• Daa

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Hej! Ett livstecken härifrån (vårt mobila bredband är måhända en besvikelse när det gäller hastighet, men det funkar på sjukhuset i alla fall. )
    Har snabbläst igenom och tänker på er alla. Tack för alla gratulationer. Det känns overkligt att Axel och Fälga är hos oss nu och att de är på riktigt.
    Tänkte väl dela en förlossningsberättelse så småningom, men nu tar jag bara det stora.
    Vaknade vid halv sju igår morse av att vattnet gick och vi åkte in. Det höga blodtrycket visade sig bero på havandeskapsförgiftning, men det var ju ingen större fara eftersom jag var på gång att föda barn, resonerade de. Blodtrycket gjorde att jag blev tvungen att ta det lugnt, fastän jag föreställt mig värkarbetet betydligt mer aktivt. Inget att göra åt. Det blev ett värkarbete fjättrad till CTG-apparaten och en tryckmanschett (som jag inte var kompis med. Där ett tag gjorde den mer ont än själva värkarna). Vid 13 var jag öppen 3 cm och där tog lade värkarna av. Värkstimulerande och ett tag senare ryggbedövning, för att få ner blodtrycket ytterligare och självklart för att ta udden av värkarna.
    Sedan rullade allting på.
    När det var dags att krysta var rummet fullt av folk, upplevde jag. Jag trodde inte att jag skulle orka hela vägen när det gällde att krysta fram Axel, men alla dessa människor var så bra på att peppa så plötsligt fanns han bara där. Sedan blev det lite kaotiskt i min värld, fortfarande trött efter kraftansträngningen. Händer inuti mig, händer på min mage, dramatiskt och smärtsamt och så någon som sade åt mig att krysta. Så kom Fälga, på den enda krystningen, med fötterna först. Hon var medtagen och blev genast bortförd av barnläkaren som väntat i korridoren.
    Lite sprucken och lite klippt blev jag också sydd.
    Nu blev det här ändå en ganska lång berättelse, så vi får väl se om jag sätter den längre versionen på pränt.
    Axel och Fälga bor på neo och vi bor på BB. Det är väldigt nära mellan, så vi traskar glatt på. Eller, vissa av oss vaggar.
    Som sagt så tänker jag på er alla, även om jag inte kommenterar någonting nu. Nu är det dags att försöka sova. Känner mig väldigt trött, men nöjd. Och vi har två fantastiskt fina barn.

  • Daa
    Tänkte kika in för att önska ett gott nytt år till oss alla i tråden och får då läsa om Elise. Alla tankar och kramar till er, finaste Elise, Heloise och Panzer, hur futtiga mina kramar och tankar än är.

    Jag blir rörd av de inlägg ni har skrivit och jag vill bara instämma i Blommis inlägg.
  • Daa

    Fru Sy: jobbigt att det blev på det viset för dig och Orvar. Ta hand om er nu. *kramar om*

    *och kastar någonting hårt på din oempatiska svärmor*

  • Daa
    Fjällbruttan skrev 2010-12-31 16:37:42 följande:
    HjärtaÖnskar er alla ett riktigt bra 2011, ett år som ska innehålla det ni önskar, uppfylla era drömmar,
    att ni får ha hälsan och att lyckan bosätter sig hos oss alla!
    Det är vad jag önskar!Hjärta

    Må vägen komma er till mötes
    Må ni alltid ha medvind
    Må solen värma ert ansikte
    Må regnet falla mjukt över era ängar
    Tills vi möts igen , tills vi möts igen
    Må Gud hålla er i sin hand

    Gott nytt år!!Skål
    Detsamma önskar jag!
    Skål
  • Daa

    Vi firar förresten här på BB. Förmodligen kommer vi att missa tolvslaget, för maken tänker inte låta mig vara uppe så länge. -Du ska vila så att du blir frisk, säger han. Det var i förrgår som jag fick veta att jag varit rätt rejält sjuk i havandeskapsförgiftning och fortfarande har en del sviter.
    Men vi ska gå ner och se om vi kan köpa lite godis i en automat. Ändå tror jag på något sätt att den här nyårsaftonen blir svårslagen. 3 januari i år konstaterade maken och jag att vi, trots två BF-datum, skulle förbli utan barn under hela 2010. Ibland har man så fel att det inte är klokt. Och ibland känns det så fantastiskt bra att det är så.

  • Daa

    Fru Sy: så jag hoppas och håller tummarna att det går över med de där sammandragningarna och att Orvar förstår att han ska vara kvar där han är. Många kramar.

