I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Hej! Ett livstecken härifrån (vårt mobila bredband är måhända en besvikelse när det gäller hastighet, men det funkar på sjukhuset i alla fall. )
Har snabbläst igenom och tänker på er alla. Tack för alla gratulationer. Det känns overkligt att Axel och Fälga är hos oss nu och att de är på riktigt.
Tänkte väl dela en förlossningsberättelse så småningom, men nu tar jag bara det stora.
Vaknade vid halv sju igår morse av att vattnet gick och vi åkte in. Det höga blodtrycket visade sig bero på havandeskapsförgiftning, men det var ju ingen större fara eftersom jag var på gång att föda barn, resonerade de. Blodtrycket gjorde att jag blev tvungen att ta det lugnt, fastän jag föreställt mig värkarbetet betydligt mer aktivt. Inget att göra åt. Det blev ett värkarbete fjättrad till CTG-apparaten och en tryckmanschett (som jag inte var kompis med. Där ett tag gjorde den mer ont än själva värkarna). Vid 13 var jag öppen 3 cm och där tog lade värkarna av. Värkstimulerande och ett tag senare ryggbedövning, för att få ner blodtrycket ytterligare och självklart för att ta udden av värkarna.
Sedan rullade allting på.
När det var dags att krysta var rummet fullt av folk, upplevde jag. Jag trodde inte att jag skulle orka hela vägen när det gällde att krysta fram Axel, men alla dessa människor var så bra på att peppa så plötsligt fanns han bara där. Sedan blev det lite kaotiskt i min värld, fortfarande trött efter kraftansträngningen. Händer inuti mig, händer på min mage, dramatiskt och smärtsamt och så någon som sade åt mig att krysta. Så kom Fälga, på den enda krystningen, med fötterna först. Hon var medtagen och blev genast bortförd av barnläkaren som väntat i korridoren.
Lite sprucken och lite klippt blev jag också sydd.
Nu blev det här ändå en ganska lång berättelse, så vi får väl se om jag sätter den längre versionen på pränt.
Axel och Fälga bor på neo och vi bor på BB. Det är väldigt nära mellan, så vi traskar glatt på. Eller, vissa av oss vaggar.
Som sagt så tänker jag på er alla, även om jag inte kommenterar någonting nu. Nu är det dags att försöka sova. Känner mig väldigt trött, men nöjd. Och vi har två fantastiskt fina barn.