I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Jotack. Jag försöker hitta saker att känna mig nöjd över istället för att åka neråt i "inget händer ju för tusan i mitt liv spiralen". Tålamod är ju, som det sagts, ibland det bästa modet...

Och så hoppas jag ryggen ska sluta göra ont ju mer jag knatar runt i skogen. Jag skulle vilja storstäda huset (eller, om sanningen ska fram, vilja uppleva läget "men ÅH det är ju helt storstädat här nu!", och då måste man ju först göra själva städandet). Att städa med rejäla tag, är lättare när detinte gör ont i ryggen, axlarna, knäna och gú vet allt.

På våren, när allt det skarpa ljuset återvänder, och helt obönhörligen och utan nåd, avslöjar allt man annars kunnat bortse ifrån, drabbas jag ofta både av ett mått av panik över sakers tillstånd och en enorm trötthet. Jag står inte riktigt ut med gråblek hy, dammkorvar och oputsade fönster, men har inte vaknat nog till liv efter Det Mörka, för att orka sätta sådär full fart som Alla Andra tycks göra.

Vem snodde mina styckeindelningar???
Jag hade flera, jag lovar!

Det ska bli kallare igen i mitten av veckan. Bara det är ju skäl nog att helt och hållet avskriva alla städplaner till åtminstone En Annan Dag. För imorgon måste-vill-jag ut och vara i solen igen. Då får man ju kanske i varje fall lite friskare färg i ansiktet. Och hunden får ge järnet. Och värken kanske motas en bit ur kroppen. Och konditionen och vikten går åt rätt håll. Det är tillräckliga anledningar att välja ute framför inne och därmed punkt.

Jag kan dessutom arbeta mentalt på mina framtidsplaner och försöka hitta den röda tråden bland allt jag bär på. Det är ju bra att man kan få väldigt mycket gjort samtidigt, alldeles medan man bara går och går...

Hvidis, tråkigt väder? Nä, här är det jättefint, precis som igår. Lyckostmig!
Mensen? Ojdå, eller, ja du kan ju ha rätt där med hormonerna men...*inandning*

Ninnis,

Flamman, ert VI känns väldigt bra för oss runt omkring också. Det är en helt annan klang i din röst (jorå, den lyser igenom fast man inte "hör" hör den, så hör man den ju ändå) och en lyster över hela dig, som vi väntat på och unnat dig så himla väl. Det var det här du var värd som var mer och bättre.
Jag avundas dig dina vårvinterstunder,jag älskar den tiden och det värker i mig av saknad när jag tänker på det. Men jag får å andra sidan utforska vårtecknen här istället. Nu idag såg jag den allra första lilla blå blomman på  en växt som heter Ormöga. Den är näpnare än den låter.

Jo. 

AJ!

Det där vågar jag mig inte på.

Fast äppelpaj och sitta i solen låter däremot underbart.

Truls och jag har gått i skogen, en helt annan väg än vi brukar. Han fick klättra över en massa grenar som låg på den stigen, så han tyckte inte alls det var en lika bra runda som den vanliga. Menman måste ju variera sig lite.

*mätt*

Så, nu har vi grillat i vårvärmen och Livet Efter Vintern har definitivt börjat.
Dessutom har jag gått en bonuspromenad på 45 minuter MED, min sambo, som hade tillräcklig träningsverk för att gå att övertala att inte gymma utan promenera i mitt och hundens sällskap. Vi hängde med sonen till hans träning hela högen och under tiden han körde sitt, gick vi en jättefin runda i skogen. Det behövs så väl att man får lite olika vändor och turer att gå känner jag. Annars blir det lite väl enahanda i längden.

Vad ska du ta dig i den för? Den där kragen har jag aldrig förstått vad man ska ha för någon nytta av.
Nä, släpp taget och korrektheten, spärrarna och vad det nu är som bromsar, eller om det bara är tanken om att behöva formulera något väldigt välgenomtänkt? -Just bring it on!

Naaaaaaw! Lilla gumman.