  • Daa

    Så dum jag känner mig. Jag skrev aldrig i inlägget hur det gick för Fälga. Ja, hon var medtagen när hon föddes och enligt maken blev hon mer eller mindre kastad till barnläkaren som sprang iväg med henne. Maken hack i häl. Det gick fort för henne att komma igång och hon mådde kort därefter alldeles utmärkt. Förlossningsläkaren tror att hon helt enkelt blev chockad av det snabba förloppet. Händerna jag kände inuti mig var där för att ta sönder Fälgas fosterhinnor. Så från att ha legat och skvalpat i sitt fostervatten, kanske vagt medveten om att någonting var på gång, till att ha blivit utklämd av händer utifrån och min monsterkrystning tog det fyra minuter. Det kan ju ha varit lite väl överraskande för en liten tjej.
    Jag är glad att jag inte visste förrän efteråt att hennes fosterljud hade försvagats när det var dags för hennes tur.

    Och så en utläggning om min havandeskapsförgiftning för den som undrar:
    Jag tror inte att min BM hade missat den, för senast jag var där var mitt blodtryck bra. Har läst lite på nätet och vad jag förstår kan förgiftningen utvecklas ganska fort, inom loppet av några dagar. Om inte förlossningen startat i måndags skulle jag ha träffat BM igen på onsdagen och då hade hon sett att blodtrycket hade stuckit iväg åt fanders.
    Jag mådde inte särskilt bra mot slutet av graviditeten med sömnsvårigheter, dålig aptit, illamående och magont. Men eftersom jag haft bekymmer med magen hela graviditeten utan att ha havandeskapsförgiftning tänkte jag inte på att illamående och magont faktiskt är symptom. Det höga blodtrycket kan ha gett sömnproblemen.
    Jag hade klåda under fötterna och i händerna och trodde att det var normal gravidklåda, men det var nog ett utslag av att levern var påverkad av förgiftningen. Det enda som jag reagerade på och undrade lite över, dessvärre utan att fråga, var (ursäkta dessa detaljer) en mycket märklig färg på avföringen. Om jag inte är helt ute och cyklar kan det också komma från en påverkad lever.
    Sviterna jag har haft och kanske har litegrann än är ju att jag känt mig risig och haft ett fortsatt högt blodtryck. Man blir frisk från havandeskapsförgiftningen efter förlossningen, men det kan ta lång tid innan allt har gått ur kroppen. Nu äter jag blodtrycksmedicin och är utskriven från BB eftersom jag är frisk nog, men det blir fortsatt medicinering och kontroller av blodtrycket ett bra tag framöver. Mina övriga värden har blivit bra igen.
    Vi är kvar på sjukhuset eftersom våra små älsklingar är så små och inte riktigt har koll på hur man ska äta än. Men det går framåt och mjölkproduktionen har tagit god fart. De äter mestadels min utpumpade mjölk.
    Vi får nog snart åka hem, men antagligen kommer de att fortsätta vara inskrivna på neo ett tag till, tills de har lagt på sig nog med hull.

    Nu är det snart dags för deras 14-mål.

  • Daa

    Flamman: Åh, så ledsamt (vilket mesigt ord i sammanhanget).  Har inga bra ord att säga, men du får tusentals kramar och tankar.

  • Daa

    Fru Sy: så otroligt jobbigt med alla sammandragningar och allt däromkring. Och oron! Hoppas att det lugnar ner sig nu, så ni slipper oroa er. *Kramar om*

  • Daa

    Jag ska snart hänga lite med Fälga. Vi har fått komma hem på permis nu, men blir mest troligt helt utskrivna imorgon. Det beror på vad busfröken väger.
    Vi är ofta så fokuserade på att få i tvillingarna allt de ska få i sig på sina bestämda mattider och rodda allt däromkring att vi glömmer bort att mysa och gosa med dem.
    Maken sover efter att ha tagit hand om en orolig Axel i natt. Vi känner oss små och vilsna och ganska så frustrerade när vi inte förstår vad det är som fattas honom. Men det händer väl alla föräldrar. Nu sover han i alla fall, sida vid sida med en gnorkande Fälga.

    Det var några frågor, tror jag.
    1. Färgen. Jag tittade inte jättenoga, men beige. Det drog helt klart åt beige-hållet. Jag vet inte om det har något samband alls, men jag tror det för det stämmer med tiden. Så. Hoppas att Bruttan kan sova nu.

    2. Axel var Axel redan från början. Fälga har visat sig vara en liten Lea. Men här kommer hon alltid att vara Fälga.

Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård