Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Igår var vi på bio, sambon och jag. Han fick för typ ett år sedan fribiljetter till en liten byabiograf, men vi har inte kommit iväg förut. Nu såg vi Skyfall med agent 007. Det var alldeles lagom trevligt.
    Under tiden hade sonen bio hemma med sin polare, och kollade Pingvinerna från Madagaskar och proppade i sig godis. Idag har de varit och badat och nu svischade han förbi här en sväng för att nappa åt sig tandborsten för det skulle visst sovas över hos en annan kompis nu.
    Det gläder mig mycket, för den pojken var här JÄMT förut, men deras intensiva vänskap kom av sig ganska avsevärt, och jag vet att det är min son som inte haft kvar samma känsla. I  mina ögon är det mycket positivt om han har åtmistone två nära vänner som han umgås mer regelbundet med. Det tenderar dock att gå lite i skov det där verkar det som-en period är det bara en grej och en kompis, för att helt plötsligt bli något annat. Jättesvårt att hänga med och svårt att rota i utan att lägga sig i för mycket och samtidigt ha lite koll så att de behandlar varandra varsamt och respektfullt.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Igårkväll åkte vi till tätorten för att tanka och låna en film. På parkeringen hittade jag en trisslott. En oskrapad trisslott. Jag tänkte medan jag plockade upp den "vad pinsam jag är som kollar folks kastade skräp". Men, lotten var som sagt oskrapad.


    Och jag vann 300 spänn! Förvånad


    Nu går jag här och tänker, att om jag byter in den lotten mot 12 nya, så kanske jag vinner.


    Om jag vinner och typ får skrapa i TV-då går jag någon skrivarkurs och börjar skriva.
    För då är det typ meningen eller nå´t.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Kladdkaka bjuds runt-provbakade Syrinx recept igår. Det verkade uppskattas, för halva kakan liksom bara försvann. Tyvärr är där alldeles för mycket kvar-för nu kommer jag ju att äta idag med.

    Hvidis, vilket glatt besked för din väninna! Hoppas allt går bra hela vägen.

    Apropå skriva och vad du sa i min inbox, så kan jag absolut tänka mig att kombinera både möten i text med läsare, med att på något sätt arbeta face to face.
    Just blogga känns väl kanske lite avlägset eftersom jag inte hänger i bloggvärlden alls, men det är väl en vanesak. Det jag tycker är så piss-svårt är att det ju föralldel är trevligt att folk tillskriver en någon slags talang eller förmåga att säga saker så andra vill lyssna. Men det ska mycket till innan man tjänar sitt levebröd på det. Vad ska man kunna komma på att syssla med under tiden? Som inte är så tungt att det tar all ens kraft utan lämnar lite över att skriva vid sidan om så att säga.
    Därför skulle en sådan där vinst passa bra-ekonomiskt utrymme och en frist att ta sig tid både att skriva och kanske komma på vad man mer ska göra av livet.

    Att ens sitta och prata om att skriva som någon slags yrke känns förövrigt helt förmätet och jag vill genast sudda, ursäkta mig och stamma "ja inte för att jag tror att jag är något men det hade varit himla kul..."
    Jag är rädd för att gå åt det hållet-så är det! Rädd att bli utskrattad, utfattig, utlämnad, utsatt för kritik, avvisad, avslöjad som en talanglös drömmare med storhetsvansinne..
    Ja, ungefär så. Bland annat.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Nu postade jag visst både min dröm och min mardröm till er iallafall!


    Nu ska jag gå till biblioteket och lämna tillbaka utläst och låna nytt. På biblioteket kryllar det av folk jag är avundsjuk på. Sådana som på insidan av bokens omslag beskrivs lite kort och där det står "skriver numera på heltid".
    Det är ju väldigt fegt och missunsamt att stå och avundas dem när man inte ens vågat försöka själv. Skäms


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Nu måste jag bara berätta dagens nyhet:

    Ni vet, sambons förra jobb, med chefen som var helt galen? Som sambon och hans kollega anmälde och drog infacket och rapporterade på alla möjliga vis? Där han gav upp och slutade för att han bara inte stod ut mer?

    Den chefen har fått sparken nu!
    Homn had eringt till jobbet idag och bara sagt att hon inte skulle jobba där mer och inte kommer in idag. En avslutning helt i linje med hennes tidigare pålitliga och goda ledarskap alltså.
    Alltså kan vi konstatera att det finns goda skälatt faktiskt ta saker vidare när det är knas på en arbetsplats.
    Fast det tog allt en jädra tid, och det kan knappast sägas att de varit några föredömen i att ta tag i problemen. Snarare har de väl till slut inte haft så mycket till val, efter alla klavertramp och överträdelser den här chefen lyckats med.

