I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Jag hade föralldel med mig en bok ut, men det var oftare jag bara satt där, än jag läste. Jag kan inte nog understryka, hur viktig den tiden var för mig, och vilket misstag det vore att tro, att jag inte gjorde något för att bli bra under den tiden. Men det är rätt svårt att tro sig själv och att få omgivningen att förstå och lita på processen. Den här sommaren vill jag också sitta under blommande träd, men jag vet att jag idag har kraft att också gå den där raska promenaden i skogen. För min skull.
Jag njuter och insuper naturens skönhet när jag åker liften upp i backen (vilket annars är en lång och tråkig sträcka). Men nu öppnar jag ögonen och ser och andas och tar in och känner hur det läker så sakteliga. Det är själva naturens läkekraft den där psykopaten menar, och jag tror henne. De där aktiviteterna som gör att man samtidigt bränner några kalorier, de får komma sen när man är mogen.
Du gjorde verkligen rätt Blomman. Och du gjorde verkligen inte "ingenting". Du tog ansvar för dig själv och din hälsa. Du såg helheten i din läkeprocess. Jag försöker också göra det. Var sak har sin tid, som musikern brukar säga.
Jag jobbar just nu med att ta mig ut i naturen. Att rensa ut lite därhemma både i huset och själen. Bli färdig. Avsluta. Eller åtminstone avrunda. Släppa greppet. Acceptera och lämna plats för nåt nytt.
Det ser ut utifrån som att jag inget gör. Men jag gör massor. Inom mig. För min skull.