorde saken och satte punkt för alla andra med en enda lång, hes tutning. Tre svanar på låg höjd. Truls blev så paff att han helt glömde att skälla på dem. Eller så insåg han att han var den klart mindre av de vita varelserna.

Maffigt.

Helt otroligt egentligen, att så stora fåglar kan flyga!

Förresten så behöver jag inte längta fjärilar mer. Det är bara att gå ut och se dem dansa därute. Citronfjärilar och nässelfjärilar överallt, som lyser upp det gråbeige och smyckar blåbärsriset. Hurra!

Jag har nog också gått runt milen idag, lite drygt, för min vanliga runda är ca 6,5 och sedan gick jag vidare och mötte sonen vid skolan, det är väl ungefär 3 km till. Så härligt att tiden för långpromenader är här igen. Det är lite skillnad på att motivera sig för samma sak i november....

Hello Ninnis! Läget?