    Sambon och jag har suttit här och reflekterat över utvecklingen och konstaterar båda att det inte är någon segerns sötma, utan istället en dov känsla av hur tragiskt det är att hon skulle vara så totalt inkompetent och fullständigt ovillig att lösa saker. så maktfullkomlig och otäckt manipulativ. Nu har hon mist jobbet och som sambon sa "hon har ju också en liten son och  så vidare"

    Själv känner jag att det kanske talar för att vi båda har behållit en del av vår medmänsklighet och empati, att vi faktiskt till viss del tycker synd om en människa som betett sig genuint illa och stulit enorma mängder kraft och energi från oss i flera år.

    Hur som helst: Det lönar sig att ställa sig upp för det man vet är rätt tjejer! Nu jobbar han ju iofs inte där längre-men utan honom hade den där människan fortfarande suttit på fel stol.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman
    Ninnnis skrev 2012-11-02 14:25:18 följande:
    Nu tror jag ju faktiskt att du hade kunnat skriva på heltid,
    så pass bra är du på att formulera dig och skriva så att det går rakt in i hjärtat. Sen tar det säkert mycket blod, svett och tårar att komma dit,
    men det har du väl aldrig varit rädd för?
    Tror du?
    Är jag?
    Har jag inte???

    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman


    Grannen mittemot har äntligen fått sålt sitt hus.
    En ung kille har köpt det för en spottstyver.

    Nu håller han på att börja fixa.
    Den gamla hundgården har rivits under dagen *bank bank,  bank bank*
    Det passade dåligt ihop med min migrän, men det är så kul att huset inte blev ståendes tomt att jag hade överseende med det.
    Nu har han sågat ner träden på framsidan. Typ alla träden. De var hundra år gamla.
    Det har jag lite svårare att fördra-man ska tänka många många gånger innan man sågar ner träd.
    I träd bor massor av invånare som behöver sitt hem. Det man en gång sågat ner får man inte tillbaka heller.
    Men det är ju förstås hans trädgård och det är nog vanligare att man sågar ganska brutalt än att man tänker som jag. Men det kommer inte att blomma vitt och rosa av körsbär och äpplen vid hans veranda mer, och inget lila moln av syrener kommer att svepa sin doft över gatan till våren. Tjoff tjoff-puts väck!
    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Jag hade velat åka och göra fint på mormor och morfars grav. Och tända ljus både där och på farmor och farfars, och på gammelfasters. Men nu ska sambon jobba så han behöver bilen och jag har ändå svårt att motivera 30 mil tur och retur i bensin när vi sitter så nätt till med ekonomin. Men det svider i mig att jag inte kan tända på plats. Jag ska tända ljus på mitt bord istället. För alla dem som fattas mig.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Lanovia-KLART ni ska ta chansen till sov-avlastning!

    Ankan, nä man kan visst inte lita så helt på vad de ser förrän bebis kommer. På SÖS där vi gick, ville de helst inte säga vad de trodde, för hon sa att det så pass ofta är fel att det inte känns seriöst.


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • passionsblomman

    Hvidis, jag kan tro det i smyg och i hemlighet och i min dröm. Och ibland på en bra dag.
    Men tanken att folk skulle vilja köpa böcker eller på anant sätt betala för att ta del av vad jag har att säga, ligger ganska långt ifrån att jag vuxit upp och levt varje dag med vetskapen att folk tycker jag pratar, snackar, babblar och brer ut mig alldeles för mycket. Är bara för mycket och tar för stor plats. Det var inget positivt när jag var liten-och det är det inte fortfarande.
    Jag dras med en skitzad blandning av bestämda åsikter, massor jag vill prata om och kasst självförtroende-och en rädsla för att misslyckas. Jag tror jag är så mån om att "jag ska minsann visa dem" de där ni vet man har att visa, att jag måste säkra upp allt till max för att inte riskera att bli påkommen med brallorna nere, som en bluff och ett otillräckligt knytte som sedan ingen kan trösta, när allt är avslöjat.
    Sedan är ju själva skrivandet i sig ett hantverk jag egentligen inte befattat mig med mer än så här i samtal och i en och annan uppsats på gymnasiet typ. Hade jag -som många författare-varit journalist eller så, vore jag ju van vid att lägga upp skrivandet som arbete.
    Och vad ska man skriva?

    Ninnis, ja det är inte blodet och svetten jag är rädd för, inte tårarna heller egentligen-det är skammen när man får gå ut bakvägen medan det väser i skuggorna "sååå, vem trodde du att du var"

    Fast sedan finns det en liten röst inom mig som också säger "hördu, det du egentligen är mest rädd för alla kategorier, är att faktiskt lyckas"
    Och hur sjukt låter inte det då?

    Jag blir ibland ganska trött på mig själv...


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård